What makes you different - del 12 |
DEL 12
- I guess it is all right, I keep my head high, you will never see me cry
Victor
”Jag tror att du kommer ångra att du inte kom hem till Johan ikväll nu när jag säger det här...” sa Oliver.
Jag flyttade över telefonen till det andra örat. ”Säger vadå?” frågade jag ointresserat.
”Stella var där.”
Jag var tyst.
Var Stella där? Varför det? Vad hade hon för anledning att gå dit och vara med på en FIFA-turnering?
”Är du kvar eller?”
”Ja.” muttrade jag. ”Vad fan gjorde hon där?”
”Elin hade tydligen bjudit med henne.”
”Var Albin där?” frågade jag.
Trots att han bara var tyst i knappt en sekund innan han sa nej så visste jag att han ljög. Tystnaden, eller tveksamheten kanske var ett bättre ord, avslöjade honom.
Men jag bestämde mig att låtsas som ingenting och sa att jag var tvungen att lägga på. Klockan var lite mer än halv ett på natten men vad gjorde det – jag hade ändå inga planer på att gå till skolan imorgon (jag kunde knappt gå överhuvudtaget) så jag kunde lika gärna vara uppe ett tag till.
Efter många om och men lyckades jag ta mig till skrivbordet och datorn. Jag tryckte upp Facebook och gick in på Stellas profil. Notisen i hennes logg slog emot mig som om jag hade gått in i en tegelvägg.
Stella Erlandsson är nu vän med Albin Hansson.
Större delen av tisdagen sov jag bort. Dels för att hela min kropp värkte och dels för att jag inte hade något annat för mig. Onsdagen spenderade jag i min säng med teven på i bakgrunden och datorn i knäet. Torsdagen såg ungefär likadan ut, bara det att Oliver kom på besök på kvällen.
”Hur är det?” frågade han.
Med tanke på att jag hade fått världens utskällning av honom sist så kändes det som en ren lättnad att han inte hade ännu mer skit att kasta på mig.
”Har mått bättre...” svarade jag och la datorn åt sidan.
”Psykiskt eller fysiskt?” frågade Oliver.
Jag grimaserade. ”Både och?”
Oliver var tyst ett tag innan han vände blicken mot mig. ”Har du snackat med henne än?” Jag skakade på huvudet. ”Okej, Victor...” började Oliver och drog stolen närmare sängen där jag befann mig. ”Jag säger inte det här nu för att... jävlas eller något, eller för att få dig att bli ännu mer arg eller vad du nu är, men jag tycker att du borde skynda dig lite när det gäller den biten.”
Jag stirrade ner på mina egna ben. ”Varför?” frågade jag, trots att jag redan visste svaret.
”För att hon verkar ha förlåtit Albin och han utnyttjar varje tillfälle till att hälsa på henne eller snacka med henne.”
Jag kände hur ilskan och avundssjukan började stiga inom mig. ”Mhm.” muttrade jag.
”Victor, lyssna nu. Vad du än gör, så ge dig inte på honom igen. Dels för att han är din kompis och dels för att det skulle bara få Stella att känna sig ännu mera anti mot dig.”
Jag vände upp blicken. ”Anti? Hur fan vet du det?”
Oliver höjde ett ögonbryn. ”Hur skulle du reagera om någon hade betett sig så som du beter dig mot henne?”
”Jag blev för fan osams med min polare på grund av henne!” fräste jag. Trots att ingen av oss direkt hade sagt det rakt ut visste jag att det var där skon klämde. Det där om att jag bossade över dem och att jag var lika värdelös som min morsa var bara saker han hade sagt för att provocera mig.
”Ja, men vet hon om det? Nä. Du har inte sagt ett piss till henne, inte ens hört av dig så hur tror du att hon känner nu? Hon är väl helt lost, och sen nu kommer Albin och ber om förlåtelse och du vet hur smörig han kan vara om han bara lägger den sidan till vilket jag absolut tror att han gör mot henne, och tror du att hon säger nej då?”
”Om hon inte har känslor för honom så säger hon nog nej.” muttrade jag.
