Love is beautiful - kapitel 5 |
Han tar tag i isen, som ligger i en liten påse, som han lade ner på golvet när han sprang till mig när han kom in och lägger den försiktigt på mitt högra öga. Jag grimsar, sedan tar jag tag i den för att hålla den själv. Så skönt. Det känns så kallt mot ögat att för ett ögonblick gör det inte lika ont längre.
”Svara på min fråga! Hur illa har Landon slagit Lydia!?” skriker nån. Jag och Sam hoppar till. I samma sekund som vi hoppar till, inser jag snabbt vem det är som skriker. Åh nej. Jeremy. Mina föräldrar har tagit med honom hit också. Åh toppen! Tänk vilket spel han kommer få när han ser mitt ansikte. Jag kan inte föreställa mig det. Jag tittar oroligt på Sam som nickar uppmuntrat åt mig att gå ut från damtoaletten. Rädd som jag är, tar jag tag i hans hand utan att tänka mig för, men han ler bara och jag gör som han säger.
Och i samma sekund som vi kommer ut, får Jeremy genast syn på mig. På mitt ansikte. Hans redan ursinniga ansikte förändras först till chockat, sen medlidande och sen arg igen. Riktigt rasande. En polis försöker stoppa honom att gå till mig, men misslyckas. För Jeremy går genast fram mot mig med snabba steg och tar tag försiktigt i mitt ansikte för att titta närmare. Jag backar lite, rädd för att det ska göra ont trots att isen hjälper mot smärtan.
”Lägg isen ifrån dig! Låt mig titta på det!” säger han med bestämd röst. Jag kan ingenting göra. Så jag tvingas att ta ner isen, för jag orkar helt enkelt inte protestera. Jag är trött, rädd, frustrerad, och fortfarande chockad. Jag har fortfarande inte tagit till mig att Landon har slagit mig. Jag hoppas hela tiden på att det här bara är en dum, hemsk mardröm. Men hur mycket jag än önskar det och hoppas på det, så har allt verkligen hänt på riktigt. Landon har verkligen slagit mig. Jag suckar tungt.
”Ta det lugnt, Jer...” säger pappa. Jag hoppar till till hans röst, jag har totalt missat att han och mamma har gått fram mot mig också. Alla tre står framför mig nu medan Sam fortfarande står vid min sida och håller i min hand. Han släpper inte taget. Mina föräldrar kan inte undgå att märka det, för de tittar på våra händer nu medan Jeremy är upptagen med att studera mitt ansikte. Till slut får jag nog och slår bort hans hand. Han gör mig bara irriterad. Så han får ta och sluta studera mitt ansikte nu. Och han får sluta vara så himla beskyddande. Det är dags för mig att ta kontrollen över mig själv nu.
”Lägg av nu, Jer.” ber jag honom med bestämd röst. ”Sluta studera mitt ansikte. Det som är gjort är gjort. Snälla gör inte nåt mot Landon när du ser honom. Plus jag får nog nu av din dumma beskyddande-grej. Jag är trött på det. Så du får ta och sluta nu!” fortsätter jag irriterat. Mamma suckar och tar tag i min arm och drar mig mot sig för en kram. Jag är tvungen att släppa Sams hand för att bevara kramen.
”Gumman! Är du okej?” frågar hon med en orolig röst. Dumt nog, nickar jag fast mamma inte kan se det. Så jag svarar:
”Ja, jag är okej. Jag bröt ihop förut på toaletten, men jag är okej nu. Tack vare Sam här. Han har varit ett fantastiskt stöd.” Nu slutar hon krama mig och tittar på mig och sedan på honom. Hon ler mot honom. Jag ser på hennes ansikte att hon är tacksam mot honom.
