Pappa... |
Slagen träffade henne hårt i magen. gång på gång. Sedan på kinden. Sedan över hela hennes kropp, tills hon tillslut föll ner på golvet. Han lutade sig ner och kysste hennes blodiga läppar. Ömt och kärleksfullt. Han viskade ord i hennes öra, han berättade för henne att han inte menade det. Han tog hennes huvud mellan knäna och kysste henne över pannan. Hon gnydde till och han slog henne en gång till. Sen kysste han henne en gång till innan han långsamt backade där ifrån. Jag stod med huvudet tätt tryckt mot väggen bakom dörren. Kikade in genom dörrspringan med ena ögat. Såg allting. Vart enda slag slog mig lika hårt psykiskt som det slog mamma fysiskt. Sen försvann hon. Pappa förklarade för mig att hon var sjuk. Hon hittade på lögner för personer som skulle göra oss illa. Så de tog hand om henne när de märkte det. Han förklarade att allt var bättre såhär. Att det bara var han och jag nu och att allt skulle bli bra igen. Vi skulle få det bra. Det var bara han och jag. Och där och då trodde jag på det. Trodde på att just det faktum att det bara var han och jag skulle göra allt bra. jag förstod inte då att det var det som skulle vara värst. __________________________
Han drog fingrarna genom mitt hår och jag fick rysningar ända ner i benen. Obehagliga rysningar som ropade till mig att snabbt som sjutton springa därifrån. Men hans grepp kring mina axlar var starkare än vad jag var och jag visste att det var onödigt att ens försöka. Så jag gav efter. Precis som mamma brukat göra när jag var liten. Jag lät honom ta hand om mig så som han tyckte att jag förtjänade att bli omhändertagen. Han började med lätta kyssar i nacken. Inga faderliga sådana men jag lät honom vara. Sen kom draget i håret, örfilarna och sedan slagen i magen och i ansiktet. Sedan låg jag där på golvet. Blodig och halvt medvetslös medan han kysste mig på kinden. Sa förlåt och sa att det inte var meningen. Han tryckte sina läppar så hårt mot de ömmande ställena i ansiktet att han visste att jag skulle gny till. Han visste att det skulle göra ont. Varje gång försökte jag låta bli. Försökte hålla smärtan inom mig och inte ge ifrån mig minsta lilla ljud. Men det slank ut tysta små stönande mellan mina orörliga lättar och jag fick nya slag mot ansiktet. Sedan viskade han i mitt öra att det han inte menade det, att det var mitt fel. Sedan avslutade han med en lätt spark i magen innan han skamset backade där ifrån.
Folk började ana att någonting inte stod rätt till. Mina blåmärken blev fler och fler. alldeles för många på ställen som inte gick att förklara. Det gick inte längre att skylla på att jag trillat med moppen eller att jag trillat ner för trappan eller liknande saker. Folk började misstänka. Min fantasi tröt när jag berättade mina historier om hur klumpig jag var. Folk började undra varför de aldrig fick följa med hem. Min ursäkt var alltid att vi renoverade eller något sådant. Men i så fall skulle vår renovering pågått i över sju år och det verkade inte som om någon verkligen trodde på det längre. Min verkliga anledning var att jag skämdes över blod fläckarna på köksgolvet. Fläckarna av mammas blod hade trängt in i det o-lackade trägolvet för flera år sedan precis som bilderna av henne liggandes där och blöda hade trängt in i mitt minne. Pappa hade sedan kommit på att han kunde dölja det med mattor. Hela vårt käk var fullt av trasmattor. Men trasmattorna började bli förstörda. De började allihop dra lite åt den brun/röda tonen. Det var min tur att förstöra köksgolvet. Det var mitt blod som färgade mattorna. Så vi flydde.
___________________________________
Jag lät mina fötter försiktigt förflytta sig över det blankt polerade vita golven. Mina fötter lämnade fotavtryck på det glänsande golven men jag visste att det snart skulle försvinna. Jag droppade blod efter mig och jag visste att jag skulle vara tvungen att kliva upp innan pappa i morgon för att torka upp efter mig. Det var det bästa med de nya huset. Jag kunde torka bort alla spår efter mig. Ingenting fastnade på golven. Inga bevis fanns för hur han behandlade mig. Ingenting stannade längre än jag ville. Jag rörde mig ovant i det nya huset och gick emot en lama som var nära på att välta. jag han fånga upp den på vägen mot golvet. Försiktigt ställde jag tillbaka den på sin plats, innan jag med mycket motstånd lyfte upp mitt ben på första trappsteget. Varje trappsteg tog sina sekunder. Det värkte och skakade i benen som inte ville följa mig. Som inte orkade bära min magra kropp. De vek sig under mig nästan varje natt och jag var tvungen att ta det väldigt försiktigt i trappan så att jag inte skulle trilla och väcka pappa. För varje steg jag tog upprepade jag i mitt huvud hur många dagar det var kvar tills jag skulle få slippa detta helvete. Idag var det 631 dagar kvar. 631 dagar kvar tills jag tillslut skulle få bestämma över mig själv. Över mitt eget liv. Det kändes bra att tänka tillbaka på att det var 743 när vi flyttade hit. över 100 dagar hade gått. Jag gick in till mitt rum. Struntade i att ta av mig kläderna. Ställde klockan på 5 och kröp ner under täcket. Om mindre än 3 timmar skulle jag gå upp igen och torka bort blodfläckarna efter mig i köket och hela vägen upp till övervåningen. Om mindre än 3 timmar skulle det bara vara 630 dagar kvar.
|
| Kommentarer | | Afrodite - 28 okt 12 - 22:43 | | jag led verkligen med den där flickan. bra skrivet. |
|
|
|
