new york city speed (oneshot) |
det var jättelänge sen jag skrev någon oneshot, och ett tag sedan jag skrev överhuvudtaget då jag varit inne i någon slags skrivsvacka igen -.-
så jag hoppas att den här inte är helt värdelös haha, men jag försökte mig på att skriva någonting som inte var supersorgligt (som oneshots oftast blir för mig), men den är inte heller särskilt dramatisk så jag är lite orolig över att den ska vara tråkig att läsa.
därför får ni jättegärna kommentera och säga vad ni tycker om den här! =)
New yorks stadskärna var sig alltid lik, oavsett dag, oavsett tidpunkt på dygnet. Alltid dessa människor som alltid verkade ha bråttom någonstans. Både lika och så olika. Kostymnissarna med sina portföljer förmodligen på väg ifrån lunchen till ännu ett möte, tjejerna i dom senaste modetrenderna, alltid beredda att köpa en ny garderob när denna ’någon’ bestämmer vad man ska ha på sig just nu och just då, med kaffemuggar, handväskor och småhundar i handen eller på armen. Mammorna med barnvagnar som envist ska trängas på dom folktätaste shoppinggatorna, måste passa på innan dom ska träffa dom andra mammorna på något barnvänligt fik och prata om allt viktigt och oviktigt som hänt den senaste veckan. Alla i någon slags omedveten eller medveten hast, måste fort ta sig fram, dom flesta ändå inprogrammerade på att smidigt korsa mellan andra människor för att inte behöva stöta i någons axel eller klumpiga handväska.
Sedan fanns det undantagen, då man var inne i en annan värld och inte var tillräckligt medveten om sin omgivning, inte tillräckligt uppmärksam för att hinna zickzacka förbi någon. Var det riktigt otursamt, eller tursamt i detta fall, så var det en till person på samma plats, samma tid, som var lika ouppmärksam.
”Tackar” Zacharias tog emot sin papperskaffemugg och tog sikte på glasdörren för att fortsätta ut i den olidliga hettan. Kaffe kunde därför tänkas som en dum idèe men han funkade inte utan, det blev någon slags tillfällig kortslutning i hjärnan och händerna kändes plågsamt darriga. Han tyckte ändå att det var ett ganska ofarligt beroende. Hade varit bra mycket värre om det var kokain istället för koffein som han behövde få i sig ett okänt antal gånger per dag. Hade varit svårare att få tag på också, så här i mitt i new yorks folktätaste område. Han tog en klunk av kaffen efter att ha strukit undan den nyfärgade mörkt röda luggen. Han skulle egentligen redan infinna sig på skolan, för 43 minuter sedan för att vara exakt, sittandes vid ett av dom vingliga borden med dom obekväma stolarna och räkna algoritmer och algebra. Just då var det dock inga mattetal eller funderingar på trovärdiga ursäkter som rörde sig i Zacharias huvud utan precis allting annat, sådant som knappt fick plats där i huvudet bland alla tankar. Ouppmärksam på omgivningen var det ja.
”Woah!”
Han flämtade kort till när någonting hade satt stopp för hans väg, eller om det var han som hade satt stopp för någon kanske. När den blåa blicken hastigt for upp möttes han av en ytterst otrevlig, eller trevlig om man skulle fokusera på denna någons ansikte, syn. ”Vad fan..!” Killen med det vackra ansiktet såg förfärat ner på sin tidigare vita t-shirt som nu pryddes av en väldigt osmickrande stor brun fläck.
”gud förlåt! Åh jag är ledsen, det var.. jag såg inte..”, började han svamla och kände efter i fickorna efter papper eller servetter som han ändå visste inte fanns där.
”Äh det är lugnt..” Killen lät en aning besvärad och drog ut sin tröja lite grann för att få en bättre blick av olyckan. För det var just vad det var, det var inte så att Zacharias hade tagit sikte på den modelliknande killen längre fram på gatan och sedan siktat med kaffemuggen på honom för att få en anledning att prata med honom. Då hade det varit smartare att fråga efter vägen till något ställe som han ändå visste vart det låg.
