Tonårsförälskad och helt jävla körd [7] |
Hej! Ber som vanligt om ursäkt för att det tar tid mellan delarna, hoppas att ni har överseende med det! Vill bara passa på att säga att jag är otroligt glad för att ni läser (även ni som inte kommenterar!) :)
Tack för kommentarerna på förra delen! :)
Kapitel 7 – Besöket
”Emelie, vakna”
Jag känner hur någon försiktigt ruskar om min axel, och jag öppnar långsamt ögonen. Det är mörkt i rummet, tack vare att Stina dragit ner alla persienner, men det är fortfarande en ansträngning att ta in allt jag plötsligt kan se. Bland annat Stina.
”Hur mår du?” frågar hon, nästan lite oroligt, och jag öppnar munnen för att svara.
Plötsligt drabbas jag av en brutal huvudvärk, och jag kvider till och drar upp händerna till tinningarna. Helvete vad ont det gör. Med huvudvärken flyger ett och annat minne tillbaka till mig, bland annat en bred säng och en kropp till. Som definitivt inte är Stinas.
”Emelie?” frågar hon lite oroligt när jag sätter mig käpprak upp i sängen.
Misstag. Jag kan känna hur min mage liksom vänds ut och in, och mitt huvud dunkar så högt att jag knappt hör var Stina säger. Om hon ens säger något. Utan ett ord kastar jag mig upp på fötter, slår upp sovrumsdörren och springer tvärs över till andra sidan av det lite halliknande rum jag kommer in i, till badrummet. Jag hinner dra igen dörren efter mig medan jag snubblar ner på mina knän och praktiskt taget kastar mig över toaletten.
”Vill du ha något? Knäckebröd? Fil med flingor? Juice?” frågar Stina, och jag känner hur min mage protesterar allt mer för varje ord hon säger.
”Nej tack” suckar jag och skakar på huvudet.
”Okej” säger hon tyst, och återgår till att äta sina flingor.
Jag ligger halvt över matbordet i deras kök och tycker synd om mig själv på så många sätt att det nästan är svårt att förstå. Varför drack jag så mycket igår? Varför slutade jag inte bara när det sakta men säkert började snurra? Långsamt inser jag varför. För att jag ville glömma. Tillsammans med den smärtande huvudvärken kommer insikten att jag kanske fått ett smakprov på vad min mamma håller på med. Varför hon dricker. För att glömma. När jag inser att tanken får mig att vilja spy igen, och det inte finns något som kan åka upp, rätar jag på mig och tar ett djupt andetag.
”Kan vi se på nån film?” frågar jag, och Stina ser upp från sin nu tomma skål.
”Visst, det verkar som en lagom aktivitet för dagen” säger hon, och vi går tillsammans in till vardagsrummet.
Dagen fortskrider i ungefär samma takt som på morgonen, och hela dagen ligger vi och halvsover i soffan medan film efter film klaras av. Mest blir det Dirty Dancing, Grease, Moulin Rouge och andra härliga klassiska bakisfilmer. Själv vill jag helst se Disney en sådan här dag, det är lättsmält och får mig på bra humör, men Stina avskyr sådant. Det är för barnsligt för henne. När klockan närmar sig nio på kvällen känner jag hur min mage kurrar, och jag är hungrig för första gången på hela dagen. Stina har fått i sig lunch och en macka för någon timme sen, men ingen middag än så länge.
”Ska vi äta något?” frågar jag, och Stina ser upp från sin sida av soffan.
”Visst, vad vill du ha?” frågar hon medan vi pausar Dirty Dancing – som vi tittar på för andra gången idag – och reser sig.
”Vet inte, något lätt?” förslår jag, och efter att hon röjt lite i något av skåpen hittar hon lite nudlar. För att ha ett så vackert möblerat och utrustat kök med många hyllor och skåp, har de inte speciellt mycket mat.
Vi äter ganska långsamt och under tystnad, men så fort vi är klara går vi ut till vardagsrummet igen och faller ner på våra platser. Nästan genast piper Stinas telefon, vilket får mig att minnas att jag inte kollat min telefon på hela dagen. Med en suck reser jag på mig igen, säger till Stina att jag ska hämta min mobil, och får en snabb nick till svar. I samma sekund som jag går upp för det första trappsteget hör jag henne säga hej till någon i sin egen telefon. Jag antar att det är Sebastian och har definitivt ingen lust att tjuvlyssna på deras gulligull, så jag ökar farten enda tills jag är inne på Stinas rum. Väl inne andas jag ut, och börjar leta efter min mobil. Vilket tar väldigt lång tid eftersom jag inte har någon aning om var jag lagt den. Jag letar i fickor, väskor, under sängen och till och med i den. Ingen mobil. Till slut får jag inse att jag måste tappat den hemma hos Emil som hade festen, och när jag går ner och säger det till Stina ger hon mig en road blick.
”Bra jobbat!” skrattar hon, och jag ler hastigt då jag inte alls ser det roliga i det, men innan jag hinner säga något tar hon upp sin egen mobil.
