Love is beautiful - kapitel 2 |
”Fan!” säger jag högt och gråter fortfarande. Killen med den vita t-shirten sträcker ut handen och jag tar tag i den. Han hjälper mig upp. Och det är då som jag ser på honom riktigt ordentligt. Han ler osäkert nu när han sett mig gråta. Och jag får tunghäfta. Han är den sötaste killen jag sett. Han ser så snäll ut, hans ansikte ser vänligt ut. Han har fina drag i ansiktet och han är muskulös. Och leendet… herregud. Trots att han bara ler osäkert nu, så är leendet det vackraste jag sett. Jag slutar gråta och ler tillbaka.
”En vacker tjej som du borde inte vara så ledsen. Och du borde inte svära heller för den delen.” säger Sam mjukt och ler. Jag rodnar.
”Eh, tack. Förlåt, det hände nåt innan bara. Ett dumt ex och hans dumma storebror.” säger jag och suckar. Jag ser då den gröna linjen 17 som går till Skarpnäck där jag bor. ”Jag ser linje 17, jag måste gå! Jag… tack för att du hjälpte mig upp. Och tack för att du fick mig att må bra igen, jag är redan på bättre humör nu. Jag gråter ju inte längre. Hejdå.” Jag vänder mig om och börjar gå snabbt.
”Vänta!” ropar han. Jag stannar och vänder mig om. ”Vad heter du?” frågar han.
”Lydia. Lydia Galeotti.” svarar jag och ler. Sen vänder jag mig om och skyndar mig till linjen 17 som går närsomhelst.
”Jag heter Sam Court!” ropar han. Jag ler. Men då plötsligt börjar allt försvinna. Allt blir suddigt. Vänta! Vad fan händer nu?
”Lydia? Lydia? Gumman? Är du vaken?” Jag öppnar ögonen. Va? Somnade jag? Drömde jag just om Sam? Var är jag? Jag ser mig omkring. Rosa väggarna, trägolvet, en stor tavla vid skrivbordet på min hund Teddy som jag fotograferade för ett år sedan, en massa affischer på några snygga kändisar, sängen står vid väggen till vänster med ett sängbord och en lampa bredvid och dörren ut är till höger. Och jag sitter på en skön stol vid skrivbordet som jag tydligen har somnat vid. Och vid dörren står en stor man med brunt hår med ena handen på handtaget iklädd vit skjorta, svart kostym och ett par svarta byxor och en röd slips. Han ser lite bekymrad ut. Pappa. Han är advokat. Han är en av tre topp bästa advokater i Stockholm.
”Hej pappa.” säger jag och ler.
”Somnade du? Vi har ropat på dig hur många gånger som helst nu. Är allt okej?” frågar han bekymrat.
”Ja, allt är okej.” säger jag. Fast det är det inte. Det är inte okej, ingenting är okej. Oavsett om Sam fick mig på bättre humör eller ej, så glömmer jag ändå inte Landon. Pappa skakar på huvudet och tittar på mig.
”Nej, det är nåt som inte är det. Vad har hänt?” frågar han oroligt. Fan också! Han är alltid bra på att märka om jag ljuger eller inte. Herregud, han är ju advokat för sjutton! Varför tänkte jag inte på detta? Advokater brukar ju ofta vara bra på att märka lögner. Jag suckar högt.
”Det är Landon. Vi har gjort slut.”
”Men gumman! Det är ju tråkigt att höra!” säger han och låter uppriktigt ledsen. Jag skrattar plötsligt till. Jag skrattar samtidigt som jag skakar på huvudet.
”Var inte ledsen. Det var jag som gjorde slut. Jag är inte ledsen för det, jag är glad att jag gjorde slut med honom. Det är bara det att jag…” Det skär på min röst och jag börjar plötsligt gråta. ”Han gjorde mig illa. Jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv! Han blev som en helt annan person och jag… och jag…” Jag kan inte fortsätta. Jag skakar på hela kroppen av gråt. Pappa rusar på en gång mot mig och drar mig till sig och kramar hårt om mig.
”Vad har han gjort mot dig, gumman?” frågar han chockat och kramar mig ännu hårdare och pussar mig på hjässan. Jag gråter mot hans axel. Samtidigt som jag är ledsen, känner jag trygghet också i pappas famn. Jag har alltid känt mig trygg med honom. Han är den bästa pappan som man kan ha. Han får alltid en att känna sig trygg oavsett vad som än händer.