Oliver skakade på huvudet. ”Jag säger bara det här för ditt eget bästa.” sa han. ”Snacka med henne, nu. Du kommer ångra dig annars.”
Han reste på sig, gick ut från mitt rum och lämnade mig ensam. Jag satt i min säng, kände hur tårarna hotade att tränga fram men tvingade beslutsamt undan dem.
Snacka med henne? Vad skulle jag säga? Jag tvivlade på att hon ens skulle vilja prata med mig efter allt som hade hänt.
Jag sjönk försiktigt ner i sängen och stirrade upp i taket.
Var jag villig att offra allt för en tjej? Allt som jag hade byggt upp under dessa år, hela min image, bara på grund av en brud? Tänk om det inte ens skulle hålla? Hon kanske bara stod ut med mig i några veckor och sen dumpa mig? Om jag skulle bli dumpad skulle jag definitivt inte kunna komma tillbaka till min gamla roll.
Men å andra sidan, tänk om det funkade...?
Jag stönade högt och drog händerna över ansiktet. Det var så jävla mycket som stod på spel, så mycket som jag lätt skulle förlora om jag gav efter för mina känslor.
Jag vet inte hur många timmar jag låg där i sängen och tänkte. Tänkte, grubblade, vägde för- mot nackdelar och försökte bestämma mig. Klockan tickade, kvällen blev till natt och tillslut tog jag upp mobilen och klickade in mig på Stellas och min konversation som för tillfället bara bestod av ett sms men som snart skulle bli två.
Till Stella, 03:34
Finns inget att snacka om. Det lilla som har hänt mellan oss har bara varit engångsgrejer och betyder ingenting för mig
- Caught in a bad romance
Stella
När jag vaknade på fredagsmorgonen förväntade jag mig först att det var från Elin som skulle försäkra sig om att jag hade kommit hem och allt, men när jag låste upp mobilen stod det inte Elin Johansson utan Victor Landh på skärmen.
Jag blev helt plötsligt klarvaken och mitt hjärta började motvilligt slå några extra slag igen. Under de här dagarna som hade gått sedan jag skickade mitt sms hade jag bestämt mig för att det var bäst om jag bara glömde Victor Landh för han hade uppenbarligen glömt mig. Jag hade intalat mig själv att jag bara var en av många han hade varit med, att jag inte var ett dugg speciell och att han bara hade kommit fram till mig på den där festen nu senast för att han visste att han kunde få mig och bestämt mig för att jag skulle låtsas som att jag vi inte kände varandra i fortsättningen när vi träffades.
Men ändå reagerade jag som jag gjorde när jag såg att jag hade fått ett sms från honom. En liten del inom mig hoppades att han skulle be om ursäkt, att han bad om att få prata med mig eller att han ville träffas men jag tillät inte mig själv att ha dem förhoppningarna. Troligtvis skulle han bara dissa mig, men ändå. Jag hoppades.
Långsamt drog jag skärmlåset åt sidan och tryckte på det inkomna smset.
Från Victor Landh, 03:34
Finns inget att snacka om. Det lilla som har hänt mellan oss har bara varit engångsgrejer och betyder ingenting för mig
Jag stirrade på smset.
Mycket hade jag förväntat mig, men inte det där.
Engångsgrejer? Jag hade kunnat leva med att han kallade allt som hade hänt för det om det bara hade varit på fester som det hade hänt grejer, men han hade suttit bredvid mig på bussen varenda dag, följt mig hem, stuckit från en fest för att jag stod och snackade med en annan kille och den gången när han följde mig hem hade han velat säga mig något, och jag visste att det inte var något i stil med: ”Jag vill inte träffa dig mer.”
Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Engångsgrejer? Vem la ner så mycket tid på någon om det bara hade varit engångsgrejer?
Jag slängde ifrån mig mobilen och begravde ansiktet i kudden, arg på Victor och arg på mig själv för att jag ens hade tillåtit mig själv att hoppas.
Skolan kände jag mig inte alls manad att gå till så jag ringde och sjukanmälde mig. På lunchrasten ringde Elin och frågade vart jag höll hus men jag ljög ihop en historia om att jag hade försovit mig och inte orkade gå på de resterande lektionerna.