”Okej, jag har inte hans nummer, men jag kollar med Sebastian ifall han har det” säger hon, och jag ger henne en tacksam blick innan jag sätter mig i soffan igen.
”Tack” säger jag bara, och hon rycker på axlarna.
”Vad gör man inte för sina vänner?” frågar hon med ett leende, och sätter på tv:n.
När vi väl går och lägger oss på kvällen är det bestämt att jag och Stina ska åka till Emil imorgon på dagen, och jag så otroligt glad för att Stina är här för att hjälpa mig.
”Vänta, jag måste ta det här” säger Stina plötsligt.
Hennes mobil ger ifrån sig de första tonerna ur någon ny dubstep-låt, och jag nickar. Medan hon går in i köket med telefonen tryckt mot örat granskar jag mig som allra hastigast i hallspegeln. Mitt hår är fortfarande blött då jag duschade för ungefär tio minuter sedan och inte hunnit föna det eller något. Stina var tvungen att övertala mig till att duscha innan jag fick få gå ut ur hennes hus. Jag får dock medge att jag inte kände mig så mycket fräschare idag än igår innan duschen.
”Emelie, jag är såå, så ledsen!”
Jag vänder mig om och ser Stinas bekymrade ansikte.
”Sebastian ringde och det var något med hennes bror, han sa att det var en nödsituation” säger hon och går fram till mig.
När hon lägger en hand på min arm blir jag alldeles varm i hela kroppen, och hennes blick liksom låser mig fast så att jag inte kan röra på mig. Jag vill verkligen få tag i min mobil, jag måste faktiskt ha den. Däremot kan jag inte hindra Stina från att åka till Sebastian och hjälpa honom och hans bror. Fast å andra sidan, varför ringer han Stina och inte någon av deras föräldrar?
”Du kan väl åka själv? Du hittar va?” frågar hon, och jag ser osäkert tillbaka på henne.
”Jag vet faktiskt inte…” börjar jag, men Stina ger mig en allvarlig blick.
”Det tar bara tio minuter från busshållsplatsen, och du har ett otroligt lokalsinne. Dessutom är det inte svårt att missa! Tre våningar högt, vitt, gigantisk trädgård, ring any bells?” säger hon och ler brett. Jag är tyst en stund, men så suckar jag och nickar.
”Underbart! Jag är såå ledsen att jag inte kan följa med dig, men ring när du fått tag i din mobil” säger hon glatt och kramar om mig hårt.
”Tre våningar högt… vitt… gigantisk trädgård…” mumlar jag medan jag går längs gatan.
Bistert insåg jag för tio minuter sedan att alla hus här ser ut att vara minst tre våningar höga, och gigantiska trädgårdar finns det gott om. Det enda som inte är identiskt är färgen på husen, men det finns fler än ett vitt. Efter ytterligare tio minuter av förvirrad gång finner jag mig vara på den punkt jag startade på från första början, och med en suck stannar jag upp och ser mig omkring för att försöka minnas hur vi gick. Med halvt slutna ögon spelas fredagskvällens promenad upp för mig, och jag ryser till av att behöva gå igenom det igen. Sebastian och Stina som håller om varandra, kysser varandra, rör varandra. Hela vägen förbi en alldeles för hög häck som ser alldeles för grön ut. Jag öppnar ögonen och inser att den är till höger om mig. Jag går åt fel håll. Genast vänder jag om och börjar gå igen. Sebastian som låter sin hand glida runt Stinas midja, hennes hand som nonchalant slinker ner i hans bakficka. Stinas fria hand som gestikulerar vilt när hon pratar om något jag aldrig registrerade, och där har vi en starkt röd brevlåda bakom dem. När jag ser mig omkring får jag syn på den några meter bort, och jag går i rask takt åt dess håll. Musiken som dunkar hårt genom min kropp, en bas som får mitt hjärta att slå lite hårdare. Rök… en ljust blå dörr som leder in till hundratals människor och ett stort kök. Jag höjer blicken och inser att jag måste stå framför rätt hus. Efter att ha tagit några djupa andetag går jag över de snirkligt utlagda stenplattorna med färgglada och vackra blommor runt om, som alla drar sin sista sommarsuck. Väl framme vid dörren höjer jag handen för att knacka, men inser i sista sekund den förvånansvärt enkla ringklockan till höger om dörren. En gäll melodi slinker ut från andra sidan dörren, och jag tar ett litet steg tillbaka. Snabba fötter hörs inifrån, någon som skyndar sig ner för en trappa, och dörrhandtaget trycks hårt ner. Det är nära att dörren flyger upp på mig, men jag väjer undan för den och försöker göra mig redo för att möta Emils långa gestalt.
Bara det att han inte står där.
Istället tittar jag nedåt, nedåt, nedåt… enda tills jag möter ett par stora, runda, nyfikna ögon och ett brett leende där ett flertal små tänder saknas.
”Eeh… hej” säger jag trevande, och pillar lite nervöst på den tunga väskan som hänger från min ena axel.
