Om tjugo år plus en vecka, så dör jag [2/3] |
”Vart är vi någonstans?” säger Adrian oroligt, när hans omgivning har gått från skolbyggnad till djup skog. ”Vi är i skogen, ser du väl?” säger jag och saktar inte ned tempot, som jag har haft sedan jag överskred skolans gräns. ”Ja, men vad fan gör vi här? Vi har ju lektion nu, jag skolkar aldrig!” Mina mungipor åker upp i ett leende, han inte kan se. ”Då är det väl dags nu då, skötsamma Adrian!” Vi går över stubbar, snubblar över synliga rötter, hoppar över bäckar och duckar för granars utstickande grenar. En stig att vandra på finns inte med på min världskarta som även blivit Adrians.
Efter dryga 20 minuters vandring i den täta skogen, uppenbarar sig en liten liten glänta, vars mark är ägande av en stuga. ”Flipp, du skrämmer mig lite grand? Säg någonting, vad är detta?” För första gången sedan vi stod i korridoren, vänder jag på mig och möter två blåa och lite rädda ögon. Går de tre stegen, som skiljer oss åt och säger ”Adrian för att kunna leva, så måste man leva.” Rädslan i ögonen, förvandlas snabbt till oförståelse. Och jag ler åt hans söta förvirrande drag, som kläder hans ansikte. ”Nu har du någonting att suga på, skötsamma Adrian.”
Jag går fram till stugan, som faktiskt är mitt hem och går in. Går raka vägen till spisen och fyller en tekanna med vatten och ställer den på, den snart heta plattan.
”Bor du här?” frågar Adrian, som nu har klivit in i stugan och tittar sig blygt men nyfiket omkring. Han är ju bara för söt den där grabben. Inte nog om att han bär en t-shirt med Slipknot-loggan på, utan han har även randiga svettband som matchar hans randiga skosnören. ”Welcome to my crib, Slipknot-fan!” säger jag rakt ut med händerna utsträckta och snurrar runt ett varv. ”Känn dig som hemma, det finns blåbär på det lilla bordet där borta.” Säger jag med ena handen pekande mot en tygklädd kartong, med en liten kristallskål, fylld med blåa bär, ovanpå.
Där formaterades en vänskap, som skulle kunna vara livslång. Bara att livslång i deras syfte, inte var densamma som för andra. Hon ville egentligen inte ha gäster över tröskeln. Hon ville inte låta någon komma in, innanför hennes hud och pannben. Men han tog sig in i alla fall, förmodligen omedvetet. Men efter blåbärsskålen, blev de oskiljbara. Och de blev varandras, första kamrater.
Han blev allt starkare i hennes omgivning, medan hon själv försvagades, ju mer vänskapsbandet drogs åt.
Flera veckor gick och hennes tidsuppfattning var förlorad. Livet sipprade mellan fingrarna, samtidigt som hon aldrig hade varit så levande som hon blev, med hjälp av honom. Det var inte förrän, de kände av begränsningen av tiden, som han såg allvaret i henne. Det som hände med henne.
”Flipp?” Jag och Adrian ligger med slutna ögon, på den öppna gräsplätten utanför min stuga. Nu för tiden, bor han hos mig. Så vårat gräs, är det perfekta stället att ta det lugnt på tillsammans med resten av naturen. Jag vänder på huvudet, fortfarande med slutna ögon, mot honom och nickar lite. Jag vet att hans blick tatuerar mig nu. ”Vad är det som händer med dig?” frågar han med en röst, jag aldrig hört förut. Den där smärtan. Jag öppnar ögonen sakta, mina bruna möter hans blå. Jag ryggar nästan undan, det som slår emot mig så hårt att mitt vanliga svar ”Jag dör.” inte alls är det rätta, att ge. Stilla hav som alltid är hans ögon, är nu en otämjd fors. Livet som rör sig i hans blåa öppningar signalerar sorg,ovisshet och destruktivitet. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet knappt själv. Hela mitt jag har förändrats, efter hans självinbjudan till mig. ”Det har gått tjugo år nu. Men det är en vecka kvar av mig, sedan är jag förtärd. De äter mig Adrian, inifrån och ut.”
Forsen spräcker glansen runt hans glober och tar sig ut. Den piskar mot ögonlocken, som nästan hysteriskt försöker mota bort det våta. Men som misslyckas. Jag granskar hur hans ansikte förvrids i en smärta, jag själv inte känner igen. Jag har aldrig gråtit över mitt tragiska liv.
Ingenting har någonsin, gett mig anledning till det. Man lever, sen dör man. Jag råkar bara ha en förkortad mening här i livet.
|
|
|
|
