Ingen tragedi |
I manins tecken nu, ingen svärta, ingen sorg, inga tårar eller hat och ingen sömn. Eller ja, hypomani, om man ska vara helt ärligt. Jag stalkar mig själv på facebook och twitter, jag kan inte få nog. Nej det är ingen självupptagelse, det är bara min största lycka som en än en gång blev sann. Att inte veta vad man skrev sekunden efter att det är skrivet. För oups ett konto till är skapat, men jag lever och är glad. Speedad och uppe i varv, men jag skrattar och ölskar varje sekund av livet. Men det är svårt, riktigt svårt att få fatt i alla tankar och få fatt i allt som snurrar. För jag snurrar fortare än världen och ingen hänger riktigt med just nu, minst av allt jag.
Det blir ett lyckorus av kaos, men ett glatt kaos av tankar och av händelser, av allt jag vill göra. Men inget av det jag inte vill göra.
Ett snabblån där, ett konto där, men inte här och inte nu. Och jag lever i ett rus av lycka, ett skimmer av glädje och mani.
Att andas syre för en gångs skull, istället för syra. Och att inte känna lungorna frättas sönder av mina inre synder.
Men jag vill skrika, ett sånt där ”Ronja-skrik” men jag förblir skrityst. Medan munnen går i ett och hjärtat bankar, bank, bank, bank.
Men det blir tyst, men aldrig i huvudet, ty där är det en lycka som inte ens går att beskriva med ord. Åtminstone kan jag inte det.
Att leva är inget jag vet om jag vill, men jag vill leva i de rosa små molnen där man studsar omkring av lycka. Men samtidigt an det vara påfrestande och jobbigt när hjärnan aldrig får ro och kroppen aldrig får vila.
Det blir hjärtklappning och till slut ont i bröstkorgen, som ett band över hela bröstkorgen som sedan övergår i panik. En panik som inte går att förklara.
Snabblån efter snabblån, min plånbok krymper. Men kläderna blir bara fler och fler. Shopaholic? Nja det är hypomani med andra ord, men kanske med en gnutta shopaholic involverat också.
”Du är speedad nu, det märks för du pratar oavbrutet och gör saker hela tiden”
”Gör du för mycket nu?”
”Är du för glad nu?”
Det blir hela tiden nya saker, men jag hänger inte med och jag får inget gjort. Det är ett organiserat kaos som inte ens en psykiatriker kan få ordning på om man berättar sanningen vill säga. Men hur kan man egentligen klaga på att man mår för bra?
Ja det låter väl antagligen löjligt. Men jag kan må för bra. Bättre än ni någonsin kan ana.
Men då kommer väl den eviga frågan; kan man vara för glad?
Ja, jag kan vara det.
|
|
|
|