”Vad bra.” sa hon. ”Jag trodde att du var sjuk eller något, men då kan du ju följa med till Amanda ikväll!”
”Va?” sa jag, helt oförstående.
”Amanda Nilsson. Hon ska ha fest och du bara måååste följa med!” Hon märkte antagligen av min tvekan, för sen tillade hon: ”Albin ska vara där...”
”Varför skulle jag bli mer intresserad av att gå dit bara för att han är där?” frågade jag.
”Jag vet vad som hände igårkväll.” sa hon och jag kunde se smajlet som spred sig över hennes ansikte. ”Så, följer du med?”
Kanske skulle Victor vara där? Det kunde vara en bra chans att snacka med honom face to face och fråga vad han hade menat med det där smset egentligen. Även om jag i nuläget kände mig så som alla andra tjejer han hade varit med måste ha känt när de fick dissen av honom var det ändå en del av mig som sa mig att det han skrev inte stämde, inte till hundra procent. Jag kunde bara inte tro det, och om det gjorde det ville jag höra honom säga det till mig i verkligheten och inte över sms.
”Okej då.” svarade jag.
Klockan åtta samma kväll kom jag, Elin, Johan, Albin och två av de okända killarna från FIFA-turneringen (som jag nu visste hette Erik och Gabriel) hem till Amanda. Festen var i full gång precis som sist och det var med en aning nervösa steg som jag klev in i huset. Om Victor nu skulle vara där, vad skulle jag säga?
Vi hade varit hos Johan innan och förfestat, och Albin hade hängt efter mig hela tiden. Han hade bjudit mig på dricka (inte så pass mycket att jag skulle kalla mig full men jag var nog lite smått onykter), pratat med mig hela kvällen och tagit sig friheten att gång på gång lägga armen runt min stolsrygg och nu, på vägen hem till Amanda, hade han gått så nära att våra kroppar snuddat vid varandra hela tiden.
Jag spanade in i vardagsrummet i jakt på Victors långa välbekanta gestalt men jag kunde inte se honom någonstans. Jag följde efter de andra ut i köket där de stannade för att snacka med ett par andra killar. Jag lutade mig mot diskbänken med blicken riktad mot vardagsrummet och lyssnade bara på deras konversation med ett halvt öra, men när jag hörde Victors namn vände jag uppmärksamheten mot dem.
”...inte fatta att Victor kom hit.” sa en av killarna som redan hade befunnit sig i köket när vi kom.
Johan skakade på huvudet. ”Fattar det inte heller. Det är som att han söker bråk!”
Killen fnös. ”Jo, men va fan, det är ju Victor vi snackar om.”
Jag kunde inte undgå att märka att Albin skruvade på sig en aning obekvämt. ”Vadå, är han här eller?”
”Tydligen.” sa Johan och en suck. ”Fattar dock inte hur fan han tog sig hit, han kan väl knappt gå efter i måndags?” De andra skrattade och Albin tog ett steg närmre mig och la armen om min höft. ”Jag menar, du fick väl in ett par träffar på hans revben va?” Johan vände sig mot Albin. Tydligen var frågan riktad mot honom. Jag vände förvånat upp blicken mot honom.
”Nja, jo, det fick jag nog...” svarade han dröjande.
Johan skrattade. ”Han kunde ju för fan knappt gå efteråt, haltade som om han hade brutit benet!”
Förvirrat vände jag blicken mot vardagsrummet igen. Albin hade sagt att han hade blivit osams med någon, men hade denne någon varit Victor? Och exakt vad hade de blivit så pass osams om att de nästan hade slagit sönder varandra?
Jag hade mina aningar.
I samma stund som jag tänkte vända mig mot Albin och konfrontera honom fick jag syn på ett välbekant ansikte i dörröppningen. Victors blick var riktad mot mig och Albin och hans ögon som annars brukade vara så varma och charmiga trots sin iskalla färg var nu inte något annat än just iskalla.
Han hade precis samma blick som han hade haft när han hade sett mig och Albin i hallen under den senaste festen.
