Om tjugo år plus en vecka, så dör jag [3/3] |
Adrian sa ingenting efter mitt svar. Hans utlopp av rinnande känslor räckte för att jag skulle förstå, hur han tycker om min situation, som faktiskt blivit hans med. Han blundar nu, med min hand om hans kind. Gräset under oss känns längre inte mjukt, utan mer strävt och nästan ovälkomnande. Känner han det med? Eller är det bara jag som inser, hur försvagad jag faktiskt är.
Inser, att det bara skiljer några dagar mellan mörker och mig. ”Förlåt Adrian, för att jag är en sådan dålig vän. Jag vill inte lämna dig. Du anar inte hur gärna jag vill stanna med dig. Jag vill för alltid, leva.” Min lugna röst stöter mot hans andetag som nu blivit tunga. En sovande ro, kläder hans kropp och smittar av sig på mig. Tio tunga andetag jobbar min kropp fram och sen är även jag i sovande tillstånd.
Ingen läkare listade ut vad det var med henne. Men det är för att ingen visste att hennes immunförsvar försvagades, lite för var dag och att hennes hjärta slog ojämnt, utan att påverka hennes levande fysik, men som förkortade antalet slag, under en hel livslängd. Ingen visste heller att hennes organ, omvandlades sakta men säkert till flytande form och utsöndrar frätande vätska.
Jag slutade gå till psykologen, efter Adrian trädde in i mitt liv. Hon var ändå inget bra. Kändes mer som en förberedelse för döden, istället för en hjälp att kunna leva av det jag har kvar. Så som det känns med Adrian. Men ju mer jag får, desto mer vill jag ha. Jag vill inte ha ett slut. Jag vill sova skavfötters med Adrian varje natt. Jag vill att vi ska turas om att ge varandra frukost på sängen, varannan gång. Jag vill sitta på en hård stol bredvid honom och rita serier istället för att göra det vi ska, i skolan. Men hur mycket jag än vill detta, så kommer jag dö ifrån honom. Han vet, men inte när. Efter imorgon, kommer gräset aldrig vara mjukt. Solen kommer inte lysa direkt, utan genom missformade moln. Trädstammar, ska gråta blod tillsammans med djur på deras osynliga stigar.
Jag ska flyta, likt vattnet i bäcken.
Nedräkning: noll
”Adrian, glöm aldrig mig.” Jag ligger i hans vibrerande famn. Hör hur hans hjärtslag slår hårt och frenetiskt tillsammans med andetagen, hans tårar beblandar sig med. ”För jag kommer aldrig glömma dig.” tillade jag och vrider upp huvudet för att se på min vän. Som i slowmotion, ser jag hur en utav hans alla tårar, faller ner mot mig. Landar precis i mitt högra öga och längre ser jag inte klart. Jag blinkar bort den, men tydligheten är veck. Hans tår beblandas med mina, som för första gången har framställts. Jag gråter. Jag känner hur hela min kropp liksom bryts ned, bit för bit.
”Flipp, jag har aldrig varit så levande som jag har varit med dig. Jag vet vad du menar nu. För att leva, måste man ta vara på livet. Man måste leva.” säger Adrian, med klar röst, tittar ned på mig, i hans famn jag ligger i. ”Det där var ju bara något jag hittade på från tomma intet.” säger jag med gråt och skratt samtidigt, i halsen. Jag andas in vår atmosfärs luft och andas ut ”Du var mitt liv, Adrian.”
Ett nytt världskrig kunde ha startat precis bredvid dem, men han hade inte lagt märke till det. Stugan skulle kunna stå i lågor, utan att han hade märkt det. Vad som helst skulle kunna ske precis just nu och det skulle varit en total nonsens för honom. För i hans famn, ligger det liv han levt med, helt slocknad, avdomnad. Med hennes sista ord, följde hennes liv med. Orden och livet, slutar att uppstå och en kyla vandrar över hans kropp, provocerar fjunen på kroppen, att resa sig.
Allting raserar, förlorar sin grund. Det absorberar, tar åt sig någon som egentligen är tömd.
Han förloras, för att återuppstå genom döden, han såg. Han ska leva. Leva för allt vad han är värd, leva för allt vad hon faktiskt var värd. Hans vän, Flipp.
|
| Kommentarer | | saraarbast - 5 nov 12 - 22:52 | | Åh, fick mig att gråta.. grymt bra. | | glasbit - 28 okt 12 - 02:16 | | Fyfan. Sådär Idiotbra. |
|
|
|
