Tonårsförälskad och helt jävla körd [5] |
Hejhej! Förlåt att det tagit lite tid för den här delen att komma ut, men nu är den ute i alla fall!
Hoppas ni gillar den :)
Kapitel 5 – Målet
”Okej, nu inför andra halvlek kommer alla som satt på bänken först förra gången att spela ute, plus Albin, Tomas, Rickard, Henrik och Robin” tillkännager Hans, och jag får veta att jag ska börja som anfallare längst fram, med Albin.
Albin ser något tvivlande på mig inför inspark, det är vårt lag som får börja med bollen den här gången, och jag kan inte ge honom något tillbaka. Istället ser jag ner på bollen och koncentrerar mig på vad Albin sagt några sekunder innan. Passa bollen direkt till Henrik, och så fixar det sig. Sagt och gjort. Lika fort som den svartvita bollen nuddar min fot, lika snabbt trycker jag iväg den i riktning mot Tomas. En helt okej pass.
”Bra gjort Emelie!” hör jag någon ropa. Jag kollar upp eftersom jag inte är säker på vem det är, och när jag ser att det är Tina vänder jag bort blicken igen. Det var oförtjänt beröm.
Efter max fem minuter blir jag inkallad igen, och under den tiden har jag bara hunnit springa några meter och passa iväg bollen två gånger. Jag höll den aldrig länge, max några steg, för att undvika katastrof. Väl framme vid bänken sjunker jag ner på den i en böjd ställning, och riktar blicken mot vår målvakt. Jag kommer inte ihåg vad den här killen heter, men han är lång – väldigt lång – och har långa dreads uppsatta i en stor boll på huvudet. Jag hinner bara studera honom i någon minut innan hans blick vänds mot mig, och jag tittar snabbt bort. Var någonstans har jag sett de där dreadsen förut? Nästan direkt suckar jag åt mig själv, jag har väl bara sett honom gå förbi i skolan eller något sådant.
”Emelie, hur känns det?” hör jag någon fråga, och får syn på Tina som hukat sig ner bredvid mig. Jag orkar inte ens le lite eller ljuga för henne.
”Det här var nog ett misstag” säger jag lågt utan att se på henne.
”Säg inte så! Du är jätteduktig på det här, du är bara nervös, det är allt” säger hon och ler mot mig, trots att jag inte kollar på henne.
”Du har dessutom det bästa kvar, mitt, det är där du hör hemma, eller hur? Du har väl inget att förlora! Glöm det där med att du måste ta dig till skollaget, bara gör det för att visa de här nissarna att tjejer också kan spela fotboll. Vill du inte bara visa alla killarna att du också kan? Som du visade grabbarna i din klass igår!” säger hon, men när jag inte svarar rycker hon på axlarna och reser sig upp.
”Jag tror i alla fall att din sista gång blir mycket roligare om du bara släpper loss och spelar för att ha kul” avslutar hon, och lägger en hand på min axel innan hon joggar iväg några meter till den andra bänken där hennes lag sitter.
När jag får gå in igen är det enda jag kan tänka på är att hon kallade Ian och Hans för nissarna, men efter en stund inser jag att hon kanske har rätt. Om jag bara skärmar av och koncentrerar mig på spelet kanske jag hinner åstadkomma något. Det är 15 minuter kvar av matchen, och jag är faktiskt där jag trivs som bäst. Som mittspelare. Det står 3-2 till det svarta laget, och mitt lag börjar splittras och sluta samarbeta alldeles lagom till slutet. Alla vill visa sig på styva linan, men ingen klarar av det. Sebastians lag är relativt synkade, trots att någon ibland gör ett misstag, och ganska överlägsna. Jag, Tomas, Jim och Kalle B spelar i mittfältet, och de grupperar sig genast så att jag hamnar längst ner. Först finner jag mig i det och stannar där ett tag, men sen hör jag Tinas röst i mitt huvud och inser att jag lika gärna kan göra något av det här. Medan allt ljud sänks för mina öron, ser jag än en gång hur Gabriel kommer mot mig med bollen. Han lägger knappt märke till mig, och där ser jag min chans. Utan att tänka efter börjar min kropp att röra sig, och jag är snart framme vid honom. Jag lyckas chocka honom, och får därför tag i bollen och börjar springa i hans motsatta riktning.