”Jag kan..” Han pekade dumt åt hållet han kommit ifrån samtidigt som blicken fortsatte vila på den okände killen framför honom. ”Jag kan hämta servetter, jag kom precis ifrån..” Han höll lika dumt upp kaffemuggen som att han skulle ha glömt vad kaffestället hette. Det stället som han var stammis på.
”O..kej.. tror jag?” Zacharias fick ett litet leende, om än förvirrat, som han hastigt besvarade innan han vände om för att hämta dom lovade servetterna. Det var det minsta han kunde göra efter att ha kastat kokhett kaffe på någons vita tröja.
Trots den korta biten hann en hel del tankar snurra runt i hans huvud och den sista, ytterst skumma, tanken som dök upp innan han klev in genom glasdörren var att han var obeskrivligt lycklig över att han inte var en simsgubbe som hade avslöjat alltför mycket med tankebubblor ovanför huvudet som visade modellansiktet inramat av töntiga små hjärtan. ’Den här simmen är attraherad.’ Herregud.
Skulle han komma ihåg hur killen såg ut bland allt annat folk? Skulle han ens vara kvar? Med servetterna i ett hårt grepp korsade han mellan dom olika kostymnissarna och barnvagnarna och blev både lättad och besvärad när han fick syn på killen längre fram, nu ståendes intill väggen bredvid en av alla klädbutiker.
”Här..”, sa han nästan andfått och räckte fram en bunt med servetter. ”Shiet vad dum jag känner mig, brände du dig?”
Killen gav honom ett till leende, inte lika förvirrat den här gången, och ryckte på axlarna. ”Hann inte riktigt känna, jag blev nog mer irriterad på idioten som hade kastat kaffe på mig.”
Zacharias leende rann av och förmodligen avslöjade hela hans uppenbarelse vad han tänkte för killen flinade snabbt till. ”Jag skämtade. Herregud jag gick helt i mina egna tankar så det var lika mycket mitt fel. Tack för dom här.”
Inte för att servetterna hjälpte mycket mer än att suga upp en del av den rätt blaskiga vätskan. Tröjan var fortfarande mer brun än vit.
”Jag kan betala för en ny, om du kanske skulle iväg någonstans?..” fortsatte Zacharias och kände sig trots försäkrandet skyldig.
”Det ska jag faktiskt, men du behöver verkligen inte köpa någon ny, jag hinner..” Innan han avslutat meningen tog han upp en svart tunn mobil ur jeansfickan och såg ut att kasta en blick på den digitala klockan.
En flyktig tanke fladdrade förbi i Zacharias huvud och innan han hunnit bita sig i läppen hade han uttalat meningen högt.
”Du kan låna en av mig. Om du vill. Jag bor två minuter härifrån.”
Killen såg upp på honom med ett roat leende, som att han inte riktigt visste om Zacharias skämtade med honom eller inte. Vilket var fullt förståeligt. Hur ofta erbjuder man en komplett främling att hänga med hem och låna en tröja?
”Eller så..”
”Nej men visst. Om det är okej för dig så skulle det vara superschysst”, avbröt killen och skrattade kort till.
Zacharias bet tag i läppen och nickade, släppte den sedan snabbt och log. ”Absolut! Det är hitåt.”
Den halvtomma kaffemuggen, som han av någon anledning hade fortsatt hålla ett hårt grepp om, ställdes ner på den lilla byrån i hallen innan han skyndade vidare till sitt sovrum där garderoben huserade.
”Eh.. vilken storlek har du föressten?”
Zacharias tyckte att han såg ut att vara en small precis som han själv, fast å andra sidan var han en aning längre. Lite gänglig, smala axlar, långa ben klädda i ett par nattsvarta tighta stuprör. Modellansiktet skymdes en aning av en lång svart lugg som verkade ligga perfekt oavsett hur mycket det blåste eller regnade. Det var bara en känsla han fick. Hade inte ögonen varit gröna också? Han var ganska så säker på det.
”Varierar mellan small och medium, men det funkar vad som helst.” Rösten kom närmare och när Zacharias snurrade om stod killen där inne i hans rum. Det var en nästan overklig syn.
”Visst”, log han och vände sig snabbt om igen innan han drog ut en mörkröd t-shirt med svart tryck. Det var ju en väldig tur att killen han råkat spilla kaffe på hade en liknande rock/emo-stil som han själv och inte varit värsta hipstern. Vad skulle han då ha kunnat erbjuda för kläder liksom? ”Här.. hoppas den passar.” Med ett leende räckte han fram tröjan och ryckte nästan till när hudkontakt uppstod för någon hundradels sekund.
