Love is beautiful - kapitel 4 |
Borta vid receptionen rakt fram står fyra poliser varav tre är män och en är kvinna som jobbar med mitt fall. Jag undrar varför fyra stycken? Det räcker ju gott och väl med bara en för mitt fall. Men jag gissar att de tar mitt fall på allvar, att det därför är fyra poliser som jobbar tillsammans? Men det är ju helt konstigt. Det är som om han har mördat mig fast egentligen inte. Jag lever ju fortfarande. Och han har bara misshandlat mig. Eller inte misshandlat, direkt. Han slog mig bara en gång, men för polisen kallas det ändå misshandel. Men då räcker det väl med bara en för det här fallet? Men jag är ju inte polis, så vad vet jag? De har till och med kallat in sju vittnen. Gudskelov står alla på min sida och har sagt hela sanningen, så jag behöver inte oroa mig. Det enda som jag bara behöver oroa mig för nu är om Landon kommer att få det han förtjänar eller inte. Det spelar ingen roll vad, fängelse eller samhällstjänst eller vadsomhelst. Bara han får sitt ”straff” så är jag nöjd.
På väggen bakom receptionen står en riktigt stora tavla på New York i svartvitt. Riktigt vackert! En sån tavla har jag hemma i vardagsrummet. Skulle gärna ha en sån i mitt rum, men istället har jag en lika stor tavla på Teddy, min hund, som jag har fotograferat själv. Jag har aldrig varit i New York förut, men jag har levt med Teddy i två år, så därför har jag hellre en tavla på honom än en på New York. Jag och Emma planerar att åka dit nästa sommar när vi har tagit studenten. Vi har redan börjat spara ihop pengar för drygt ett år sedan, så jag slår vad om att vi har riktigt mycket pengar nu. Fast vi kommer nog att åka utan några problem för mina föräldrar ska ändå bidra med lite pengar åt oss. Rättare sagt, de ska betala flyg åt oss tur och retur. Men vi betalar hotell och andra nöjen själv. Vi planerar en roadtrip och jag ska ta med min systemkamera också så jag kommer att fotografera en massa. Så fett det kommer att bli!
Och Summer ska inte följa med till New York, hon ska vara i Italien hela sommaren med hennes familj. De är alltid där varje sommar. För hennes familj äger ett sommarhus där. Emma och jag har följt med dit två gånger, det är så jättevackert där. Och sommarhuset ska man inte ens tala om! Det kan vara det vackraste sommarhuset jag har sett. Hela huset är i vackert gröna mossa med tre våningar och de har den största trädgården jag kan ha sett som innehåller en riktigt stor pool på 100 meter i kvadrat – så de har badparty varje helg med vännerna som de har i Italien. Inne i huset finns det ett jättestort kök, sex toaletter med en lyxig dusch och ett lyxigt bubbelbad var och en (en är föräldrarnas, en är Summers, de andra tre är hennes tre systrars och så en är gästernas), åtta sovrum varav tre är gästrum, två stora vardagsrum med en massa dyra grejer och ett stort kontor som är Summers pappas. Paul Taylor, pappan, äger över 100 företag från världen runt och Summers familj är rikaste i hela Stockholm - vilket förklarar sommarhuset i Italien och huset hemma i Stockholm med ett par dyra bilar parkerade. Många brukar lätt bli avundsjuka på såna rika familjer, men inte jag. Jag är inte avundsjuk på Summers familj överhuvudtaget. Jag är nöjd med mitt liv, jag är lycklig och mina föräldrar är rika ändå på sätt och vis. Men jag bryr mig inte om pengar. Hellre lycklig än rik.
Till höger från receptionen kan man göra anmälningar och pass. Just nu är det många som står på kö, mest tonårstjejer i min ålder. I detta fallet gissar jag på att de alla tyvärr är offer för något. För tyvärr är det jättevanligt med våldtäkter, stöld och annat skit i en stor stad som Stockholm. Det är ju huvudstad för sjutton.
”Du är så tyst. Är du okej?” Jag vaknar till. Jag har vandrat iväg i mina tankar att jag glömde bort att Sam fortfarande sitter bredvid mig. Jag är så glad att han följde med. Jag känner mig trygg att han är här med mig när mina föräldrar inte är det. Konstapeln John Sandberg har ringt dem och sedan sagt till mig för knappt fem minuter sedan att de var på väg. Snälla gode Gud, hoppas att de inte tar med Jeremy. För jag kan redan föreställa mig vilket spel han kommer att få när han ser Landon särskilt med tanke på vad han sa sist de sågs. Rör du min lillasyster igen, så blir det synd om dig på riktigt nästa gång! De orden dyker upp i mitt huvud om och om igen, de försvinner inte. Det beror delvis på att Jeremy lät så hotfull när han sa det. Jag biter mig i läppen och Sam ser det, men jag bryr mig inte. Det är en av mina typiska egenskaper, jag biter mig alltid i läppen när jag är orolig eller nervös.