”Passa!” vrålar någon från mitt lag, och jag kollar upp utan att sänka farten.
Jag ser Tomas som viftar med armarna, men han är inte fri. Jim, däremot, som diskret pekar mot ena hörnet av målet, kommer snart att vara fri. Jag förstår att han vill ha bollen där, så jag skjuter en hård pass mot vad som för alla andra ser ut att vara en tom plats. Tomas, som inte förstått någonting, svär högt och får en snabb tillsägelse av Ian, men ingen av dem kan missa att Jim rusar mot bollen och gör en snygg tunnel på målvakten i andra laget. Innan jag vet ordet av ger Jim mig tummen upp, och jag själv ställer mig tillrätta på vår planhalva med ett litet leende på läpparna.
Det andra laget hojtar och skriker lite på varandra, men samlar sig till slut och gör sig redo för avspark. Det är bara sex minuter kvar när Sebastian får bollen och börjar springa mot vår planhalva. Då jag står i mitten av planen lyckas jag ta mig bort till honom, och trots att jag inte får tag i bollen springer jag bredvid och stressar honom. Till slut måste han sakta ner för att se om han har målchans, och då försöker jag få tag i bollen, men han ger mig en knuff och jag snubblar bakåt. Otursam som jag är snavar jag på mina fötter och faller ner på gruset med rumpan först. Istället för att ligga och åma mig, vilket jag egentligen känner för, blir jag bara arg och reser mig snabbt upp. Ian, som först tänkt avbryta, blir lite snopen och sänker handen igen. Utan att Sebastian är beredd på det – han står och väger sina alternativ med alla spelare nere på den här planhalvan – smiter jag under hans ena arm och sparkar bort bollen. Jag lyckas dessutom knuffa till honom med axeln i hans bröstkorg, så att han är tvungen att dra efter andan. Det var mitt enda mål, att få bort bollen från honom, men alla verkar paralyserade och ingen ger sig iväg efter bollen. Allt går som i slow-motion när jag inser det, och utan att tänka efter börjar jag springa. Egentligen är jag ganska trött, min kondis är som sagt inte på topp – men jag kämpar och når farm till bollen innan någon annan. Nu börjar de andra förstå vad som händer, men då är jag redan vid mitten av planen, och allt som står mellan mig och målvakten är en etta som ser lite för självgod ut. Han joggar mot mig med ett hånande litet flin, som ändras till en snopen min när jag lätt fintar mig förbi honom och fäster blicken mot målet. Jag stirrar på en punkt nere till höger och tar sats, men i samma sekund som jag ser att målvakten rör sig åt det hållet ändrar jag tyngdpunkt och skjuter bollen mot vänster hörn.
”Okej, lockigt hår, platt hår, utsläppt, eller uppsatt?” frågar Stina och vrider sig lite framför spegeln medan hon drar i topparna till sitt långa hår.
”Jag vet inte” svarar jag med ett litet försynt leende på läpparna.
”Men kom igen, jag behöver din hjälp nu!” säger hon, och vänder sig mot mig med ett allvarligt ansiktsuttryck.
Jag försöker samla mina tankar, allt jag kan tänka på är det där målet jag gjorde på dagens match, och egentligen vill jag inte tänka på så mycket annat. Däremot inser jag att jag är skyldig Stina det, hon bad mig komma med på festen och kommer inte ha lika kul ifall jag inte är taggad. Eller åtminstone låtsas att jag är det.
”Förlåt, jag tänkte på annat. Om du har plattat hår tycker jag att du ska ha uppsatt, om du lockar det tycker jag att du ska ha utsläppt” föreslår jag, och reser mig från sängkanten.
Jag måste välja en outfit – vilket Stina utan tvekan kommer hjälpa mig med – och det ligger många utslängde kläder på Stinas säng. Både mina och hennes. Mest hennes.
”Det hjälpte ju mycket” utbrister Stina och himlar med ögonen.