”Vem gjorde dig illa?” Vi vänder oss om för att se vem det är fast vi vet. Min storebror. Han ser ursinnig ut.
”Det är ingenting, Jeremy.” säger jag. Jag orkar inte att han alltid ska beskydda mig från fara bara för att jag är hans lillasyster. Jag är vuxen nog att klara mina egna problem. Han kan inte beskydda sin lillasyster hela hans liv, det kan han bara inte.
”Är det Landon? Gjorde han dig illa? Vad har han gjort?” frågar han. Jag hör på hans röst att han är mer argare än vad han ser ut att vara.
”Snälla…” börjar jag men blir avbruten.
”Säg det nu! Vad har Landon gjort mot dig?”
Jag suckar. Hur mycket jag än inte vill att han alltid ska beskydda mig, så kommer han alltid att göra det ändå oavsett vad. Jag suckar ännu en gång. Lika bra att jag berättar det nu då. Han kommer ändå att vilja döda Landon när han kommer hit oavsett om jag berättar eller inte. Inte bokstavligt talat, men ändå.
”När jag gjorde slut med honom, vägrade han att acceptera det. Rättare sagt, han vägrar. Han tog tag i mig riktigt hårt och bad mig att be ursäkt och…”
Jag berättar allting. Jag berättar även om vad bröderna sa om mig när jag skulle ut från deras hus. För varje ord som kommer ut från min mun, blir Jeremys nötbruna ögon mörkare och mörkare. Plötsligt får jag dåligt samvete nu. Vem vet vad Jeremy kommer göra när Landon kommer hit senare? Nu är jag livrädd för vad han är kapabel till att göra av att döma hans ursinniga ansikte. Han ser verkligen ut att vilja döda Landon nu trots att han aldrig hann slå mig som han tänkt göra när Derek kom in, helt omedveten, till min räddning. Sanningen är att Jeremy aldrig har tyckt om Landon egentligen och inte Derek heller för den delen. Derek har varit Jeremys vän förut ett par år, men sedan svek han honom genom att sätta dit honom för bilstöld. Men tack och lov blev det bevisat att han var oskyldig och Derek fick sex månaders samhällstjänst.
”Han ska fanimig få!” Jag hoppar till, livrädd. ”Ingen får göra min lillasyster illa! Han ska få, den jävla idioten!”
Plötsligt knackar det på dörren. Åh nej! Säg inte att det är Landon! Snälla säg att det inte är Landon! Jeremy är ju så ursinnig att han nog är kapabel till att göra vad som helst nu när han ser honom! Han vänder på ansiktet mot min dörr och sedan tittar han frågande på mig. Jag bara står där och stirrar. Jag vet inte hur jag ser ut där jag står, för nåt i mitt ansikte får Jeremy att fatta vem det är som knackar på dörren. Han vänder sig om mot dörren och springer.
”Pappa! Det är nog Landon som knackar på honom! Gör nåt innan Jeremy gör nåt han kommer ångra!” skriker jag till pappa som fortfarande står vid sidan om mig. Nu springer han ut han också. Och då helt plötsligt i en och samma sekund som pappa springer ut hör jag smällen. Det hörs högt och tydligt. Ännu en smäll. En till. En till. En till. En till. Nu springer jag ut också. Så fort jag har kommit ut från mitt rum, springer jag genom lilla hallen till vänster där trappan står, drygt fem meter från mitt rum. Jag springer nerför trappan och sedan i halvvägs stannar jag plötsligt till.
Landon ligger där på golvet, lite blodig på läpparna. Han flinar för att det roar honom att Jeremy slår honom vilt för mig, eller nej han skrattar, rättare sagt. Jeremy står över honom, beredd att slå honom igen, medan pappa står bredvid honom och drar i hans arm i ett försök att få honom att sluta. Men Jeremy är för stark för att flyttas, han är starkare än pappa. Han tränar på gym fem gånger i veckan till skillnaden från pappa som inte tränar överhuvudtaget då han aldrig har tid för det.
”Sluta, Jeremy!” skriker jag. Nu tittar alla tre på mig. Även om jag innerst på nåt sätt vill att Jeremy ska slå Landon för min skull, så är det ändå fel. ”Jag sköter det här själv. Du kan inte alltid beskydda mig i all evighet bara för att jag är din lillasyster! Jag är vuxen nog att klara det här själv.” fortsätter jag. Jeremy tvekar lite först, men sen gör han slutligen som jag säger och Landon står upp och tittar på mig, flinandes. Jag mår illa till mods, det där flinet tycker jag inte om. För precis som tidigare, ser han lite hotfull ut nu med det där flinet. Det märker pappa och Jeremy också. Så de går närmare Landon, förberedda att stoppa honom för säkerhets skull ifall han skulle göra nåt.
