Love is beautiful - kapitel 3 |
Jag står och bara stirrar på Landon. Herregud, han ger sig fan inte! För sjutton, han är här vid skolan – framför näsan på mig, inför alla. Skolan som han inte ens går på. Han har hoppat av för längesen pga Gud vet varför. Kommer det här nånsin att ta slut!? Kommer han nånsin att sluta trakassera eller förfölja mig precis som han gör nu!? Det har bara gått en dag sen vi gjorde slut, men det här är redan bara för fan mycket nu!
Samtidigt som jag vänder mig om för att gå tillbaka in på skolan, tillbaka till Emma och Summer, springer han fram mot mig och tar tag i min arm. Och jag slår bort handen.
”RÖR MIG INTE!” Nu börjar många att glo på oss efter att jag skrikit högt åt Landon att inte röra mig. Gud, så pinsamt det är nu. De måste nog tycka att jag är en idiot som har varit ihop med honom. Eller så tror de att jag fortfarande är ihop med den här jävla, vidriga skitstöveln. Eller så förväntar de sig spänning drama nu att titta på.
”Nä du, min lilla tjej… Har du glömt att det inte är slut mellan oss? Så sluta vara löjlig nu och sticka ifrån mig som om du vore feg!” säger han och skrattar. När han sa det där sista, lät han så grym! Han är inte längre den Landon jag har känt i tre månader (för att göra klart, en månad träff och två månader ihop). Och när han skrattar nu, är rösten inte sig lik, det låter… falskt. Som om han bara skrattar på låtsas. Det har aldrig hänt förut, för när han skrattar så skrattar han alltid så högt och så äkta. Men inte nu, han låter bara så falsk. Nu önskar jag verkligen, verkligen att jag aldrig har träffat honom! Han ger sig verkligen inte fast det faktiskt är slut! Vare sig han vill eller inte! Men vad kan jag göra för att han ska sluta trakassera och förfölja mig? Snarare, hur ska jag få detta att sluta? För allt jag känner mig just nu är totalt hjälplös! Hur fan ska jag komma ur den här dumma knipan som Landon har orsakat? För jag står snart inte ut!
”Sluta trakassera och förfölja mig nu! Det är slut, vare sig du vill eller inte! Hur många gånger måste jag upprepa mig för att du ska förstå!?” säger jag argt. Men han tar mig uppenbarligen inte på allvar av att döma hans ansiktsuttryck. Han ser roat på mig. ”Jag menar allvar!” börjar jag igen. Nu börjar jag verkligen bli desperat. Jag vill ju bara att det här ska få ett slut! Hur många gånger jag än upprepar mig, så är Landon densamma. Det är som om jag talar för döva öron jämt och ständigt.
”Förlåt mig, men du är bara så patetisk just nu som står här och upprepar dig! Jag vet att du säger att det är slut, men det är det inte.” säger han och ler. Jag blir mållös. Jag!? Är jag patetisk!? Så arg som jag är nu så utan att tänka mig för, ger jag honom en rejäl örfil. Precis som igår när vi gjorde slut. Men lite hårdare nu än igår för jag har just lämnat ett rött märke i form av min hand på hans kind nu. Alla som står samlade runt oss, alla står i cirkeln medan Landon och jag står i centrum, stirrar chockat på mig nu efter örfilen. Inte en enda människa skrattar. Alla ser så allvarliga ut. Äntligen har de nog förstått att det här är allvarligt och inte nåt roligt att titta på.
Och då helt plötsligt i bråkdelen av en sekund ligger jag med ansiktet pressat på marken. Jag tänker inte, jag rör mig inte. Jag bara ligger där, helt stilla, på marken. Och det svider så fruktansvärt i hela mitt ansikte. Det gör så ont! Som om jag just blev slagen och för att jag också slog mitt huvud på marken. Jag sitter upp, chockad och rädd. Jag har inte förstått ännu vad som precis har hänt nu. Jag är för chockad för att tänka just nu. Vad är det som precis har hänt? Och just då när jag hör folk runt mig blir det bekräftat vad som hände nyss.
”Herregud! Han slog henne!”
”Hallå! Hjälp henne nån!”
”Hämta rektor eller lärare!” Några springer därifrån nu för att leta reda på nån, antagligen rektorn eller en lärare.
”Ring polisen!” En tar fram mobilen och trycker 112 på den och sen lägger han den mot örat.
”Vilken skitstövel!”
”Låt inte honom komma undan!”
”Jävla idiot! Killar ska inte slå tjejer!”
”Lydia?”
