What makes you different - del 11 |
- Förlåt, förlåt, förlåt att det tar tid. Hoppas att ni hänger kvar ändå!
DEL 11
- What hurts the most
Victor
Från Stella, 09:37
Kan du komma hem till mig ikväll? Jag måste prata med dig /Stella
Jag stirrade på smset som hade trillat in i min inkorg för ett par timmar sedan. Jag hade fortfarande inte svarat och hade inga planer på att göra det heller men jag kunde inte förmå mig till att radera det och inte heller sluta kolla på det.
Från Stella, 09:37
Kan du komma hem till mig ikväll? Jag måste prata med dig /Stella
Vad trodde hon egentligen? Att jag skulle komma hem till henne som om ingenting hade hänt och göra vad, förlåta henne? Aldrig. Om jag förlät henne skulle hela mitt rykte bli förstört. Jag var inte en kille som förlät en tjej som hade varit med en annan, jag gav igen med samma medel.
Och egentligen var jag inte heller en kille som fick känslor för en tjej.
Djupt inom mig var det en röst som sa åt mig att skita i allting. Skit i ryktet, skit i vad alla andra skulle tycka och tänka, skit i din stolthet – och jag hade lust att lyssna på den där inre rösten, men om jag gjorde det var jag körd.
Jag vände försiktigt på mig i sängen, stönade till när det stack till i revbenen på mig. Jag skulle bli tvungen att sjukanmäla mig den här veckan för det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna gå till skolan den här veckan, dels på grund av att jag hade så jävla ont men också för att undvika att höra allt prat. Jag kunde inte tänka mig att en enda person som hade sett mig och Albin idag visste vad det egentligen rörde sig om, förutom Oliver då.
På tal om Oliver, vart höll han hus? Han hade inte hört av sig på hela dagen. Jag hade nästan förväntat mig att han skulle springa ut efter mig imorse men det hade han inte gjort, och när han inte hade gjort det hade jag väntat mig ett sms men jag hade inte fått något förutom det från Stella och ett från Amanda som undrade hur det var med mig, vad vi hade bråkat om och ifall hon skulle komma förbi och få mig på bättre tankar.
Helt utan förvarning slogs dörren in till mitt rum upp och i dörröppningen stod just Oliver. Jag kollade förvånat upp på honom och blev ännu mer förvånad när jag såg hans blick som inte uttryckte någonting annat än irritation.
”Vad i helvete håller du på med egentligen?!” fräste han och klev in i mitt rum. Han hade inte tagit av sig varken skorna eller jackan, kläderna var genomvåta och håret likaså men allt det var oväsentligt just nu för Oliver, min enda riktiga och dessutom bästa vän stod i mitt rum och skällde ut mig.
”Vadå...” mumlade jag och undvek att möta hans blick.
”Du vet mycket väl vad jag talar om, Victor.” morrade han. Han smällde igen dörren bakom sig och gick fram till sängen. Jag försökte sätta mig upp men det gjorde för ont så jag sjönk långsamt tillbaka igen.
”Va fan, skyll inte på mig...” började jag men han avbröt mig.
”Jag har pratat med Albin och hört hans sida av storyn och nu vill jag höra din. Vad fan flög det i dig egentligen?! Albin är din polare!”
”Han är fan inte min polare.” svarade jag och gav honom ett ilsket ögonkast. ”Han är en avundssjuk jävla-”
”Åh, håll käften Victor.” sa Oliver. ”Kom inte med den där storyn igen. Jag vet att du gillar Stella, jag vet att du blev upprörd när du såg henne och Albin på festen men det hände ingenting, jag kan sätta mitt liv på det. Jag vet inte vad jag har gjort för att du inte ska lita på mig.”
Det högg till inom mig. Jag litade visst på Oliver. Han var den enda jag litade på.
”Det är inte det att jag inte litar på dig...” började jag men tystnade.
”Men vad är det då?”
Jag stirrade blint framför mig. Men vad är det då? Den frågan hade jag ställt till mig själv tusen gånger innan och jag hade aldrig lyckats komma på ett kort svar.
Oliver stirrade på mig och upprepade frågan en gång till. När jag fortfarande inte sa något slog han ut med armarna och reste på sig så hastigt att skrivbordsstolen flyttade sig bakåt minst en decimeter.
