Det enda som hörs är tystnaden |
Nu är det bara tyst
Tystnaden är värre än gråten
Den känns kuslig,
med hjärtats dova dunkande i bakrunden
Klumpen finns fortfarande kvar
Men en är mindre nu
Mer dold i Hennes inre
Ligger där liksom i dvala
Med ens når Hennes tanke mej
Den är vass och hård
Orden skär i mej som en kniv
-"Jag förnekar dej, du finns inte"
Jag börjar inse vad jag ska göra
Vad jag måste göra
Om jag förnekar mej själv
Så kanske, men bara kanske
Kan HON älska mej...
|
|
|
|