”Ja, jag är okej. Jag vandrade iväg i mina tankar. Förlåt.” ursäktar jag mig och ler. Sam skrattar.
”Det gör inget. Vad tänkte du på?” frågar han. Jag berättar allt vad jag precis har tänkt på. På New York-tavlan, Teddy, mina och Emmas sommarplaner, Summer, hennes föräldrar, sommarhuset. När jag berättar om varje, sitter han bara och nickar. Han är väldigt uppmärksam på allt jag säger, han lyssnar. Det känns bra att han lyssnar. Skönt att veta att det finns bra killar kvar i världen. Landon lyssnade aldrig när jag ville prata, han brydde sig bara om tre saker; sig själv, cigg och att hångla. Det gör han fortfarande nu också. Vilken skitstövel, va? Ibland undrar jag hur jag kunde vara ihop med en sån skitstövel, jag vet verkligen inte vad som flög i mig när vi blev ihop. Jag visste ju just då att han bara skulle bryr sig om sig själv, men ändå blev jag ihop med honom. Det ångrar jag, men det som är gjort är gjort. Jag får leva med det i resten av mitt liv nu.
”Jag har varit i New York en gång för två år sedan.” berättar Sam.
”Har du!?” utbrister jag leende. Sam nickar samtidigt som han ler. Så avundsjuk jag är på honom nu. Fast det borde egentligen inte jag vara, för jag ska ju faktiskt dit med Emma. ”Hur var det där i New York?”
”Det är så vackert där! Jag var där högt uppe i Frihetsgudinna, den var makalös! Allt var makalöst, det var så fantastiskt att se den vackra utsikten över hela New York och att se Stilla havet. Vilken fantastisk upplevelse! Det kan vara bland det bästa jag gjort i mitt liv. Nu vet du åtminstone vad en av sakerna du måste göra i New York är. Att se Frihetsgudinna. Det är ett måste!” säger Sam. Wow… det låter fantastiskt!
”Wow!” säger jag bara. Jag är för mållös för att kunna prata nu. Jag tar till mig orden som han just sa.
”Eller annars blir det synd om dig om du inte gör det!” säger han hotfullt och ser så allvarlig ut men på ett skämtsamt sätt. Jag sträcker upp båda mina händer och spelar rädd.
”Oj, vad rädd jag blir nu!” Vi sitter där och bara skrattar. Så lätt det är att prata och skämta med Sam! Det bara kommer av sig helt naturligt. Det är inte direkt som med Landon som bara bryr sig om sig själv. Varje gång jag skämtade om något med Landon, tog han alltid det på så allvar trots att jag upprepade minst tio gånger att det bara var ett skämt. Det är tröttsamt att jämt och ständigt behöva upprepa sig för nån som ändå inte förstår ett dugg.
”Berätta om Teddy, När fick du honom? Hur är han?” frågar han genom att byta ämne.
”Åh, Teddy… han är underbar! Han är så sjukt kelig och…” börjar jag och berättar allt. ”Han är 2-årig golden retriever och jag fick honom under mina mörkaste dagar, under min sorgperiod. När farmor dog, var jag så ledsen. Jag grät i dagar och var borta från skolan i två veckor.” Så fort jag nämnde att farmor dog, förändrades Sams ansikte från en glad min till en allvarlig min. ”Tills mina föräldrar bestämde sig för att skaffa en hund åt mig utan att jag visste om det, de tänkte att en hund kanske skulle hjälpa mig att bearbeta sorgen. Så mina föräldrar skaffade Teddy. De valde golden för att de visste att det var min favoritras. Och det fungerade. Teddy fick mig att bearbeta sorgen mycket snabbare än vad mina föräldrar kunde våga hoppas på. Jag minns fortfarande dagen när jag fick Teddy så tydligt. Det var faktiskt på min 15:e födelsedag. När jag vaknade efter en jobbig natt, då bara tänkte jag nej. Jag hade verkligen ingen lust att fira min födelsedag just då. När jag gick in till vardagsrummet för att titta på tv, möttes jag av en glad överraskning. Teddy.” Nu ler jag och då gör Sam det också. ”Jag bara… jag stod där och var så chockad att jag knappt kunde prata. Och då bara helt plötsligt sprang jag till Teddy och klappade, kramade honom. Jag var så glad. Jag log för första gången sedan farmor dog.” fortsätter jag och skrattar.
”Jag är ledsen för din farmor” säger Sam. Jag bara skakar på huvudet för att visa att det är okej.