”Fine.” sa han. ”Om du inte ens vill berätta för mig så ska jag inte störa. Jag trodde att vi hade en tätare relation än vad vi har med någon annan i gänget men uppenbarligen inte.” Han styrde stegen mot dörren och i samma stund som han la handen på dörrhandtaget kände jag hur mycket jag behövde honom. Jag behövde någon att prata med och erkänna allt för, även om det skulle kosta mig min stolthet.
”Det gör så jävla ont.” kläckte jag ur mig. Oliver stannade upp och vände sig om. ”Det gör så sjukt jävla ont att verkligen gilla någon på riktigt, att känna att den här personen är som en del av dig själv som du inte skulle klara dig utan, en del som är nödvändig för att du ska fungera överhuvudtaget. Det gör ont att veta att du vill göra allt, dela allt, med den här personen, anförtro dig åt henne och säga saker till henne som du aldrig har sagt till någon annan människa. Att känna att den här personen gör dig till en bättre människa när hon är i närheten, att tycka att livet äntligen har fått en mening bara för att hon är närvarande... Men det är just det, hon är alltid bara i närheten. Hon är aldrig hos eller med mig, hon är inte min och kommer aldrig att bli på grund av vem jag är, på grund av min oförmåga att öppna upp mig och lita på folk, på grund av att jag alltid stöter iväg folk när de kommer för nära och på grund av att jag har ett visst rykte att leva upp till. Och det som gör mest ont är att veta att hon kommer vända sig till någon annan, att hon kommer tillhöra någon annan, bättre kille än mig och bara tanken på henne med någon annan...”
Jag tystnade, kände att jag redan hade sagt för mycket. Jag hade inte kollat på Oliver någon gång under tiden som jag hade pratat med det hade jag inte behövt heller – jag visste att han stod kvar vid dörren och lyssnade.
”Victor.” sa han. ”Prata med henne. Berätta hur du känner.”
Jag skakade på huvudet. ”Det går inte.” sa jag.
”Det går visst. Det går om du vill, och det vill du ju, eller hur?”
”Jag vill som fan. Men det går inte ändå. Det är inte så jävla lätt.”
Oliver drog stolen som han nyss hade suttit på närmare sängen och slog sig sedan ner.
”Vad är det som inte är lätt då?” frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
”Allt. Och inget.”
”Men exakt vad är det du är rädd för?”
Rädd. Jag hade inte nämnt någonting om att vara rädd, men innerst inne var det det jag var. Rädd – och Oliver hade förstått det, trots att jag inte hade sagt det.
Jag var tyst ett tag innan jag svarade.
”Dels vad folk ska tänka.” svarade jag.
”Och sedan när började du bry dig om vad folk tycker och tänker om dig? Det har du väl aldrig gjort förut?”
”Jag har alltid brytt mig. Det är tack vare alla andra som jag är som jag är. Har man börjat gå i ett fotspår måste man fortsätta. Man kan inte bara skolka en dag och få världens utskällning av läraren och sedan aldrig göra om det mer, man blir placerad i ett fack där man har en viss roll som man måste leva upp till och min roll är att vara killen som inte bryr sig om vad alla andra tycker – men innerst inne bryr jag mig, lika mycket som alla andra.”
Oliver kollade på mig en stund. ”Okej. Och den riktiga anledningen? Vad är det som du egentligen är rädd för, så pass rädd att du inte ens vågar erkänna det för mig?”
Jag slöt ögonen. Båda satt tysta en liten stund och knappt en halv minut senare öppnade jag ögonen och mötte Olivers blick.
”Att bli sårbar.” svarade jag tonlöst.
- Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken
Stella
När klockan började närma sig åtta på kvällen beslutade jag mig för att sluta vänta och sluta hoppas på att ett sms skulle komma till min inkorg. Innerst inne visste jag att det aldrig skulle komma – Victor var helt enkelt inte en sådan person. Han hade sitt roliga med tjejen, sen stack han. Jag visste det, jag visste att det var så han fungerade – men ändå hade jag hoppats att han skulle vara annorlunda när han var med mig.
Men jag hade haft fel, så klart. Vad annars?
Jag reste på mig ur sängen där jag hade legat större delen av dagen med mobilen bredvid mig. Jag hade inte ätit någon middag idag och det var inte förrän jag reste på mig som jag kände hur hungrig jag egentligen var. Jag öppnade dörren och gick ner för trappen och styrde stegen mot köket. Huset var tyst och nu när det bara var jag här kunde jag inte låta bli att tycka att det var en aning läskigt också. Huset var inte litet direkt (men att kalla det herrgård som Elin hade gjort var dock att ta i) och att det var mörkt ute gjorde inte saken bättre precis.
