Ett sista besök till deras café. |
"Vad säger du?"
Hans fråga lät mer som en bedjan, så liten och försiktig. Hon hade aldrig hört
hans röst låta så bräcklig förut. Hon tittade upp och möttes av hans blåa ögon,
samma ögon som förr varit fyllda av så mycket livsglädje, så mycket hopp och
så mycket kärlek. Nu såg dom bara ledsna ut, och trötta. Hela han såg trött ut.
Kläderna såg ut som han tagit det första han såg på golvet, håret var en enda röra
och ögonen, dom där vackra havsblåa ögonen, var omgivna av stora mörkblåa ringar.
Hade han inte sovit nå den här sista veckan?
"Du vet redan mitt svar, jag har gett det till dig tusen gånger förut."
Hela han sjönk ihop, och dom där vackra ögonen fylldes med ännu mer sorg, något hon
trott var omöjligt.
"Men.. du vet att jag inte menade det, och om jag kunde göra det ogjort skulle jag!"
Hela hon ville bara skita i hennes principer och krama om honom, han såg så liten ut
där han satt på det lilla cafets hårda trästol. Dom hade varit här tusen gånger förr,
men hon visste att det var denna gång hon skulle komma ihåg för alltid. Dagen då dom
inte längre skulle höra ihop, dagen då vi blev två jag. Trots att hela hennes kropp
sa till henne att krama om honom, röra i hans hand, bara göra något som skulle ge dom
det minsta lilla kroppskontakt stod hon emot. För hon visste att om hon tog i han
skulle det vara kört, då skulle muren hon byggt upp i flera veckor för att hålla
honom borta rasa, på bara några sekunder. Och det skulle hon inte klara av, eller,
hennes hjärta skulle inte klara av det.
"Det går inte att göra ogjort, och även om det gick skulle vi aldrig ha fungerat,
vi är bara för olika."
Dom båda visste att det var en lögn, men trots det sa ingen av dom något och en tystnad
la sig över dom. Inte den vanliga behagliga tystnaden som brukade fylla deras hål mellan
konversationerna. Detta var en obehaglig tystnad som fick det att krypa under hennes
skinn. Han hade också känt av tystnade och harklade sig lite ihopp om att finna ord till
allt han ville säga.
"Jag.. Jag kan inte släppa dig. Det går inte! Du måste förstå att det alltid var dig jag
ville ha. Dom spelade ingen roll, det är bara du."
Hon trodde på det han sa, det gjorde hon verkligen. Men hon kunde ändå inte förlåta,
hur mycket hon än försökte skulle hon aldrig kunna glömma det han gjort. Och även om
dom inte vartillsammans, eller ens höll på, så var alla chanser dom någonsin haft till
det borta.
"Om det alltid var jag, varför hade du sex med mina två bästa kompisar då?"
Där kom det, det svarta fåret i deras konversation. Det om pratat dom i flera veckor men
ändå aldrig sagt rakt ut. Han hade legat med hennes bästa kompisar, och inte en, nej,
båda två. Av alla tjejer i världen han hade kunnat välja att ligga med valde han dom
enda två hon brydde sig om att han låg med.
"Jag vet inte, jag ångrar det varje dag! Om jag fick göra om en sak i mitt liv skulle det
vara dom kvällarna!"
Hon hörde på hans röst och såg i hans ögon att han talade sanning, det var en av sakerna
hon älskade med han, han kunde aldrig ljuga för henne. Men det gick inte, hur mycket
hon än ville och hur mycket hela hennes hjärta och kropp skrek efter honom gick det inte.
Det var en för stor sak att glömma. Det var det som var problemet, även om hon i
framtiden skulle kunna förlåta honom skulle hon aldrig kunna glömma det.
"Jag tror dig, det gör jag verkligen, men detta kommer aldrig gå. Jag skulle bara förställa
mig dig med någon av dom. Jag skulle alltid undra om du jämförde oss. Hur ont det än
gör att säga hejdå till dig så måste jag. Det funkar bara inte"
Hon hade aldrig sett han gråta, och hon hade hoppats att den dagen aldrig skulle komma
heller. Men nu var den här, små runda tårar började falla ner längst hans kinder.
Han drog irriterat bort dom, men det kom bara fler och fler, hela hans kropp skakade
och hans såg ut som om han just fått reda på att han bara hade en dag kvar att leva.
"Det går inte"
Snyftade han fram mellan tårarna.
"Jag klara mig inte utan dig"
Hennes hjärta värkte efter hans värme, efter den där speciella känslan hon alltid fick när
han höll om henne på sitt egna sätt som bara han kunde. Men sen kom bilden, bilden på
han tillsammans med dom och muren som börjat minska sköt med ens 5 meter högre upp
i luften. Tårarna längst hans kinder hade slutat rinna och hon reste sig sakta upp.
Hon gav han en sista blick. Försökte ta ett mentalt fotografi som hon skulle ta fram
ibland när saknaden blev för stor. När hon sedan började gå ut, bort från honom,
bort från hennes bästa vän och första kärlek, viskade hon fram ett tyst "Förlåt.."
och lämnade sedan det lilla cafeet, deras cafe, och honom bakom sig.
|
| Kommentarer | | Maadelen3 - 20 nov 12 - 20:18 | ÅH. SÅ bra.
seriöst. skitbra. skriv mer kajsi. nu. |
|
|
|
