Kladd till Kapitel: Svaghet måste elimineras |
"Vad menar du med att draken är problemet?! Det var ju ditt jobb att se till att hon inte längre var problemet!" Nathaniel river omkull alla porslins prydnader inom räckhåll, stormar till andra sidan av rummet och i fullt raseri välter omkull flera högar med böcker som far tvärs genom rummet och dunsar ner med ett högljutt brak.
Den gamle kirurgen sitter tyst på en pall med en tygstycke tryckt mot pannan för att stoppa blödningen från det otäcka såret därunder. Den unge mannen går bärsärkar-gång genom hela rummet, skriker av ilska, slår omkull allt i sin väg för att bli av med den oerhörda vreden.
Allt har gått fel, så här ska det inte vara, jag hade ju planerat allt in i minsta detalj, varför går allt fel!? Nathaniel stannar och stirrar på sin egen reflektion i fönstret och drar sig i håret tills det gör riktigt ont.
Kaspar och Lizzie befinner sig bakom honom under tystnad. Lizzie sitter i en utav de stora smaragdgröna sofforna och rengör, samt slipar på sin älskade yxa. Kaspar står lutad mot väggen, helt förstummad över misslyckandet från den gamle mannen Jacks sida.
"Ja, det var mitt jobb, men dom överraskade mig, jag visste ju inte att hon hade en radiya med sig också, hur skulle jag ha kunnat ta död på henne med honom där?"
"DU SKULLE HA TAGIT DÖD PÅ DEM BÅDA, DIN FÖRBANNADE, HOPPLÖSA, GAMLA JÄVEL!" Nathaniel gör utfall mot den äldre mannen som knappt reagerar på den häftiga rörelsen.
"Varför Jack, du hade ett jobb, ett jobb, allt du behövde göra var att ta död på den där förbaskade halvdraken, och sen hade vi kunnat röra oss ännu friare än förut! Vid det här laget så hade vi kunnat rensa ut allt det svaga i det här landet, men du klarade det inte! Varför klarade du det inte?"
Nathaniel slår ut med händerna och spottar ut orden mot den äldre mannen. Gapandet från Nathaniel ekar i den stora, mörka salen.
"Jag antar att jag inte var stark nog att ta mig an dem båda." Svarade den äldre mannen giftigt då han böjde sig mot Nathaniel. Han kunde se alla Jacks rynkor, ärr efter hans mer motsträviga offer, och han såg rätt in i gentlemans mördarens ögon som dovt lyste i det dunkla ljuset.
"Men nästa gång, så är jag förberedd..."
"Det blir ingen nästa gång, din förbannade idiot." Blackbourn vände sig bort, bort från de där ögonen. Jack kom för nära, han hade ingen rätt att se på honom sådär, han var ju i likhet med en gud nu, ingen fick titta på honom, om inte Nathaniel godkände något sådant.
"Och vad fan menar du med det!? Jag var inte beredd och kunde inte ta mig an dom båda, du sa att draken var ensam, jag tog ju då för givet att hennes beskyddare var borta, du kan inte tro-"
"DET RÄCKER!" Nathaniel far runt och möter Jacks gröna blick, inte längre rädd för den. Han var ju trots allt den som gav order, han var högsta hönset, han bestämde!
"Det du säger är, att du var för svag för att ta död på den lille skiten som vaktar halvdraken. Jag har sett henne i mänsklig form, hon borde inte ha varit något problem, och inte han heller! Du var helt enkelt för svag! Och svaghet passar inte i min plan."
Han går rakt fram och slår ner Jack från pallen som landar med en hård duns på golvet. Nathaniel sparkar undan pallen med en sådan kraft att den far tvärs över rummet.
"Svaghet Jack, du är svagheten, du är den svaga länken i min annars perfekta kedja! Du förtjänar inte att vistas i min närhet!"
Lizzie och Kaspar rörde sig fortfarande inte. De bara iakttog intresserat, spänt, i väntan på order.
"Och du vet ju vad vi gör med svagheter Jack. De starkaste överlever. De svaga...blir mat."
Någonting förändrades hos den äldre mannen. Hela ansiktet ändrades, från först undran till sedan spänt och skräckfyllt.
Det gick som en susning genom hela rummet. Han kunde känna det. Mörkret inom palatsets väggar hade släppts löst, han kunde känna det in i märgen.
"Kaspar...han är din." När dom orden sluppit ut ur hans mun, så backar han bakåt till ljudet av mannens högljudda protester.
Skriken ekar, växer i gällhet och styrka altmedans homunculsen närmar sig honom.
Nathaniel går ut ur rummet till ljudet av skrikande som sedan slutar abrupt i ett knakande och sedan hör han ljudet av Jacks kropp som dunsar ner på golvet. Lizzie går ut efter honom, de låter monstret vara därinne, själv, ensam med sin måltid.
Då de vandrar genom korridoren, så ekar det slafsande ljudet från den stora salen. Sörplande, droppande, kött som rycks isär och saker som Nathaniel inte vill tänka på. Som en Blackbourn måste han hålla masken.
Mord som detta, nej, det var snarare en rensning. En rening från svaghet. Det var det det var. Utrensning.
För svaghet var något som måste elimineras.
För världen åt upp de svaga.
Och han skulle bli den nya världen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | AllThatIWanted - 20 okt 12 - 19:05- Betyg:  | | Love it! :D Lägg upp fler!! ^^ |
|
|
|
