Dödsbringarna (Fantasy) |
Den sjunkande solen färgade himlen röd i väst. Skuggorna föll allt tyngre över gränsposteringen som Azog, högste Fältmarskalk i Gishak-mâk Bashkaum, huserade vid. Allt eftersom larmet växte i det orchiska militärlägret förstod han, som redan varit vaken sedan tidig eftermiddag i sitt tält, att solen var på nedgång och nattens omsvepande mörker snart var här. Än en gång hade det varit tankar som hade frånhålligt honom hans sömn, även denna gång rörde det sig om den plats som nu var Goth-nagîr Erik von Wittenburgs domäner. Det känsliga läget med klanerna hindrade honom från att gå in på området med en större här, men det hade redan efter höstens rapporter börjat gnaga i honom och efter vintern hade det blivit allt mer klart. Det som behövde uträttas i skogarna var inget mindre än ett stycke gudsverk, vilket han var mindre glad över att behöva uträtta.
Skogarna som var centrumet för området som behövdes tas i tu med var höljda i mystik. Även för honom, den främsta av blodmånens söner. Han visste mycket, mycket som inget annat svartblod,eller någon annan varelse under stjärnorna kunde påminna sig ens i sin vildaste fantasi. För i hans sinne dolde sig kunskaper från millenium tillbaka, tider som var knutna i en abstrus töcken och stingslig förgätenhet. Han var väl medveten om vad för roll det här området skulle ha för Bashkaumens framtid, men kunde bara ringa förnimma vad för gemenhet platsen rymde i hans egen historia. Och nu när han suttit och läst igenom rapporterna från området om och om igen så kunde han inte annat än sucka tungt när han tillslut fattade sin fjäderpenna och strök under det första målet för hans ingripande, Za Durub-Grash… Hans minne förde honom tillbaka till den tid då han själv och deras dåvarande ledare, vars namn delades med hans egen general - Bolg, var vapenbröder. De hade varit användbara för en kort tid men ganska snart hade han märkt att deras blodtörst och enfaldighet inte visste några gränser. Ända sedan de brytit kontakten och lämnat Za Durub-Grash att sköta sina egna affärer hade de inte gjort annat än att skaffa sig fiender, men något hade hindrat deras totala utplåning i flera år nu.
Det var i det skedet som Azog drog sig till minnas en handling han utfört som ungt blod när han ännu skolades till att bli den hövding han var idag. Han hade läst i den heliga boken, Ishi za-Got mamîl, och där funnit berättelsen om ZaNarkdrau-fúlg, Skymnings-orden. Det här var de svartblod som hade fört ut Azôg den förstes tyngsta befallningar och med en oviklig lojalitet varit den enda grupperingen som efter Fundats, Dagen då Azôgs klan mötte slutet, inträffande aldrig krävt ledarskapet, utan stod fast och väntade på den rättmätiga arvingen. När Gishak sedan uppenbarade sig svor de sin trohet och blev de som byggde och arbetade bredvid Zashataz-Mog i ZaGash-shatroful och där deras ädla släkte förföll in i glömskan. Azog minns hur han efter att ha läst texterna, full av önskan att själv få skåda dessa dödsbringare, utfärdat ett påbud om att en sådan order skulle bildas, djupt inne i Shatofuls inre skulle deras medvetande höljas med ruset från bergsplanktonens sporer och deras sinnen avtrubbas med plågor. Deras tro skulle stärkas av den eviga predikan som ekade igenom deras boning och när de såg på livet, skulle de bara se sätt på vilka de kunde främja deras herre, Azog.
Hans ögon glödde innanför Gash-Krab Dhomajs slitna läder när han skrev under och skickade iväg sin kallelse, snart skulle några ur denna order ansluta sig till honom och med hjälp av dem skulle han krossa först Za Durub-Grash och sedan varenda en av de småsinta svartblod som vågade stå i hans väg. Med ett olycksbådande grin skrattade han rått för sig själv medan han banade sin väg ut ur gränsposteringen, iväg till en lugnare plats i skogen där han föll på knä och anlade en liten eld varvid han offrade sju herremäns ringfingrar för kurirens tur och skydd under resan tillbaka till pjá, inte för kurirens skull, utan snarare för den order denne bar.
När han satt där och såg in i de gnistrande flammorna hörde han en välbekant stämma fylla hans medvetande, ”Kom närmarmare Azog, se på mig” I elden sågs nu en oskarp bild och Azog rörde sig närmare – det han kunde se var ett drakansikte, mer han han inte med innan lågorna slog upp mot honom och drog tag i hans halsband, det som han burit draktanden från den blåa drakdemon han dräpt för Dhomajs hämnd och ära för flera solvarv sedan. Den var som om en arm tagit fatt i den och drog hela azogs väldiga kropp mot den glödande bild av draken, men när Azog fattat vad som skedde tog han spjärn och höll i mot och läderremmen brast då draktanden flög ned i elden.
”För fem solår sedan hedrade du mig med drakens fjäll och tunga, nu hedrar du mig med återförandet av skymningorden till vår värld – Nu är det jag som ska hedra dig, Azog den främste av Blodmånens söner... Jag sänder dig Bestore Svaveltunga, född av min vilja och av DraconisOrdens blod in i din resa mot att uppylla löftet.”
Och så flög tanden upp ur lågorna, och i ett glödande sken växte därur fram en skepnad, likt det blåa väsen Azog själv karvat skinnet av hade den vassa tänder och klor, men skinnet var grått som aska och blicken var vild men behärskad. Den drakliknande varelsen knäböjde och talade med hes stämma, ”Jag är Bestore Svaletunga, sänd av den evige och eldburne, att dig tjäna Azog av blodmånen...”
Innanför Gash-krab Dhomajs skarpa krogar lyste nu Azogs ögon av förundran, vad skulle han kunna använda denna varelse till? Med ett grin drog han sig till minne den stundande Za Durub-Grash konflikten och skrattade gott när han insåg att de skulle funka utmärkt som test för denna märkliga skapelse – och vad för plats skulle passa bättre för ett första möte än Grimsby – riddare Klo och Draconis Orderns tillhåll, ironin var berusande.
|
| Kommentarer | | angel321 - 3 nov 12 - 01:46 | | Mycket bra och välskriven novell. Applåd! =) |
|
|
|