”Vad heter du föressten?” Utan minsta förvarning, och utan att verka det minsta generad, drog killen sin t-shirt över huvudet och blottade en platt mage och en väldigt lagom muskulös bröstkorg.
”Zacharias”, fick han till sin lättnad fram och försökte låta bli att titta. Istället låtsades han rätta till mattan som låg på golvet med foten.
”Andy. Den här passade skitbra, snygg den var föressten.”
Han såg upp igen och kunde inte annat än hålla med. Tröjan satt perfekt på honom. Eller så var det han som gjorde tröjan perfekt. Herregud vad var det med honom? Det lät som att han var en pubertal fjortonåring som inte hade sett en snygg människa på minst tre år.
”Vad bra, jag ska hämta en påse.. som du kan ta den där tröjan i”, sa han och nickade mot den vitbruna t-shirten som nu låg på golvet i en liten hög.
Det kändes lite tråkigt att han förmodligen aldrig mer skulle träffa Andy. För vad var oddsen för det liksom? Det bodde 8,4 miljoner i New York.
”Tack för det här, jätteschysst. Det här var ju inte vad jag hade väntat mig när jag gick hemifrån direkt”, flinade Andy när han en liten stund senare stod i dörröppningen.
”Nej inte jag heller”, skrattade Zacharias.
”Inte? Jag som hade börjat trott att det här kanske var något du satt i system. Spiller ut kaffe på främlingar, bjuder hem dom och..” Ögonen var definitivt gröna.
”Frågar om jag får bjuda på en kaffe imorgon?”
Zacharias chockade sig själv lite grann genom att säga det där, men han kunde inte riktigt säga att han ångrade sig heller. Nu var det bara att hoppas att hans radar inte var helt åt helvete och att den här killen var så straight man kunde bli och tyckte att det var helskumt att en kille ville bjuda på en kaffe. En kille som han dessutom hade tagit av sig tröjan inför.
Andys mun drogs till ett snett leende och han nickade. ”Visst varför inte. Vill du byta ut kaffen till en öl?”
Vilket borde betyda att han inte var emot tanken att ses under kvällen dessutom.
”Absolut, inga problem”, log Zacharias snett tillbaks.
”Tar du mitt nummer så kan vi höras om vart..? Jag har lite bråttom nu”, sa Andy och såg för ett ögonblick irriterad ut, som att vad det än var han hade bråttom till var något som störde.
En blick på klockan upplyste Zacharias om att det där matteprovet var så gott som slut nu. Fast det klarade sig förmodligen ganska bra utan honom.
Hur pinsamt skulle inte det här vara om det varit ett skämt ifrån Andys sida? Om han nu satt inne på krogen mitt emot med ett gäng kompisar och roat såg på Zacharias som stod utanför den andra krogen en aning nervös? Fast det kändes ändå lite högstadie att göra något sådant. Inte som något man gjorde sista året på gymnasiet. Det slog honom dock att han inte visste hur gammal Andy var, fast han hade sett ut att vara i samma ålder som Zacharias själv. Fingrarna rörde sig över mobilens skärm utan att egentligen kolla något särskilt, mest bara för att ha något att göra och inte stå och spana åt höger och vänster tio gånger i sekunden. Dom hade sagt runt halv sex och klockan var faktiskt bara tjugo i. Han skulle komma.
”Zacharias?”
Han vände sig hastigt om när han hörde sitt namn och möttes av en leende Andy, iklädd en svart öppen skinnjacka med svart skjorta under, uppknäppt och med en vit, utan kaffefläckar, t-shirt där under. ”Sorry att jag är lite sen, katten hade stuckit ut i trapphuset och lyckats tagit sig in i hissen, jamandet ekade hur jävla mycket som helst men jag såg honom inte ju.”
Det hela lät så komiskt att Zacharias inte kunde hindra skrattet som slapp ut mellan dom fylliga ljusa läpparna.
”Ingen fara. Du fick in honom då?”
”Yes nu är han inne.”