”Landon. Du borde inte ha kommit hit. Det är ju slut mellan oss nu.” börjar jag. Jag undviker hans blick. Jag klarar inte av att se honom i ögonen nu.
”Men jag sa ju att jag inte accepterar det. Så vi är fortfarande ihop” svarar han irriterat och sedan skrattar han. Nu börjar jag bli verkligen blyförbannad. Dumma skitstövel! Nu börjar jag spotta ut orden jag aldrig trodde att jag skulle våga göra.
”Det spelar ingen roll! Det är ändå slut mellan oss oavsett om du accepterar det eller inte! Du är den värsta killen någonsin som finns på jorden, du och din dumma, vidriga storebror! Ni förtjänar ingen tjej, ni förtjänar att brinna i helvete! Ni förtjänar att dö ensamma!” skriker jag. Landon skrattar fortfarande, han skrattade också samtidigt som jag spottade ut de där orden. Han lyssnar tydligen inte på mig, det ser jag.
”Du är verkligen söt när du är arg” säger han och ler stort. Nu går jag nerför den sista biten på trappan och går snabbt fram mot Landon så att vi står ansikte mot ansikte. Ansikte mot ansikte för nära, knappt några centimeter alls. Jag tittar på honom i de mörka ögonen nu för första gången sen jag såg honom ligga där på golvet. Nu ser han chockad ut. Jag ler, men inte så att alla ser mig. Jag ler i mitt huvud. Det roar mig att han ser chockad ut. För han har tydligen inte upplevt förut att en tjej vågar gå fram mot honom på det sättet som jag precis gjorde.
”N-E-J. Förstår du inte vad ett nej betyder? Nej betyder nej! Det är slut, med eller utan din tillåtelse! UT!” skriker jag hest i hans ansikte. Nu går Jeremy till dörren och öppnar den i väntan på att Landon skulle gå medan jag ger honom den kyligaste blicken. Nu ser han inte lika chockad ut längre, nu ler han roat istället. Det roar honom att jag är så här förbannad. ”UT UR MITT HUS NU!” skriker jag igen och knuffar honom. Nu står vi inte ansikte mot ansikte längre. Jag fortsätter att knuffa honom tills han är utanför. Innan Landon hinner gå, stoppar Jeremy honom och säger med den hotfullaste rösten;
”Rör du min lillasyster igen, så blir det synd om dig på riktigt nästa gång!”
I spegeln ser jag en liten tjej med små bruna fräknar på näsan och hon har långt, vågigt, mörkbrunt hår med lite röda nyanser i och bruna ögon med de långa svarta ögonfransarna och fylliga, röda läppar iklädd ett par svarta strumpbyxor och ett neonrosa linne med en svart kavaj till. Hon är väldigt vacker. Och den tjejen är jag. När det gäller till utseendet, har många alltid sagt att jag och Lucy Hale är nästan lik som en bär. Den där tjejen som spelar Aria i Pretty Little Liars som är en av mina favorittvserier. Men det tycker inte jag. Jag kollar på mig en gång till för att vara säker på att jag är nöjd. Så där ja. Okej, nu är jag klar och redo att åka till skolan.
Igår efter händelsen med Landon, ringde jag till Emma. En av mina bästa vänner. Nej, snarare mer min bästa vän som i en. Jag har en vän till, Summer, men vi är inte så tajta som jag och Emma är. Jag berättade först allt om Landon och sedan bestämde vi när hon skulle komma och hämta mig så att vi skulle åka tillsammans till skolan. Emma har en egen bil - och jag har också körkort men jag har inte tillgänglig till en egen bil tyvärr. Men jag fyller snart år och mina föräldrar har lovat mig en bil. De tjänar rejäla pengar för, som jag nämnde förut, pappa är advokat och så mamma är domare. Så jag längtar redan. Tänk dig en helt egen bil, så underbart det vore! Då kan ju jag och Emma turas om att hämta varandra när vi ska till skolan.
”Lydia! Emma är här!” ropar min mamma.