”Jaså du?” säger hon till mig. Nu vänder hon sig till Sam och går lite närmare mot honom. ”Hej Sam. Som du nog har förstått, är jag Lydias mamma. Zoe Galeotti. Det här är hennes pappa Bill. Och det här är Jeremy, hennes storebror.” presenterar hon sig och min familj. Pappa och Jeremy nickar glatt för att hälsa. Plötsligt kan jag inte undgå att märka en sak. När jag presenterade Landon för dem första gången en kort tid efter att vi började träffas, så gillade de inte honom alls. De såg allt annat än glada ut när de träffade honom. De var verkligen inte så glada. Bokstavligt talat. Det berodde delvis på att Landon är Dereks lillebror. Derek förådde ju Jeremy. Bilstölden. Och delvis på att han ser ut som en badboy med halvlångt hår som sänder ut väldigt dåliga vibbar. För vem önskar att deras dotter är ihop med en sån kille? Därför tycker de illa om honom. Och nu när jag har presenterat Sam, så gillar de verkligen honom. Det är inte svårt att missa hur de ser på honom nu. Särskilt mamma. Jag ser klart och tydligt i deras ögon att de önskar det var Sam som jag träffade för tre månader sedan och inte Landon. Och det klandrar jag inte dem för. För jag själv önskar det också. Mer än nånsin.
När ska förhöret med Landon ta slut? Det har snart gått en timme nu och förhöret är fortfarande inte klar ännu. Jag gissar på att förnekelse är anledningen. Att han nekar det hela. Misshandel, trakasserier. Jag skulle inte bli förvånad direkt. Det är ju så himla typiskt honom att förneka allt. Han tror alltid att han är perfekt och så. Jag suckar tungt. Och jag kan inte sluta undra hela tiden över varför han såg så rädd ut när polisen kom till skolan. Kan det vara nåt i hans förflutna som han är rädd att polisen skulle få reda på om lätt som en plätt? Och jag vet inte vad, men jag fruktar det värsta. Att han kanske kan ha gjort nåt mot hans tidigare flickvänner som jag har undrat över. Eller så är det nåt annat. Problemet är att han aldrig har berättat om sig själv förutom att han har en bror, Derek. Jag har aldrig träffat eller sett hans föräldrar hemma hos dom heller. Ingenting mer. Plötsligt är Landons liv ett mysterium. Det får mig verkligen att rysa av bara tanken på det!
”Vad tänker du på?” viskar Sam. Han har tydligen märkt att jag ser bekymrad ut.
”Landon. Jag bara sitter här och undrar varför han är rädd för polisen. Jag undrar över hans förflutna, kan man säga.” svarar jag och suckar mjukt. Han nickar förstående. Min mamma låtsas att hon inte lyssnar, men det gör hon. Det märker jag nu genom att se hur hon lutar sig lite mot mig. Jag ler lite. Det är så typiskt mamma att försöka smyga sig fram för att lyssna. En äkta tjuvlyssnare. Pappa står borta vid receptionen och pratar med en polis. Jag gissar på att han frågar om förhöret. Och just då i en och samma sekund som jag ser pappa vid receptionen, kommer en lång kille med halvlångt i handklovarna ut från ett rum till vänster tillsammans med en polis vid sin sida. Landon. Förhöret är äntligen över nu. Men det är inte det enda som jag tänker på nu. Jag tänker på vart Jeremy är nånstans nu. Sist jag såg honom var när han gick på toaletten. Men det har gått några minuter nu, så han kanske inte är därinne längre. Så vart är han nu? Plötsligt är jag rädd för att när som helst kommer Jeremy att hoppa på Landon när han ser honom. Jag tittar mig omkring så fort jag kan och ser då Jeremy komma ut från herrtoaletten. Snälla, få inte syn på honom! Få inte syn på honom! Snälla få inte syn på honom! Men jag får inte det jag önskar mig. Tvärtom. Och helt plötsligt händer allt så snabbt. Så snabbt att jag knappt hinner med!
________________________________________ _____________
Tusen tack för era kommentarer! Ni uppmuntrar mig verkligen att fortsätta! Och tack för att ni påminde mig om ålder och New York. Jag gjorde visst ett misstag. Ledsen för det! Från och med nu ska jag tänka mig för innan jag skriver! Nästa del kommer om två-tre veckor pga jag har tagit en paus för att planera mer noggrant för varje kapitel tills slutet. Jag har en hel story färdigt, men jag har inte bestämt mig NÄR vad ska hända i VILKET kapitel! Och ang Landon... ni kommer tyvärr inte bli av med honom så lätt! Han kommer att göra livet för Lydia ett helvete framöver! ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mizzkitty - 24 okt 12 - 12:47- Betyg:  | Riktigt bra del, att inte de där Landon bara försvinner
och sluta störa Lydia, men det är bra att han är med för
då gör det historien spännande. Fortsätt så :P |
|
|
|