Jag stelnar till. Jag känner igen rösten, den har jag hört förut en gång men det är ändå så välbekant. Jag kollar efter den riktningen rösten kom ifrån för att se vem det är. Jag har plötsligt en svag aning om vem det kan vara, men jag bara måste få kolla ändå för att vara säker. Det kan väl inte möjligtvis vara…? En lång och muskulös kille med askblont, kort, rufsigt och lite busigt hår och de vackra isblåa, bekymra ögonen iklädd vit t-shirt, svart skinnjacka och ett par mörka jeans och ett par svarta converse står framför mig med böjda knä och med sitt ansikte i samma höjd med mitt och tittar oroligt på mig. Han ler inte, men plötsligt föreställer jag mig honom ändå med världens vackraste leende på hans fylliga läppar som jag såg igår. Då plötsligt går det upp ett ljus för mig när jag inser att jag vet vem han är.
Sam!
Jag drömmer väl inte? Är detta på riktigt? Går han också på den här skolan!? Hur sjutton har jag kunnat missa honom de senaste två åren? Det vore ju helt omöjligt att missa hans vackra, isblåa ögon som lyser så starkt blått! Hur kunde jag ha missat honom? Hur? Och då plötsligt bryr jag mig inte längre. Istället blir jag så glad över att se honom trots att vi bara har träffats i ett par minuter och sagt några få meningar igår. Jag visar det inte för jag är fortfarande chockad. Men inom mig hoppar jag högt av glädje över att se honom igen. Mitt hjärta slår fort. Jag får fjärilar i magen. Är det möjligt att få fjärilar i magen för en främling?
”Sam!” lyckas jag få ut ur min mun.
”Är du okej?” frågar han oroligt. Det känns som jag vill gråta för jag är verkligen inte okej. Men jag är för chockad för att kunna gråta nu och för chockad för att kunna tala nu. Så jag bara skakar på huvudet för jag är inte okej. Nu ser Sam inte orolig ut längre, istället ser han ursinnig ut och han står upp och söker efter nån. ”Du!” Detta bekräftar att han har hittat den han sökte efter. Jag tittar upp för att titta och ser Landon som står drygt två meter ifrån mig. Jag har glömt att han fortfarande är kvar. Han har stått där hela tiden och flinat åt vad han just gjorde med mig. Vilken skitstövel.
”Åh! Är han din nya pojkvän?” frågar han mig och skrattar falskt. Jag svarar inte. Jag säger ingenting. Jag bara ger honom en kylig blick. Jag är för arg för att kunna prata med eller svara honom. ”Du – Sam, är det väl? Sam, hon är din nu. Jag bryr mig inte längre. Hon är ändå en helt värdelös slyna! Så hon är din lilla slyna nu.”
Nu står Landon och Sam ansikte mot ansikte. Nästan för nära, som om de skulle kunna kyssas.
”Tala inte om Lydia på det sättet!” säger Sam ursinnigt.
”Jag får prata om henne hur jag vill!” skrattar Landon. ”Och det är ju faktiskt sant att hon är världens äckligaste hora som finns!”
Nu ligger Landon på marken, fortfarande skrattandes. Sam har slagit honom rakt i ansiktet. Nu knuffar Landon ner Sam på marken och de börjar slåss. De slår varandra i ansikte och försöker bryta ben på varandra. Om och om igen. Om och om igen. Om och om igen. Fyra, fem, sex, sju, åtta gånger. Jag är tvungen att skynda mig att stå upp från marken, annars skulle de kunna flyga på mig och göra mig betydligt mer illa.
”Sam! Sam! Sam! Sam! Sam! Sam!” skriker alla. De hejar på att Sam skulle vinna. Det är ingen som hejar på Landon. Överhuvudtaget. JA! Det får mig att dra upp mungipan lite. Det är ju bara bra!
”Vad fan står på här!?” skriker någon argt knappt en minut senare. Äntligen! Det är på tiden att nån vuxen nu kom! Det hela håller ju på att spåra ur ordentligt nu! Det är Andreas Wilson, svenskaläraren, som kommer nu. Han kämpar sig in bland samlade folk och tillsammans med honom följer rektorn Bengt Lundberg.
De båda kämpar med att sära på Landon och Sam som uppenbarligen är lite för starka för dem. För medan de kämpar, dras de nästan in med i slagsmålet några gånger. Men efter ett par minuters kämpande lyckas de slutligen att sära på killarna. Båda är lite blodiga i läpparna och lite i munnen och båda ser blyförbannade ut på varandra.
”Vad i helvete händer här? Lucas Humlasson kom just och påstod att nån kille har slagit en tjej och att allt håller på att spåra ur.” frågar Bengt. Nu tittar han på mig. Han ser chockad ut. Jag har nog fått ett blåmärke av att döma hans ansiktsuttryck och det stämmer nog för det känns faktiskt som om mitt ansikte har svullnat upp lite och för att det svider så. ”Lydia, är det du som blivit slagen?” Så klart, det är ju alldeles uppenbart! Men jag nickar i alla fall som svar. ”Vem slog dig?” Jag pekar på Landon. Jag är fortfarande för chockad för att kunna tala. Men till slut är jag tvungen att säga något ändå trots allt så att allt inte skulle bli en enda stor, fel missförstånd.