Jag satte på radion i köket i hopp om att tränga bort mina tankar och började bre två mackor med pålägg på som jag tryckte i mig på mindre än fem minuter.
I brist på annat att göra satte jag på teven. Jag bläddrade runt mellan kanalerna, letade efter en film eller något dåligt teveprogram jag kunde slötitta på men den här måndagskvällen hade varken en film eller något sevärt program att erbjuda. Suckades stängde jag av teven.
Jag försökte verkligen komma på något annat att göra som kunde få mig att glömma mina tankar och känslor för en stund och i samma stund som jag funderade på att gå och lägga mig började min mobil vibrera där den låg på bordet. Jag nästan kastade mig mot den, min puls hade ökat till det dubbla minst och jag kunde undgå att känna vågen av besvikelse som sköljde över mig när jag såg att det var Elins namn på displayen och inte Victors.
”Hej.” svarade jag.
”Hej! Vad gör du?” frågade Elin. Det lät som att hon var utomhus.
”Jag gör absolut ingenting.” svarade jag och började pilla på en liten reva i jeansen.
”Vad bra, för jag tänkte att du kunde följa med mig.”
”Följa med vart?” frågade jag skeptiskt och kollade på klockan.
”Hem till Johan! Han och några killar är där och spelar FIFA, han sa att de behövde lite tjejer där också.”
Jag rynkade på pannan. ”FIFA?” frågade jag.
”Ja, du vet, fotboll.”
”Jag vet vad FIFA är, jag menar bara att sen när började du tycka om tv-spel?”
Hon skrattade. ”Jag åker väl inte dit för att spela tv-spel heller. Jag åker dit för att umgås och för att jag har tråkigt.”
Jag kollade på klockan igen och övervägde mina alternativ – stanna hemma och ligga och tänka på mitt tragiska kärleksliv eller följa med Elin hem till Johan och i alla fall bli så pass distraherad i ett par timmar att jag inte hade tid att tänka på något annat än fotboll förrän jag kom hem.
Valet var rätt enkelt egentligen.
”Okej, jag följer med sa jag.”
Elin gav ifrån sig ett litet glädjetjut innan hon sa att hon skulle komma förbi mig om tio minuter.
När vi hade lagt på gick jag upp på mitt rum, bytte ut den slitna tjocktröjan jag hade på mig till en stickad tröja och drog plattången genom håret ett par gånger. Jag hann precis dra ur kontakten ur väggen innan det ringde på på dörren.
”Hej.” sa Johan med blicken vänd mot mig när han öppnade dörren. Han gav mig ett snabbt leende innan han vände sig mot Elin som kastade sig runt hans hals.
Jag klev in i hallen och drog av mig skorna och väntade på att Elin skulle göra detsamma innan de två började gå mot ett rum där flera killröster skrek saker till varandra. Jag följde långsamt efter och funderade på om jag verkligen hade gjort rätt val ändå.
Det första jag såg när jag kom in i rummet var den stora plattskärmsteven där en fotbollsmatch var i full gång mellan Spanien och Portugal. Förutom jag själv, Johan och Elin var det fem andra killar där men jag visste inte om jag kände dem eller inte eftersom att alla satt med ryggen mot mig. Fyra killar hade varsin kontroll i handen och när jag, med osäkra steg, började gå mot soffan där det fanns en ledig plats kvar vände sig den femte killen om. Olivers ljusa ögon mötte mina och jag tvingade fram ett hastigt men skakigt leende innan jag sjönk ner i soffan på darrande ben mellan Elin och en kille jag aldrig sett förut
Om Oliver var här, var säkert Victor och/eller Albin här också. Varför, varför, varför hade jag inte tänkt på att de kanske skulle vara här? För att de inte såg ut att vara fotbollsintresserade, sa en röst i mitt huvud. Jag hade förväntat mig att Johans fotbollskompisar skulle vara där, inte hans andra kompisar – det var ju trots allt en FIFA-turnering.
