I förtvivlans krampaktiga grepp |
Ville vidareutveckla dikten "Flamma" (föregående verk av mig) och detta blev resultatet! Enjoy! :)
"Jag älskar dig, älskling, jag hatar att inte vara hos dig!" Hans kärleksfulla ord hade ingen inverkan på mig längre. De hade av någon anledning mist sin betydelse.
"Jag älskar dig också!" Tomma ord. Den plötsliga insikten träffade mig som en kraftig stöt. Jag kände inget alls! Jag var helt stum i kroppen och det enda jag verkligen kände var ensamhet.
"Jag saknar dig", fortsatte jag trots att jag nu visste att det inte var sant. I detta ögonblick var närheten av en annan individ allt jag saknade. Jag hade knappt lämnat lägenheten på en vecka och alla mina planer på att träffa kompisar hade gått i stöpet. Den ena efter den andra hade kommit med ursäkter som alla resulterat i min ensamhet.
Jag började gråta. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag hade sjunkit djupt ner i förtvivlans land. Jag hade aldrig känt mig så övergiven som nu och trots att rösten i luren hävdade att allt skulle bli bra igen så snart vi sågs så visste jag att det redan var försent. Vi höll på att glida isär, och det på grund av hans val att flytta till andra sidan landet och lämna mig kvar.
"Allt kommer inte bli bra!" Jag kunde inte hålla tillbaka förtvivlan längre. "Det känns som om jag inte längre vet vem du är, som om du hela tiden utvecklas medan jag står fastfrusen och ser på medan du glider allt längre ifrån mig!" Jag såg det hela tydligt framför mig nu. Alla de gånger vi diskuterat utan att nå en förståelse för varandra. Alla de gånger han erkänt att han inte haft en aning.
"Jag har inte förändrats någonting, jag lovar att jag fortfarande är densamma, älskling." Den bittra sanningen sköljde återigen över mig, som om en hink kallt vatten tömts över mitt huvud. Alla förändras gradvis hela tiden, men umgås man med varandra regelbundet märker man oftast ingen skillnad. Jag märkte däremot stor skillnad på honom och hade nu för tiden ofta svårt för att förstå mig på hans sätt att tänka över huvud taget. Kunde han inte bara åtminstone sluta kalla mig "älskling"? Ordet som skulle symbolisera kärlek kändes för invant och obetydligt trots den egentliga innebörden. Tårarna fortsatte envist rulla nerför mina kinder.
"Ärligt talat så vet jag ingenting längre. Det känns som om jag tappat bort mig själv i din frånvaro!" Det var precis så det kändes och jag ville bara att han för en gångs skull skulle förstå vad jag menade. Vi hade låtit det gå för långt.
"Älskling, jag lovar att allt kommer bli bra igen när vi ses! Vi har bara varit ifrån varandra för länge, men du ska se att allt snart kommer kännas annorlunda. Snart är vi med varandra igen!" När det gått en stund och allt han fått till svar var snyftningar från min ände fortsatte han: "Vi ska tillsammans vandra genom livet, vi behöver bara stå ut ett litet tag till sedan kommer vi aldrig behöva vara isär!"
Plötsligt förstod jag att han hade rätt. Lågan var inte förlorad! Under för lång tid hade vi tagit vår låga för givet och glömt av att hålla den vid liv, så allt som fanns kvar av den nu var ett litet glödande kol, men en vindpust hade plötsligt fått den att än en gång flamma upp. Trots att jag fortfarande grät började jag skratta av vetskapen att allt skulle ordna sig...
|
|
|
|