”Okej, mamma! Säg till henne att jag kommer snart!” ropar jag tillbaka. Jag måste bara välja ut ett par skor först. Jag har ju jättemånga skor, minst ett dussin, för jag älskar skor. Så det är svårt att bara välja ut ett par så där utan vidare. Det måste vara perfekt, vilket är så typiskt mig. Just nu står mitt val mellan ett par enkla svarta pumps eller ett par svart kängor i skinn med hög klossklack och snörning. Slutligen väljer jag kängorna. Eftersom kängorna har klossklack, kommer de få mina ben att se långa ut – vilket jag älskar. Jag är ju liten.
Plötsligt piper min mobil. Jag tar upp den och ser på displayen att jag har fått ett sms från Landon. Men herregud, när ska han ge upp? Han trakasserade mig med en massa sms igår efter att han gått. Nu har han börjat igen! Han skrev ”Hej älskling! Vad ska du göra ikväll?” Jag suckar irriterat och raderar smset utan att svara och stänger av skärmen. Nej, så fan heller! Nu ska jag messa till honom och be honom att ge med sig! Jag öppnar skärmen, går till meddelandekorgen och skapar ett nytt sms och skriver ”Ge dig! Sluta trakassera mig nu! Annars polisanmäler jag dig!” och stänger av skärmen igen. Efter ett par sekunder piper min mobil igen. Ett nytt sms. Landon har svarat med ”Älskar dig också, puss!” Nu kastar jag mobilen på sängen. Så arg som jag är nu! Jag tänker inte ta med den till skolan för jag tänker inte låta mig trakasseras i skolan. Det tänker jag inte tillåta. Åh, vad jag önskar mer än nånsin nu att jag aldrig har träffat Landon!
”Lydia? Lydia?” Jag vaknar till. Nej, jag sov inte. Jag dagdrömde bara. Jag tittar mig omkring. Väggarna är vita, och det finns några smaklösa, tråkiga tavlor på naturen från blommorna, insekterna till annat skit. Jag sitter vid en bänk. Men jag är inte ensam i rummet. Det är många ansikten som nu är vända mot mig, stirrandes in i mina ögon i väntan på nåt. Jag tittar till vänster och en mörkblond, smal tjej med kurvor och blå ögon sitter vid bänken bredvid mig och tittar frågande på mig. Emma. Jag tittar till höger och det är en ljushårig tjej, smal som en pinne, med gröna ögon som sitter vid sin bänk vid den andra sidan om mig. Summer som jag pratade om tidigare. Sedan tittar jag på de andra välkända ansikten – Eric, John, Frida, Sarah, Allison, Emil, Sean, Linus, Amy. Och nu tittar jag rakt på en kraftig, liten kvinna med rött, kort hår och röda glasögon iklädd en lila, enkel t-shirt och en lång jeanskjol som täcker till tårna. Hon ser lite irriterad ut. Birgitta Watsson, min mattelärare. Jag befinner mig i ett klassrum – matterum för att vara exakt.
”Va?” säger jag. Jag har tydligen kanske missat en fråga som Birgitta har ställt till mig med tanke på att alla tittar rakt på mig nu, som om de väntar på nåt – på mitt svar tydligen. Sjutton också. Vad pinsamt. ”Upprepa frågan.” ber jag generat. Nu börjar alla skratta. Nu vill jag bara sjunka. Det är bara så typsikt mig att jämt dagdrömma på lektionerna, mattelektionerna för att vara exakt, då jag avskyr matte och alltid har gjort.
”Eh, jag har inte ställt frågan, men jag ska.” svarar Birgitta. Sjutton också! Så det är därför alla skrattade när jag bad henne att upprepa frågan. De skrattade för att hon aldrig ställde en fråga. Fan också. Nu vill jag verkligen bara sjunka! ”Nu vill jag att du ska svara på en fråga genom att skriva på tavlan bakom mig. Vad blir 28 * 5 – 9 + 10? Varsågod och skriv på tavlan!”
Jag reser mig upp och går fram till tavlan och tar upp den svarta bläckpennan och börjar skriva. Vad blir 28 * 5 – 9 + 10? Hmm… Just det. Man ska multiplicera först, sen addera och sen subtrahera. Så jag börjar räkna. 28 * 5 blir… 140. Nu ska jag addera 140 med 10 som blir 150 och subtraherar 150 med 9 som blir 141. Vad läskigt. Man behövde ju bara lägga till en enda siffra när man har multiplicerat. Jag skriver 141 på tavlan. Jag är så stolt över att jag har svarat rätt. Eller? Jag går tillbaka till min bänk och sitter mig. Birgitta tittar på tavlan nu och samtidigt som hon tittar på tavlan, kliar hon sin haka. Hon vänder på sitt ansikte och ser på mig.