Det tog ett tag innan jag vågade låta blicken svepa över de andra killarnas ansikten för att se om Albin eller Victor befann sig i rummet, men när jag väl vågade slänga en blick på dem upptäckte jag att ingen av dem var där och jag drog en suck av lättnad, samtidigt som jag förbannade mig själv för att jag inte hade tänkt på det när Elin hade bjudit med mig.
Efter ungefär fem minuter ringde det på dörren. Johan reste på sig och gick ut i hallen, hälsade på någon och kom sedan tillbaka. Jag hade blicken riktad mot matchen som pågick på teven och kollade inte upp förrän personen som nyss kommit trängde sig ner i den andra soffan mellan killarna som jag kände igen men inte visste namnet på.
Albin.
Givetvis. Självklart. Jag tyckte väl att det vore för bra för att vara sant, att varken Victor eller Albin skulle vara där. Jag kände hur färgen steg i ansiktet på mig och vände genast bort blicken som om jag trodde att det skulle hindra honom från att se att det var jag men efter ett tag kände jag mig iakttagen och jag visste att det var Albin som satt och tittade på mig.
Därefter följde jag matcherna på teven med överdriven entusiasm och jag slet inte blicken från teven för en sekund. När en av killarna frågade om jag ville köra skakade jag bara på huvudet och sa att jag var urdålig på det och efter det frågade de inte mer – antagligen ville de inte ha någon som kom och förstörde spelet för dem.
Efter tre timmar hade jag fått nog. Killarna var helt inne i spelet, Elin satt vänd mot Johan större delen av kvällen och själv satt jag i soffan mellan henne och en okänd kille och bara kollade på teveskärmen. Jag var inte ens intresserad fotboll, och ännu mindre intresserad var jag av tevespel.
Jag petade Elin på armen och hon vände blicken mot mig.
”Jag funderar på att dra.” sa jag.
”Redan?” frågade hon.
”Klockan är snart halv tolv.” påpekade jag. ”Och det tar nästan en halvtimme att gå hem till mig härifrån.”
”Jaha, okej...” Jag kunde höra besvikelsen i hennes röst. Jag visste att hon kände sig tvungen att följa med mig nu, men att hon egentligen ville vara kvar.
”Det är okej om du stannar.” sa jag.
Hon kollade på mig med en skeptisk blick. ”Är det säkert...? Då måste du ju gå hem själv hela vägen...?”
Det tog emot, att veta att jag var tvungen att gå själv, särskilt i de här kvarteren men vad hade jag för val?
I samma stund som jag hade tänkt att säga att det var lugnt öppnade Albin munnen. Det var nog första gången på hela kvällen som jag hörde honom säga något annat än ja eller nej och jag blev inte särskilt glad över det han sa.
”Jag kan följa henne hem.”
Jag hade precis tänkt protestera då Elin sa: ”Kan du det? Det skulle vara så schysst!”
Jag hade lust att slå till henne. Dels för att hon pratade om mig som om jag vore tre år och inte kunde gå hem själv och dels för att hon uppmuntrade honom till att följa mig hem. Hon visste ju om allt som hade hänt på festen, så varför gjorde hon såhär?
”Ja, självklart.” Han slängde iväg kontrollen till en av killarna som var utan och reste på sig. ”Vi ses sen.” sa han till det andra och började gå mot hallen.
Jag blängde till på Elin som gav mig en uppmuntrande blick, muttrade ett hej då och följde efter honom ut. Vi tog på oss kläderna under tystnad utan att ens titta på varandra och när vi kom ut började jag gå i en rask takt för att komma hem så fort som möjligt. Han kom upp bredvid mig och sa ingenting till en början.
Efter ett tag blev tystnaden pinsam vilket uppenbarligen han tyckte också då han frågade vart jag bodde.
”Busshållsplatsen vid Ica-affären typ.” svarade jag.
Vi fortsatte under tystnad och när vi kom fram till busshållsplatsen sa jag att han inte behövde följa mig längre. Utan att ens titta på honom sa jag hej då och började gå därifrån.
”Stella, vänta.” bad han. Jag tvekade, men stannade och vände mig om.
Det var första gången jag verkligen tittade på honom för ikväll. Han stod under en gatlykta som lyste upp hela honom och trots att han hade sin vanliga keps på sig som skuggade en del av ansiktet kunde jag inte undgå att se att hans vänstra kind skiftade i en rödblåaktig färg, näsan var svullen och uppe vid ögonbrynet hade han ett öppet sår.
