Falla hårt |
Små tunna skärvor trycktes in i huden. Handleden som folk hade kramat om med sina äckliga händer och skabbiga naglar som rispades in bland ådrorna.
Som de hade märkt mig för att bevisa för folk att ”nu har jag varit här, det här är mitt revir ”
Jag hade aldrig något att säga till om. Jag skulle se söt ut och bara nicka och hålla med alla, det var min uppgift i livet. Att aldrig någonsin vara uppkäftig eller synlig, det bästa sättet var att verka så osynlig som möjligt för att slippa bli skadad.
Jag vet själv att jag inte var den enda människan på den här jorden, som hade det problemet att ta ut sin ilska på sig själv.
Bara för att alla andra betedde sig som maskiner som inte öppnade upp ögonen och insåg hur hemskt samhället hade blivit.
Att ju mer folk spottade på de svaga desto mer dog folk och vågade inte kämpa en enda dag till.
Kanske var jag dramatisk som folk sa. Att detta bara var en fas som alla tonåringar gick igenom under en svår period.
Men det här var mer än så, det här var mycket större än universum.
Det här var rent hat av sig själv, det vet jag att de flesta som skar sig tyckte.
Men att oavsett hur mycket man skrek och ropade på hjälp, och gjorde allt för att någon skulle säga ”jag vet att du dör inombords, prata om det med någon hur du mår.”
Just de där små orden som skulle kunna göra varenda människa igen.
Om de någonsin var hela ifrån början.
Men vem är jag undrar du? En vanlig tjej i 15 årsåldern, som har en perfekt familj, har MVG i alla ämnen. Och en asgullig pojkvän. Men det är bara alla andras bild av mig, inget annat.
I själva verket var jag svag, ensam och hade ångestattacker och gick på ångestdämpande men det hjälpte bara i några sekunder.
Sen kom alla röster och lemlästade allt som försökte bli helt.
Jag vet inte varför eller hur rösterna kom till mig, jag vet bara att allt som jag hade hoppats på var insjunken i jorden under marken och livslågan var borta för längesen.
Det fanns ingen glädje kvar längre inte en enda människa kunde stoppa ångesten längre.
Inte ens den personen som hade lyckats alla gånger när jag mått som allra värst.
|
|
|
|