I samma stund som jag lösgjorde mig från Albin försvann Victor och jag skyndade mig efter, hoppades att inte Albin följde efter mig.
Victor hade inte kommit långt och jag la märke till armen han höll över sina revben på vänster sida som för att skydda dem från folket runt om. Jag ropade hans namn men han varken stannade eller vände sig om. Jag trängde mig förbi människorna för att komma ikapp honom och hann precis fram när han gick in i ett rum som jag antog var toaletten. Innan han drog igen dörren tog jag tag i den och slet upp den. Han kollade förvånat på mig, men jag brydde mig inte utan gick in efter honom, smällde igen dörren och låste den. När jag vände mig mot honom hade hans förvåning försvunnit och nu kollade han istället på mig med en nonchalant blick.
”Vad är det?” frågade han.
I det starka ljuset från badrumslampan fick jag min bekräftelse. Det var Victor som Albin hade blivit osams med, det syntes. Hans ansikte var lika blåslaget som Albins om inte värre, och han höll mycket riktigt en skyddande arm över sina revben.
”Vad har hänt?” frågade jag lågt och tog ett steg närmre.
Han backade. ”Vadå? Det här?” frågade han och gjorde en gest över sitt ansikte. ”Jag har varit med om värre, tro mig.”
”Victor...” började jag men tystnade. Det gjorde så ont att se in i de där ögonen och inte få något tillbaka. ”Vad... Varför...” Jag visste inte vad jag skulle säga. Han kollade frågande på mig. ”Varför skickade du det där smset?” viskade jag.
Han fnös. ”Varför tror du att jag skickade det?”
Jag skakade på huvudet. ”Jag vet att du inte menar det. Du kan inte mena det, inte efter allt...”
”Efter allt vadå?” avbröt han mig. ”Vi har strulat några gånger, so what? Är det någon big deal för dig eller?”
Jag kollade sårat upp på honom. ”Nej, men...”
”Nej, men dåså.” sa han. ”Om du ursäktar...” Han trängde sig förbi mig, låste upp dörren och gick ut.
Hans ord hade sårat mig, utan tvekan, och jag kunde inte avgöra om han verkligen menade vad han sa eller om han bara sa det för att dölja sina riktiga känslor.
”Victor, vänta!” ropade jag och gick ut från badrummet. Han hade hunnit långt, längre än vad jag hade väntat mig och jag började tränga mig förbi människorna som stod i vägen för att nå fram till honom.
Men när jag väl nådde fram stod han tätt omslingrad med en lång smal blondin som inte kunde vara någon annan än Amanda Nilsson.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Bluesky94 - 8 nov 12 - 23:35 | Så sjukt bra och spännande!
SKYNDA DIG MED NÄSTA OCH MEEEJLA! | Atrociouschild - 8 nov 12 - 20:14- Betyg:  | | neeej! fasen allt ska ju bli bra! maila nästa | | johannaljung - 7 nov 12 - 18:19- Betyg: | | Asbra, mer nu!! | | woops - 7 nov 12 - 18:09 | | Jag gillar karaktärer som inte kan sluta fucka upp saker. Med andra ord gillar jag Victor. Ser fram emot fortsättning! | | ellan_7 - 6 nov 12 - 21:42- Betyg: | | Min dag blev genast en bra dag när jag såg att denna var ute! Tack o bock för en kunglig novell! Längtar till nästa del! | | mizzkitty - 6 nov 12 - 21:31- Betyg: | Men hur fan kan han göra så?, men förstår honom dock på ett
sätt faktiskt. Synd att dom bara bråkar hela tiden, och
synd att Victor & Stella inte kan bli sams & börja om på nytt.
Du bara måste se till så att det händer :D. Men riktigt bra
del för övrigt. | | saraarbast - 6 nov 12 - 19:50 | | Åh... jag sträckläste alla delarna igår, och såg att du la upp den här idag, du anar inte vad överlycklig jag blev... Men nu är jag ledsen, hur kan han göra sååå... Hahaha, jag vill läsa resten av den på en gång som en bok :( |
|
|
|