Jag öppnade munnen i ren förvåning och undrade hur jag hade kunnat missa det där under kvällen. I och för sig hade jag inte tittat på honom en enda gång, förutom när han kom in i rummet men då hade han inte kollat rakt på mig och därmed hade jag bara sett högra sidan av hans ansikte – och missat den vänstra.
”Jag vill snacka med dig om en sak...” sa han. Han bet sig själv i underläppen och kollade ner på asfalten. Jag kunde inte slita blicken från hans ansikte. Vad hade han gjort egentligen? Han såg ju helt sönderslagen ut.
Efter ett tag vände han upp blicken och tittade på mig. ”Jo, alltså, det är såhär...” började han. ”Jag vill be om ursäkt. Jag skäms som fan för hur jag betedde mig på den där festen. Jag vet att det inte är någon ursäkt, men jag var så jävla full och sen när jag såg dig så såg jag min chans att äntligen snacka med dig... Men ja, sen såg jag att du bara hade ögon för Victor, som alla tjejer har, och jag blev väl... svartsjuk eller något, och ja... Förlåt alltså, jag menar det verkligen.”
Hans ursäkt kändes verkligen äkta. Jag studerade honom i gatlyktans sken, såg in i hans mörkblå ögon och för en stund glömde jag alla tankar jag hade på Victor och sa att det var okej.
Han rynkade pannan. ”Är det verkligen säkert? Jag förstår om du inte godtar min ursäkt, jag hade nog inte gjort det om rollerna hade varit ombytta.”
”Det är en syn jag skulle vilja se.” sa jag och skrattade till. Han drog på munnen men leendet övergick nästan genast till en grimas av smärta. ”Men vad har du gjort?” frågade jag.
”Va, vadå?” frågade han förvånat. Jag nickade mot hans ansikte och han suckade. ”Jaha. Ehm, jag... blev osams med en bara... och ja, han blev rätt arg.”
”Jo, jag ser det...” sa jag. ”Gör det ont?”
Han skrattade till. ”Vad tror du?”
Jag log. ”Men jag måste nog gå nu...” sa jag.
Han nickade. ”Jag förstår.” Han var tyst ett tag innan han frågade: ”Men det är okej då? Du är inte typ... arg, eller så?”
Jag skakade på huvudet. ”Nej, inte längre.”
Han gav mig ett snett leende. ”Vad bra.” Jag såg tveksamheten fladdra förbi i hans ögon för någon sekund som om han inte riktigt visste vad han skulle göra eller säga, men till slut sa han: ”Vi ses...?”
Det lät som en fråga som han ville ha svar på, så jag log och nickade. ”Det gör vi.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | chulia - 19 nov 12 - 16:17- Betyg:  | | fuck albin. jag vill ha victor. | | ellan_7 - 2 nov 12 - 21:52 | | Åh vad bra! Hatar att detta är sista delen som är ute haha! Cant wait tills nästa del kommer ut! | | ellan_7 - 2 nov 12 - 21:52- Betyg: | | Åh vad bra! Hatar att detta är sista delen som är ute haha! Cant wait tills nästa del kommer ut! | | Eme_96 - 30 okt 12 - 17:41- Betyg: | Har streckläst delarna och bara önskat att de inte ska ta slut, dock gjorde de ju det tillslut! :( Denna är så SJUKT bra, jag dör typ!! Galet, galet, underbart bra!!! :D:D:D Du är superduktig!
Du får gärna mejla när nästa har kommit ut! :)
Kraam! | humorrik - 30 okt 12 - 15:15- Betyg:  | | Har streckläst alla nu och ville bara säga att det är sjukt bra och spännande :) | | TH-Lower - 29 okt 12 - 12:02 | Men åååååååh, det gick jättefort att läsa ju! :( Asbra, man blir så nyfiken. :)
Mejla nästa.<3 | | Atrociouschild - 25 okt 12 - 00:20- Betyg: | | bra! men jag håller med föregående talare, lite snabbare uppdateringar tack=) | | johannaljung - 24 okt 12 - 23:47- Betyg: | | Så bra!! Lägg ut nästa del lite fortare nu :D | | mizzkitty - 24 okt 12 - 22:53- Betyg: | Sjukt bra del, jag tycker att Stella ska ge Victor en chans
till. Han verkar ju vilja vara med henne, hoppas allting
löser sig mellan dom. Hör av dig när det dyker upp en till
del :). |
|
|
|