”Hej!” säger flickan, och fortsätter le.
”Vem är du?” frågar hon, och jag försöker samla mig.
”Är du en ny granne? Har du några småsyskon? Varför är du här?”
Alla frågor får mig att stamma lite osammanhängande, och allt jag får fram är ”eh… öh… jag… ehm…” i en ganska frågande ton. Till slut ger jag mig själv en mental örfil, och ler lite trevande mot den frågvisa flickan.
”Bor… Emil här?” frågar jag, men avbryts av en röst som ropar något.
”Linn! Jag har ju sagt åt dig att inte öppna dörren för främlingar, vem är det?” frågar personen, och när han ställer sig bakom den lilla flickan känner jag hur mina kinder blir rätt rosa, men jag möter hans blick.
”Hej, öhm det är jag som är Emelie, jag var här…” börjar jag, men Emil avbryter mig samtidigt som han föser bort den lilla flickan.
”Jag vet vem du är, du var med i matchen i fredags” säger han kort. Han lutar sig med ena handen mot dörrkarmen, och för några ögonblick är det som om han stirrar genom mig, som om han läser av alla mina hemligheter i tystnad. Till slut slår jag bort blicken, alldeles för generad för att fortsätta på det jag sade innan. Det är tyst i flera minuter innan han rätar på sin långa kropp och gör en gest som visar att jag kan kliva in. Jag gör som jag blir visad, och kan inte hålla mig från att hänfört se mig omkring i något som verkar vara en hall, men den ser för stor ut för att faktiskt kallas för det. Den måste vara minst dubbel så stor som mitt rum där hemma, och jag står fastfrusen på dörrmattan enda tills jag upptäcker att Emil är på väg upp för en trappa.
”Kommer du eller?” frågar han, inte i en trevlig ton, utan mest som om han bara vill få det här överstökat.
”Eh… ja, visst… ja” säger jag hastigt och drar av mig skorna. Jag vågar inte lämna min väska på golvet – inte för att jag är rädd att någon ska kolla igenom den, men för att den ser fel och smutsig ut i det här otroligt välvårdade hemmet. Jag förstår inte hur det kan vara så här kliniskt rent och respektabelt när det för någon kväll sedan i princip agerade nattklubb. Jag skyndar mig upp för trappan, och när jag kommer upp på övervåningen inser jag att jag har tappat bort Emil. Det finns rum och utrymmen åt båda sidorna, och både öppna och stängda dörrar. Lite förvirrat står jag osäkert kvar på det översta trappsteget, men när jag hör någonting ramla ner på golvet följt av en svordom, tror jag mig veta vart jag ska. Försiktigt går jag åt det håll jag tror ljudet kom ifrån, och blir lite lättad när jag inser att jag hade rätt. Däremot hinner jag bara till dörröppningen innan Emil står precis framför mig och har smällt igen dörren bakom sig, som om han inte vill att jag ska se in i rummet. Utan att kunna röra mig känner jag en fräsch citrondoft från hans slitna t-shirt.
”Ursäkta mig” säger han, nästan irriterat, och jag backar med en sådan fart att jag går in i väggen på andra sidan med ryggen. Han granskar mig en stund och håller sedan fram händerna.
”Är någon av de här din?” frågar han, och jag nickar snabbt när jag känner igen min gamla, men ack så trogna, Sony Ericsson C901, och tar den. Femton missade samtal och fem sms. Några samtal från Stina, antagligen när hon letade efter mig igår, och resten från mamma. Nej, ett från mormor också. Jag tänker att jag ska ringa henne när jag är på väg härifrån, och tittar igenom smsen utifall att jag missat något viktigt. Två från Stina, ett från mamma, ett från mormor och ett från okänt nummer.
”Var det något mer?”
Jag inser att jag stått och kollat mobilen i några minuter utan att säga något, och ser osäkert upp på Emil.
”Ehm… nä…”
”Kan du gå nu?” frågar han, men jag lägger märke till att det låter mer som om han säger åt mig, än att han frågar. Utan att säga något nickar jag, och tar mig ner till hallen igen. Han följer efter mig utan ett ord, och jag snörar på mig mina converse så snabbt jag kan – vilket inte är sådär överdrivet snabbt för att vara ärlig.
”Så… ehm… tack” säger jag, och ser tveksamt upp på honom. Han rycker bara på axlarna och öppnar dörren.
Jag kliver över tröskeln, vänder mig om och säger ”hejdå” i samma sekund som dörren åker igen framför mig. Någon som vaknat på fel sida?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Atrociouschild - 19 nov 12 - 18:38- Betyg:  | | vill läsa mer av den här =) maila när nästa del är ute | | Notchii - 19 nov 12 - 15:14- Betyg: | | Asbra :D Bara att fortsätta :P Mejla | | mizzkitty - 19 nov 12 - 14:51- Betyg: | | Riktigt bra del, fortsätt så. | | johannaljung - 18 nov 12 - 22:40- Betyg: | | Riktigt bra, fortsätt så!! Maila nästa :) |
|
|
|