Det blev tyst en liten stund och ett snabbt, nervöst ifrån Zacharias sida, ögonkast utbyttes innan Andy föreslog att dom skulle gå in.
Medans Zacharias beställde två öl åt dom tog Andy plats vid ett bord längre in i lokalen utmed fönstret. Han kunde inte låta bli att snegla bakåt och såg honom precis dra lite i luggen innan han petade till ett av dom svarta breda armbanden han bar på handlederna. Såg han inte lite nervös ut nästan? Det gjorde töntigt nog Zacharias själv lugnare.
”Hann du dit du skulle igår?” undrade Zacharias samtidigt som han ställde ner den skummande ölen på bordets tillhörande glasskiva.
”Jaa men det gjorde jag, typ med en minuts marginal”, flinade han till. ”Inget mer spännande än skolan dock."
”Vad går du för något?” frågade han nyfiket.
”Estet med musik som inriktning. Vi hade låttexter som tema på musiklektionen igår, min favoritdel.”
Såklart. Han hade blivit förvånad om han inte gått någon sorts estetisk inriktning. Han såg ut som det. Hade New York inte varit så stort hade dom kunnat gått på samma skola och kanske till och med samma klass, med tanke på att Zacharias själv också gick estet.
”Åh men vad kul.”
”Mmh, hade ovanligt mycket inspiration igår också.”
Dom där gröna kajalinramade ögonen såg in i hans egna blåa några sekunder, som mer kändes som minuter och Zacharias blev tvungen att lyfta sitt glas och ta en klunk för att bryta kontakten. Ändå så hade han ju velat titta in i dom mycket längre.
Ju längre kvällen gick desto fler blickar blev det. Nästan som någon slags utmanande lek. Vem vågade kolla längst utan att bryta ögonblicket? Hann man kolla innan den andra upptäckte?
Flera skratt utbröts och tystades ibland utav att ett knä råkade snudda vid ett annat eller en svart conversesko som stötte i en röd under bordet.
Klockans visare hade hunnit nästan tre varv runt när Andys mobil pep till och påminde dom om att det fanns fler människor i världen, att allt inte hade stannat upp.
”Uhm.. ska du göra något senare ikväll?” undrade Andy och lät tänderna röra vid den silvriga ringen han hade i läppen.
”Nej inte direkt.” En axelryckning ifrån Zacharias sida.
”Declan, en polare alltså, har fest ikväll, har du lust att hänga med?”
Det fanns absolut ingen anledning att säga nej så han nickade med ett leende. ”Gärna.”
Han hade fortfarande lite svårt att ta in det där vackra ansiktet.
Lika smidigt som man korsade mellan människorna ute på gatorna tog dom sig ut ifrån bordet och vidare ut genom dörren. Trots tidpunkten så var luften ute fortfarande alldeles varm. Och precis som vanligt var det lika folkfyllt på gatorna. Alla alltid bråttom någonstans.
Deras egna conversebeklädda fötter gick inte heller långsamt, men dom stressade inte, det var liksom helt okej om det skulle ta tid att komma fram till den där Declan. Dom tog av på en lite mindre trafikerad gata.
Han skulle precis till att fråga ifall dom skulle käka på pizzerian längre fram, att festa med bara en öl i magen och en lunch som intogs för ett x timmar sedan var väl inte det ultimata liksom, när Andy öppnade munnen.
”Du..”
”Mm?” Zacharias stannade till och i nästa sekund trevade Andys läppar över hans.
Efter den första chocken hämtade sig Zacharias och hjärnan, med stark hjälp ifrån hjärtat och det där pirrandet i magen, kunde skicka ut signaler till läpparna att lika trevande sära på sig. Smala pianofingrar letade sig upp till hans nacke och hans egna fingrar kände nyfiket på det sträva skjorttyget.
Runt omkring delade sig människor inprogrammerat smidigt förbi dom och kanske var det också någon som uppfattade den nästan elektriska spänningen.
kommentera tack =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | ccaseyh - 4 nov 12 - 20:14- Betyg:  | | skulle gärna vilja ha en fortsättning på denna, den verkar jättebra! :) | | JessicaKarlsson - 23 okt 12 - 01:07 | | fint:) bra skrivit, bra förklaringar, bra story! |
|
|
|