”Men ha lockat och utsläppt, du har haft platt de senaste gångerna” säger jag och ger henne en lite osäker blick, trots att det jag sagt lät mer som en order än ett förslag.
”Vet du? Det ska jag! Tack för hjälpen, du är bäst” säger hon glatt och trippar iväg för att hämta locktången.
Jag ler medan jag ser efter henne och suckar sedan när jag försöker fokusera på kläderna som täcker lakanen. Vad ska jag ha på mig? Att klä upp mig har aldrig varit min starka sida, dessutom bär jag aldrig kjol eller klänning, och när jag väl har shorts är de längre än precis nedanför rumpan. Tänk att vara kille; bara att dra på sig de där skönt slitna jeansen och en skjorta, och vips är man klar för fest!
”Sååå… vad ska du ha på dig?” frågar Stina när hon kommer tillbaka in i rummet, och trycker in kontakten till locktången i eluttaget.
”Jag vet inte…” säger jag lite undvikande, och suckar.
”Alltid samma visa!” säger Stina och ler mot mig.
”Vi behöver något starkare än det här om vi ska palla” påpekar hon, och höjer lite menande på ögonbrynen samtidigt som hon pekar på colaflaskan som står på hennes skrivbord.
”Ja, juste” säger jag, och går bort till min väska.
Vi har kommit överens om att vi ska sova hos henne, som vanligt, och jag har tagit med mig lite kläder att sova i och andra nödvändigheter. Dessutom smugglade jag med mig dricka från mamma. Eftersom Stinas föräldrar inte är hemma, som vanligt, kan vi spela hur hög musik vi vill, och det är precis vad Stina gör när jag hukar mig ner.
”Okej, jag har två vinflaskor och en nästan full vodkaflaska” säger jag medan jag drar upp flaskorna ur väskan, och ställer upp dem på skrivbordet bredvid colan.
”Super!” ler Stina medan Icona pop – I love it spelas ur de lite för stora högtalarna. Nämnde jag att Stinas föräldrar har mycket pengar? Inte? Nu vet du.
”I don’t care, I love it!” sjunger hon medan hon dansar fram till mig och skrivbordet.
Två stora glas är placerade på bordet och hon häller upp lite för mycket vodka i båda, utan att bry sig om att det redan är cola i dem. Själv tar jag tag i colaflaskan och blandar ut drickan för att det inte ska bli för starkt. Det är såhär vi kör. Eller mest Stina, men jag känner faktiskt att jag får dricka mycket idag också. Jag har aldrig druckit så mycket att jag får minnesluckor, bara så att jag håller mig på den där toppen där allt är otroligt bra. Stina däremot, hon tar gärna i lite extra. Efter att båda tagit några klunkar av den söta blandningen återvänder vi till sängen och försöker sortera ut kläderna med blickarna.
”Äääh det här går ju inte!” utbrister Stina och sätter händerna i midjan samtidigt som hon vinklar ut höften lite. Jag flinar mot henne.
”Vad går inte?” frågar jag, trots att jag vet svaret.
”Det här! Kläderna! Det är KAOS! Nu ska vi få lite ordning och reda på sakerna!” säger Stina med en hurtig ton och går till den hörnan av sängen där några av mina kläder är lite lätt utspridda.
”Är du säker på att du inte ska ha klänning? Eller kjol?” envisas Stina, men jag skakar på huvudet.
”Inte en chans, det vet du” säger jag ganska nonchalant, men ändå bestämt. Stina suckar dramatiskt, men börjar sedan gräva lite bland kläderna.
”Vafaaan, äger du ens ett par tighta jeans?” frågar hon mig, och jag rycker på axlarna. Nej det gör jag inte.
”Chinos… chinos… slappa jeans… chinos… Kvinna! Inte undra på att killarna inte kastar sig över dig!” suckar hon och skakar på huvudet och återgår till mina tröjor istället. Kommentaren om killarna stör mig inte, jag har aldrig varit speciellt mån om att blotta allt för mycket hud bara för att få killar, eller tjejer för den delen, och dessutom är jag inte bekväm med att visa för mycket.
”Men hallå!” utbrister Stina gillande och håller upp en av mina tröjor framför sig.