”Det är två år sedan. Jag har kommit över det nu. Men det betyder självklart inte att jag har slutat sakna farmor, för det gör jag fortfarande.” säger jag. Han nickar och ler försiktigt.
Nu sitter vi tysta en stund. Jag kikar på min klockarmband. Det har gått 11,5 minuter nu sen vi började prata om från New York till Teddy och mina föräldrar har fortfarande inte kommit ännu. Så typiskt dom som är sega ibland. Jag börjar känna mig lite kissnödig nu och jag behöver skölja mitt ansikte med lite kallt vatten för att det svider fortfarande så. Jag har troligen ett hemskt blåmärke nu.
”Jag måste på toaletten. Stannar du här?” frågar jag Sam som nu nickar. ”Kan du säga till nån att fixa is åt mig? Det gör fortfarande ont.” Han nickar allvarligt. Nu står han upp och går iväg till den närmaste polisen han ser för att fixa is. Jag går iväg till damtoaletten som står till vänster från stolarna som jag och Sam har suttit på under den här tiden.
När jag går in på damtoaletten kollar jag inte ens på den stora spegeln ovanför handfaten, för jag är inte redo att se hur jag kunde se ut, så jag bara går rakt till en av dörrarna och går in för att kissa. När jag är klar, spolar jag och sen står jag bara där kvar vid toalettstolen. Jag är plötsligt rädd för att titta på mig själv i spegeln. Hur kommer jag att se ut? Hur kommer min familj att reagera på det, särskilt Jeremy? Men först och främst, hur kommer jag att reagera? Men så fan heller, nu tänker jag inte vara så här jävla svag! Det är dags att ta i det här nu! Jag öppnar dörren och går fram till en av handfaten utan att titta. Jag tar lite tvål och tvättar händerna och sedan torkar jag. Okej, nu är jag redo. Jag kan inte undvika det för alltid. Jag tittar upp och blir chockad.
Jag chockas av hur jag ser ut. Jag ser hemsk ut! Inte klokt vad jag ser ut! Sjutton också, Jeremy kommer verkligen att bli jättearg på Landon. Verkligen, verkligen jättearg att han kan vara kapabel till att göra vad som helst. Jag har ett riktigt stort lila, blåmärke runt det högra örat som går ut lite över näsan också. Det ser så starkt tydligt ut, så blått, så lila. Som nyslagen. Det stämmer ju jättebra med tanke på att jag blivit slagen för bara en timme sedan. Men varför har inte Sam sagt något om hur jag ser ut? Jag äcklas av mitt ansikte. Jag äcklas av Landon. Han har verkligen slagit mig ordentligt med bara ett enda, plågsam slag. Varför gjorde han så? Varför? Varför, varför, varför? Så som jag ser ut! Varför finns han? Varför blev jag ihop med just honom av alla killar? Hur kan jag förtjäna det här? Vad har jag egentligen gjort för att förtjäna det här? Varför just jag? Varför? Allt jag bara kan tänka nu är varför. Det gör ont. Det gör ont i mitt ansikte, det gör ont i hela min kropp och det gör ont i mitt hjärta. Hur kan det finnas en så elak kille?
Och då helt plötsligt bara så där bryter jag ihop. Allt gråt jag har hållit inom mig sen jag blivit slagen för att jag var för chockad för att kunna gråta, exploderar nu. Jag gråter som fan. Tårarna bara rinner och rinner och slutar inte. Jag går till hörnet och sitter mig där på golvet och håller upp benen och lägger armarna runt dom och håller händerna mot ansiktet och gråter. Det gör för ont. Som om mitt hjärta blöder, som om det just har gått sönder. Som om nån har skurit ut mitt hjärta, petat det hårt med en kniv och mosat det och sedan lagt det tillbaka i mig. Varför gör Landon så här? Varför? Mitt ansikte är helt vått av allt gråt nu. Men jag slutar inte gråta, tårarna fortsätter att rinna. Det blir bara alltmer värre. Tillräckligt för att nån utanför skulle kunna höra mig. Nu hör jag att dörren till damtoaletten öppnas och sedan stängas.
