Hon sjunger aldrig på någon skolavslutning igen. |
Försiktigt provar hon sina läppar mot hans. Nikotinhunger. Marlboro Menthol. Hon har alltid hatat cigaretter. Något med den här pojken gör det annorlunda. Hon har avskavt nagellack på fingrarna, de plockar i hans oklippta lockar. Hon hyschar honom när han försöker berätta hur vacker hon är. Hon är bara en i mängden, hon vet det. På balkongräcket vilar ett askfat. Det ramlar ner då de svänger runt, kraschar i gatan fyra våningar nedanför. Hon tänker: Det där kunde varit jag. Hon tänker: Askfat.
Han skalar vant av henne klänningen medan de stapplar in genom balkongdörren. Snart ligger de i en hög på golvet med kläderna bredvid sig. Han har förstått att hon inte vill prata. Han håller i hennes axlar. De har inga namn. De har bara hans andrahandslägenhet och burköl i kylen. Han gör det han kan, det han är bra på. Det känns inte lika bra som det brukar. Hon är för tyst, för inåtvänd. Han brukar bara ta hem högljudda, ytliga. Hon rullar av honom. Drar på sig klänningen. Den känns plötsligt för kort och glansig. För självsäker.
Han låter cigaretten hänga i mungipan ett tag innan han tänder den. Tittar upp på henne där hon sitter, liten och ömtålig, i soffan. Hon sover, liknar en hopkurad fågelunge. Han har virat en filt om sig, sitter kvar på golvet. Det drar från balkongen. Han vet inte hur han ska bete sig. De brukar inte stanna såhär länge. Han brukar somna efteråt och vakna ensam. Han funderar på varför hon är kvar.
Hon är vaken med slutna ögon, tänker att om man kan implodera så är det precis vad hon är på väg att göra nu. Hakan nuddar knäna och hon vågar inte röra sig. Den sträva smaken av honom ligger kvar i munnen och hon håller tillbaka maginnehållet som vill ta sig upp genom halsen. Det här är inte hon. Hon kramar kudden i famnen lite hårdare och undrar varför han inte ber henne att gå.
Det ljusnar ute och han ligger nu raklång på golvet. Blicken fäst i det vita taket. Han kan höra henne andas, lite tvekande, ursäktande. Som om hennes närvaro vore en börda på hans axlar. Är den det? Han vågar inte säga något, inte röra på sig. Han är inte den som är blyg, men med henne är det annorlunda. Något med hennes lukt, något med hennes tillbakadragna sätt. Han känner sig iakttagen, men hennes ögon är slutna, ögonskuggan skimrar lätt i ljuset från taklampan.
Hon låter blicken smyga över hans kropp. Hennes ögon är knappt öppna, för rädd för att han ska känna hur hennes långsamma ögonkast bränner mot huden. Huden som alldeles nyss brann under hennes fingrar. Där ritade hon en historia som ingen av dem kommer att glömma. Hon undrar vad han heter. Det vore konstigt att fråga. Det ligger en gitarr slängd på sängen. Kanske är han musiker. Kanske kan han inte spela alls.
Han känner hur muskel efter muskel i ryggen domnar bort mot det hårda underlaget. I huvudet formar han en melodi som aldrig ska sjungas, aldrig ska spelas, aldrig ska skrivas ner. Något nytt som inte smakar moll och han tänker att hon är en tonföljd varje gång hon öppnar ögonen och kikar på honom. Melodin växer sig större, fyller hela rummet och han känner hur hon stirrar.
”Jag ska nog gå nu”, säger hon och reser sig ur soffan. Hon försvinner ut i trappuppgången och snart slingrar sig gryningsljuset runt hennes slanka kropp. Hon väjer för glassplittret efter askfatet och känner hur något krasar i bröstkorgen. Hon slänger inga blickar upp mot lägenheten och hon torkar inte bort några tårar från kinderna. Hon går och slutar aldrig gå.
Han blickar upp mot balkongdörrens fönster, där hennes hand lämnat ett avtryck. Tänker att där finns en hel sång komponerad. En sång som aldrig ska sjungas, aldrig ska spelas, aldrig ska skrivas ner. Men där finns en hel sång. Sången om henne.
|
| Kommentarer | | Vilsna_flikkan - 1 nov 12 - 17:27 | | Du skriver väldigt bra! | | enkladikter - 31 okt 12 - 21:53 | | vacker och behaglig att läsa |
|
|
|
