Om tjugo år plus en vecka, så dör jag [1/3] |
Redan i hennes mors mage, visste hon att hon inte skulle leva ett långt liv. Ett liv med en betydelse, att upprätthålla sig till. Ett liv som sedan ger mening åt ett annat liv, liksom bygger på släktträdet, med generationers barkiga grenar.
Hon föddes en vecka för tidigt och det satte spår i hennes blivande personlighet och kommande handlingar. Hennes tidigare ankomst, gav henne en extra vecka i livet. Om 20år plus en vecka, så dör hon från denna värld.
Nedräkning: Sex månader och en vecka
”Hey, jag heter Flipp, jag ska dö snart.” Gapande munnar och uppspärrade ögonlock graverades fram i elevansiktena framför mig. Jag hörde hur den runda prickiga damen, som är min blivande lärare, sätta luft i halsen, men harklade sig snabbt. ”Ja, fast du heter ju Filippa, visst var det så?”
Jag vände mig sansat, med ett litet leende på läpparna och förklarar ”Nej, hon finns inte längre.”
Hon var van. Hon var van vid att känna blickar, likt laserstrålar mot hennes hud. Skapar hål, spår.
Hennes nya klass, var inget undantag. Ja, de var ett år yngre, men inte ens åldern spelar någon roll, för reaktioner mot henne. För reaktioner, mot sådana som hon. Den runda tjocka damen, hennes lärare Ann-Katrin var snäll, hon behandlade henne som en i mängden. Precis som hon ville ha det.
Jag har nu gått i Bergaskolan, i en vecka. Det har gått förvånansvärt bra, säger min psykolog. Jag har minskat på satiren. Tydligen. Alla lektioner, är desamma. Dagarna går i ett speciellt och obrytbart mönster. Man sitter bredvid samma människa, alla lektioner, varje dag, månad ut och månad in. Min bänkkamrat heter Adrian och han är tydligt den den där utstötte, som alla klasser har. Vi har inte utbytt särskilt många vokal och konsonant-konstruktioner, men han känns närvarande bredvid mig. Och han är den enda som tilltalar mig, det namn jag vill bli kallad.
”Flipp, vänta!” Utropet hörs bakom mig, i den nästan folktomma korridoren. Jag hade inte tänkt att skolka, men jag ville bara sällskapa de blåa vandaliserade skåpen...säger vi.
Jag vänder mig om och ser en flåsande Adrian, skrattar lite för mig själv och vänder sakta på klacken i riktning mot honom. ”Hey, Adrian!” säger jag, fortfarande leendes. Han gör en lätt rörelse på huvudet, för att få undan den bruna luggen från ögonen. ”Vad gör du? Vi har ju lektion nu?!” säger han med en lätt irritation i rösten. Han pratar fagert, liksom får till orden så fint, med fint krökta läppar. Jag granskar honom och han måste ha märkt det, för han slätar ut rynkan i pannan och slutar att vänta på mitt svar, jag ändå inte skulle ge. Jag vänder återigen på klacken och tar sakta steg framåt, lämnar frågan i luften. Det är tyst bakom mig. ”Men kommer du då?” frågar jag utan att vända mig om och osäkra steg smeker golvet, under honom.
Hennes mor dog i barnsäng. Hennes andetag upphörde tillsammans med hjärtat. Mer än så var det inte. Men genom hennes död, föddes ett liv. Ett liv, vars levnadslängd var infekterat av svarta blodkroppar och förruttnad livmoder. Modern, visste inte. Självklart visste hon inte.
Hon var människa. Men livet togs om hand. En hjälp, utan en aning om livets död. Bara livet själv, visste när hon skulle dö ifrån sitt skal. För varje livssekund, försvagades hennes immunförsvar och andetagen minimerades med två, för var dag som gick. Och hon närvarade, under hela processen. Hon visste. Men någonting gick fel. Någonting störde inom acceptansen.
|
| Kommentarer | | enkladikter - 21 okt 12 - 21:10 | | bra! ser framemot de andra delarna. |
|
|
|