”Lydia! Är du okej!?” Nu springer han fram mot mig och lägger armarna runt mig och tar upp mig och kramar om mig hårt. Jag besvarar kramen. Han smeker mig försiktigt över ryggen för att trösta mig. Jag behöver inte titta för att se vem det är. Jag vet. Nu tar jag hårt tag i hans vita t-shirt med ena hand och gråter ut mot hans axel så att t-shirten blir vått. Jag skakar på hela kroppen av gråt. Han verkar inte märka det alls. För allt han bara bryr sig om är att trösta mig. Så jag säger ingenting och han säger ingenting. Han har nog fattat varför jag gråter nu. Det är ju alldeles uppenbart. Vi bara står där, helt tysta, och kramas. Länge. Nu börjar det bli bättre. För jag känner mig så trygg i hans famn, där vill jag stanna förevigt. Jag har aldrig nånsin känt mig så trygg i en killes famn förut förutom pappa. Det är inte klokt med tanke på att Sam och jag träffades igår! Men jag kan inte hjälpa att det känns så bra och så tryggt i hans famn. Nu har jag slutat gråta. Jag slappnar av lite efter att ha varit så spänd av allt gråt. Det märker Sam, men han släpper inte taget om mig. Och det vill inte jag heller. Så vi stannar kvar där, kramandes och inte ett ord. 1... 2... 3... 4... 5 minuter senare.... Jag börjar dra mig ur kramen, redo att sluta kramas, och det gör han nu också. Men vi släpper ändå inte riktigt taget om varandra. Inte ännu. Det är bara en enda sak som har förändrats sen vår kram. Vi står ansikte mot ansikte, riktigt nära, knappt några cm alls, som om vi är på väg att kyssas, med våra armar runt varandras höfter. Vi tittar in i varandras ögon och jag blir lite knäsvag av hans varma blick. Hans blick säger allt, han vill kyssa mig. Och jag tänker inte förneka att jag också vill kyssa honom. Hans isblå ögon är så vackra att jag skulle kunna stirra på dem i all evighet utan att tröttna. Hans andredräkt är varm och han doftar så gott. Han doftar mild tvål, honung, sött. Nu släpper han taget om mig med ena arm för att smeka mig försiktigt i ansiktet med tummen för att torka mina tårar som fortfarande är kvar trots att jag inte gråter längre. Plötsligt börjar han luta sig fram lite mot mig och våra läppar snuddas väldigt lätt. Hur mycket jag än vill kyssa honom nu, så är tajmingen fel nu. Fel för att vi är på polisstationen nu och fel för att jag känner honom inte då vi träffade igår och framför allt fel för att jag inte vill att vi skulle kyssas vid ett sånt dåligt tillfälle som nu. Hellre på en fantastisk första dejt. Och det börjar Sam att inse också, så vi slutar och släpper taget om varandra samtidigt. Wow, så nära vi var att kyssas! Det skulle absolut känna så rätt att kyssa honom nu, men ändå så fel nu också för att som sagt är det inte ett passande tillfälle nu.
”Fel tajming...” börjar jag. ”Jag vill, men inte här, inte så här. Hellre på en dejt.” fortsätter jag och ler försiktigt.
”Jag vill också kyssa dig, men jag håller med dig om att tajmingen är fel nu.” svarar han mjukt och ler. Det är bara så underbart att han är så förstående. Jämfört med Landon. När jag ibland inte ville hångla, så blev han alltid asförbannad och klagade tills jag gav mig och gjorde som han ville. ”Men är du okej nu?” frågar han. Jag nickar. Jag är okej nu, jag mår bättre nu. Tack vare Sam.
”Tack” säger jag.
”Det var så lite” svarar han och smeker mig mjukt på kinden. ”Dina föräldrar kanske är här nu, så ska vi gå nu?”
”Vänta... jag vet inte om jag vågar. Jag är orolig för hur de ska reagera när de ser mig så här. Jag ser hemsk...” börjar jag men han avbryter mig.
”Lydia... Det är inte ditt fel att det blev så här. Det är Landons fel, bara hans. Och du kanske ser hemsk ut, men jag bryr mig inte. Du är ändå vacker oavsett.” Nu bränns mitt ansikte, jag rodnar. Hans ord värmer mig verkligen. Och plötsligt önskar jag att det var Sam som jag träffade på baren den där dagen och inte Landon. Annars har det inte blivit så här som det är nu.
”Sluta, du gör så att jag rodnar.” säger jag, knuffar honom mjukt och skrattar och rodnar. Nu skrattar han också.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Samme15 - 18 okt 12 - 17:04- Betyg:  | Riktigt bra, men det är en sak jag inte förstår.. eftersom hon var 15 för två år sen så måste hon ju vara 17 nu o då kan hon ju varken ha körkort eller varit på en bar o träffat Landon?
Kanske inte är nått andra har lagt märkte till men jag lägger små detaljer på minnet haha :) | | MalinKatarina - 18 okt 12 - 15:06- Betyg: | | Riktigt bra, du kan gärna få maila när fortsättningen kommer :D | | mizzkitty - 18 okt 12 - 14:03- Betyg: | | Riktigt riktigt bra del, fortsätt gärna :). | | misspegado - 18 okt 12 - 09:41- Betyg: | | Du skriver jättebra. New York ligger på östkusten vilket innebär att det är Atlanten man ser, inte stilla havet. |
|
|
|
