Det är nog nu jag ska tycka synd om dig - oneshot |
Jag vill slå på dig; sikta in ett slag med knytnäven. Där. På näsan. Där ska det krasa. Jag vill se dig kupa dina händer, hindra blodet från att sippra mellan fingrarna. Jag vill göra illa dig, plåga dig, ge dig blåmärken på hela din bleka kropp. Låt mig få röra dig med mina fingrar.
Jag vill spetsa hål på dina artärer, suga upp dina genomskinliga tårar, skära sönder nerv efter nerv. Du ska be om nåd, du ska krypa på dina smutsiga knän, du ska hulka ut din förlåtelse. Be om ursäkt, be om nåd, få mig att vilja sluta. Du måste vara värd det.
Jag lägger din haka i min handflata, tittar in i dina smutsiga hor-ögon. Din brutna näsa är krokig åt vänster så jag greppar tag om spetsen om den och vrider den åt höger. Du skriker, fäktar med armarna men du är fast. Jag håller dig i ett järngrepp. Du kommer ingenvart. Nu gråter du mer och högre än förut. Hela din kropp skälver. Ett kvidande, sårigt, ljud hörs ur din hals.
Snälla, ber du, snälla.
Jag släpper taget om din haka och tar några steg bakåt, bara för att begrunda dig. Du ser så naken ut framför mig, fullt påklädd i din äckliga kostym. Dina armar håller om din kropp i en kram. Jag kan se dina tjocka pulsådror pulsera på din hals. Din breda, solbrända, hals. Jag vill bara ta ett hårt grepp om den och strypa sönder dig. Men jag håller mig sansad. Snart. Tiden är inte inne ännu.
När jag tar ett steg bort, med ryggen vänd mot dig, hör jag ett klickande ljud bakom mig och hela min kropp fylls med hat. Du skälver fortfarande med pistolen i hand och jag bara väntar på att den ska falla till marken. Den silvriga metallbiten glänser skinande i reflektionen av ditt svettglansiga anlete. Du snörvlar. Du är rädd. Du vill inte skada mig och ändå står du och riktar ett mordvapen mot mig.
Du sänker sakta vapnet efter en stund och faller ner på knä. Du är för svag för den här sortens slagsmål. Lämna det åt någon som är van. En sista gång går jag fram till dig. Jag sätter mig på huk framför din darrande manskropp. Jag sliter tag i ditt hår, drar bak ditt huvud och spottar dig i ansiktet. Du kvider under mitt grepp. Du ger mig inget annat val. Du är för bortglömd och eländig, ömklig. Svag. Du tillhör inte någon eller något, du bara finns. Lämnar spår.
Så jag plockar upp metallvapnet som alldeles nyss var i din hand, jag torkar bort kvarsittande svettdroppar och riktar sedan vapnet rätt mot din mun. Ett kvävt tjut lämnar din halvöppna mun. Du skakar febrilt på huvudet, ber mig om nåd. Du försöker smita undan.
Jag vill inte dö, jag vill inte dö, jag vill inte dö.
Jag pressar in pistolmynningen i din mun, långt in, du kvider högre; kniper ihop ögonen. Det är nog nu jag ska tycka synd om dig men det gör jag inte.
Bit, förmanar jag, det här kommer nog göra ganska ont.
Du försöker förstå vad jag menar men jag ger ingen förklaring. Så utan att förstå anledningen, biter du hårt i pistolen som sitter där den sitter i din mun. Ur min innerficka plockar jag fram en slipad kniv och visar den för dig. Dina ögon spärras upp i en fasansfull chock och tårarna dryper fram igen. Det är särskilt idag som jag ska vara glad för att jag inte kan se eller känna av emotionella känslor. Så jag hugger. En gång. Rätt in i din mage. Blodet kryper fram. Du flämtar högt. Jag hugger en gång till, ett krasande ljud, in mellan dina revben. Försöker komma åt lungorna. Hugger. Dina ögon rullar bakåt. Hugger.
Jag hugger och hugger även om jag sen länge vet att du redan är död. Din kropp har fallit tungt över mig och jag hugger blint. Sakta lägger jag min hand på din rygg, som i en vänlig kram. Jag ber om förlåtelse. Men det behövde göras.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | ImCrying - 6 nov 12 - 13:11 | | Håller helt med under. Du är väldigt bra på det här! | rainin - 20 okt 12 - 19:47- Betyg:  | Du är min favorit.
Jättebra skrivet! |
|
|
|