”Sam har absolut ingenting med det här att göra. Han försvarade mig bara mot Landon. Så lämna honom utanför, är du snäll.” säger jag och tittar tacksamt på Sam. Jag är tacksam för att han försvarade mig. Och hans blick säger allt, han är också tacksam att jag just bad rektorn att lämna honom utanför. Bengt nickar och ser grubblande ut.
Nu hör alla sirener. Polisen har slutligen kommit efter bara tio minuter när allt började. Vad snabba de är. Och jag är då bara tvungen att titta på Landon för att se hur han reagerar över allt det här och märker då att han ser plötsligt rädd ut. Han är rädd för polisen. Jag undrar varför? Det kanske kan bero på hans förflutna som jag undrade över igår när vi gjorde slut? Jag får sluta fundera över det nu och börja fundera istället på om jag ska polisanmäla honom eller inte nu när polisen är här nu vid skolan? Jag vill verkligen inte göra allt värre. Så vad vore det rätta valet då? Om jag polisanmäler honom, kommer jag nog vinna med tanke på att det är hundratals vittnen här nu. Men vad om han vinner? Jag måste tänka över möjligheterna och konsekvenserna detta kan leda till. Men nej, hur kan jag vara så dum nu? Det är väl klart att jag kommer vinna med tanke på att alla som sett det hela ser ut att vara på min sida av att döma hur de tittar på Landon nu! De ser ut att må illa till mods i närheten av honom efter att de såg vad han gjorde mot mig. Slutligen har jag bestämt mig nu.
”Hej. Jag är konstapeln John Sandberg. Vad har hänt här? Var är offret?” frågar polismannen rektorn Bengt. Sam, som står bredvid vid mig, pekar på mig.
”Lydia här är offret. Killen där slog henne.” säger Sam och pekar på Landon.
”Är du vittne?” frågar konstapeln John Sandberg.
”Ja, och de hundratals här är också vittnen.” svarar han. Konstapeln John Sandberg tittar sig omkring och sen tittar han rakt på mig. Frågande.
”Vill du anmäla honom?” frågar han mig.
”Ja.” svarar jag och nickar utan att ens tveka lite. Detta förtjänar Landon.
”Då kan du följa med till polisstationen och avlägga en rapport? Danielsson, grip honom!” säger han och pekar på Landon. Mannen går fram till Landon och fixar handklovarna på honom som nu stirrar ursinnigt på mig. Hans mörka blick säger att jag ska få när han är fri igen. Jag håller andan och försöker att inte visa mig rädd för honom. Han ska inte få vinna över mig. Det tänker jag inte tillåta. Jag tänker inte heller tillåta att han ska se mig svag. Så jag försöker hålla mig stark. Sedan vänder jag på mitt ansikte mot Sam och märker då att han tittar på mig. Jag ler försiktigt och nu ler han försiktigt tillbaka. Leendet… Nu får jag tunghäfta. Sjutton också! Och det värsta är att jag för ett ögonblick inte kunde svara på frågan som konstapeln John Sandberg nu ställer på grund av den jävla tunghäfta;
”Ska man ringa dina föräldrar?”
Men tack och lov gick det över på några sekunder, så fort jag vände bort mitt ansikte mot honom istället för att fortsätta se på Sam. ”Ja, ring mina föräldrar. Min pappa är advokat.” säger jag och öppnar min väska för att leta upp ett visitkort, pappas visitkort. Jag hittar det i den lilla fickan och ger det till honom och stänger min väska igen. ”Och ehh, kan Sam följa med? Jag skulle behöva sällskap.” frågar jag. Konstapeln John Sandberg tittar på Sam, ler och nickar. Jag tittar på Sam. ”Om du inte har annat för dig?” frågar jag honom nu.
”Nejdå, jag kan ringa min kompis Caleb, avboka och förklara.” flinar Sam. Nej, inte det där leendet igen! Men nu har jag inte bara tunghäfta igen, jag har även fjärilar i min mage nu igen också. Och mitt hjärta slår dubbelt så snabbt, snabbare än innan Landon och Sam slogs. Är det verkligen möjligt att ha känslor redan för en främling? Tror jag på kärlek vid första ögonkastet?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | mizzkitty - 18 okt 12 - 13:43- Betyg:  | Riktigt bra del, skönt att Landon åkte fast. Hoppas att han
inte kommer ut alltför snart. Hoppas det kommer en fortsät-
tning :). |
|
|
|