”Bravo! Duktig tjej, du har svarat rätt.” säger hon och ler. Jag suckar lättat. Nu ringer klockan. Äntligen lunch! Jag reser mig upp igen efter att ha bara suttit i en minut. Jag vänder på mitt ansikte mot Emmas håll.
”Så pinsamt att jag gjorde bort mig!” säger jag, suckar och skrattar. Emma skrattar också.
”Ja. Du såg bara så rolig ut när du förstod att du precis gjorde bort dig. Du skulle ha sett ditt ansikte, haha!” flinar hon.
”Ja, du skulle ha sett ditt ansikte!” skrattar Summer. Åh, mina tjejer! De bästa i hela världen! De får mig alltid på så gott humör! Underbarare vänner än dom finns inte!
”Redo för lunchen?” frågar jag dom. De nickar. Det doftar verkligen gott. Mat alltså. Det luktar ändå hit från matsalen trots att den ligger långt borta! Kanske över 50 meter? Undra vad för mat det blir idag? Jag hoppas på nåt gott!
Efter lunchen med otroligt god mat – det blev en av mina favoriter, spaghetti med köttfärssås - hade vi vår sista lektion, engelska, som gick kanonbra. Ett av mina favoritämnen! Och för att inte tala om engelskaläraren Nils Jonsson som är min favoritlärare. Han är en jättebra lärare och jag har för lätt att lära mig engelska av honom för han är skitbra på att undervisa. Jag får ofta VG eller MVG i engelska.
Jag står vid mitt skåp nu och håller på att lägga tillbaka mina skolböcker som jag har burit hela dagen. Det blir inga läxor i veckan, så jag behöver därför inte ta med några hem. Så skönt att bli av med läxorna för en gångs skull! Det har varit mycket sådana på sistone. Så det är skönt med en paus nu. Jag stänger och låser skåpet.
”Emma? Summer? Är ni klara?” frågar jag. De skakar på huvudet. ”Okej, jag går ut och väntar på er vid utgången.” De ska följa med mig hem för en lugn tjejkväll med en massa tjejsnack. Jag behöver det efter allt med Landon. Och på tal om honom, jag har inte fått ett enda sms från honom på skolan hela dagen idag. Ja, jag tog med mobilen ändå trots allt. För min mammas skull. Hon upptäckte att jag kom från mitt rum utan den och sa med sträng röst till mig att jag måste ta med den ifall hon eller pappa skulle ringa mig.
”Lydia!” Jag stannar och vänder mig om. En stor, kraftig man med grått hår iklädd en vit skjorta med en ful, blommig slips som tydligen hans fru eller mamma har gett honom i present och ett par jeans kommer rusande mot mig med ett papper. Åh nej, det är min lärare i fotograf. Göran Öhlsson. Han vill tydligen ge mig nån läxa. Sjutton också! Jag som förväntade mig inga läxor! Jag tittar frågande på honom. ”Jag vill bara ge dig en uppgift i fotograf. Det är en lätt sådan. Du behöver bara fotografera fem bilder och varje bild ska ha olika känslor. Tex en bild ska vara glad, en ska vara ledsen och så, ja du fattar nog. När du är klara, så hitta på en berättelse under varje bild. Förstår du?” frågar han. Jag nickar. ”Bra! Du har en vecka på dig att göra färdigt uppgiften. Du har väl en systemkamera?” frågar han igen. Jag nickar ännu en gång. Han ger mig pappret som jag tar emot och ler vänligt. Jag ler tillbaka och stoppar in pappret i min väska. Och jag börjar gå igen mot utgången som bara ligger några meter borta och kommer ut i den underbara och friska luften. Vad gott med frisk luft, det behöver jag efter att ha varit på skolan hela dagen!
Och jag stelnar till.
En bit borta står en lång, muskulös kille med halvlångt, svart hår och de mörka ögonen stirrar på mig samtidigt som han flinar mot mig. Han ser glad ut efter att ha sett mig.
”Hej älskling!”
Landon.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | mizzkitty - 18 okt 12 - 13:37- Betyg:  | Väldigt bra del, den där Landon verkar inte fatta att Lydia
inte vill ha någonting med honom att göra. Hoppas att det
kommer en fortsättning snart. |
|
|
|