”Den här har jag inte sett förut, är den ny?” frågar hon och vrider och vänder på plagget.
”Mjo, lite” svarar jag undvikande. Egentligen är den några år gammal – jag hittade den längst in i garderoben och blev imponerad av vad jag såg – men om jag skulle berätta det för Stina skulle jag definitivt inte få ha på mig den ikväll.
”Den var ju snygg!” säger hon och kastar den mot mig.
”Vänta här” säger hon innan jag hinner tacka, och försvinner ut ur rummet.
Medan hon är borta håller jag upp den turkosa, oversized tröjan framför mig. Den är av något tunt material som jag inte vet vad det är, men det är lent och svalkande. Ärmarna går ner till mina handleder, men det är en decimeters muff längst ner som man helt enkelt drar upp mot armbågarna så att överarmarna göms av allt tyg. Den räcker mig ner mot hälften av låren, och urringningen är bred men avslöjar inte allt för mycket ner mot brösten.
”Häääär!” kvittrar Sara medan hon kommer in genom dörren och håller upp ett par svarta jeans.
”Alltså det finns inte en chans att jag får på mig dina jeans…” börjar jag, men hon viftar bort min kommentar och slänger dem i min famn.
”De är inte mina, de är mammas. Hon är väl lite längre men tror ni har typ samma storlek ändå” förklarar hon och tar några klunkar till av drickan.
”Åh helvete! Locktången!” utbrister hon och skyndar sig mot fönsterbrädan där den nu väldigt varma locktången ligger.
När vi går av bussen har vi en plastpåse med en och en halv vinflaska, och vi båda vinglar till lite när vi går ner på asfalten.
”Vart ska vi?” frågar jag, medan Stina fortfarande skrattar och ler stort.
”Öööhm…” säger hon lite förvirrat, och sen rycker hon på axlarna.
Jag skrattar åt hennes förvirring, i vanliga fall hade jag skakat på huvudet och himlat med ögonen åt henne innan jag fixat allt, men nu står jag bara där och väntar på en lösning. Jag är inte full, men definitivt onykter. Stina har druckit hälften av ena vinflaskan, plus att hon har druckit mer vodka än mig, så hon är utan tvekan mer berusad. Hon lyckads dock få upp sin mobil, ringa Sebastian och få honom att möta oss på busshållsplatsen.
”Han e typ här om fem” säger hon och vi slår oss ned på bänken. Jag huttrar till eftersom jag lämnat jackan i hallen hos Stina, men det glöms snart bort när Sebastian kommer och vi börjar gå igen.
”Hej babe” säger han med en gillande ton när han får se henne. Och inte undra på det; hon har på sig en svart, tight tubklänning med dragkedja hela vägen där fram. Det finns inga axelband, och den räcker henne strax under rumpan. Hon har bara ben och ett par mörkblå högklackade skor som matchar hennes diskreta, men snygga, sminkning. Själv fick jag på mig Stinas mammas jeans, de smiter åt runt mina ben och jag känner mig förvånansvärt instängd, men tröjan hänger snyggt på min överkropp och inger mig åtminstone en känsla av att jag skyler mina lår.
”Hej!” säger hon högt, och kysser honom lite för länge medan hans händer rör sig lite för långt ner mot hennes rumpa.
Jag himlar med ögonen utan att någon av dem ser, och harklar mig för att få deras uppmärksamhet. De drar sig ifrån varandra och Stina ser frågande på mig, som om hon inte alls förstår varför jag står här. Det gör mig lite irriterad, men jag struntar i det och påminner de båda om att vi ska till den här Emil nu.
”Ah juste” säger Sebastian, som om han glömt varför vi står här klockan tio på kvällen en fredagskväll, och tar Stina i handen innan vi börjar gå.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Notchii - 1 nov 12 - 19:42- Betyg:  | | Awesome :P Tycker dock det är lite trist att det tar lite tid mellan delarna.. Men när dom väl kommer är dom otroligt bra, gillar sättet du skriver på :D Mejla nästa! | | baraduvet - 30 okt 12 - 20:29 | | braa, maila nästa! |
|
|
|
