För Julias skull. |
Han försökte inte försvara sig, han försökte bara förklara sig. Han gick inte ner på knä och bad om hennes förlåtelse, men han bad om hennes förståelse.
”Jag tänkte bara på Julia.” Hans ord fastnade på de nariga läpparna, kom knappt ut i luften, men hon hörde dem. Hon visste att han talade sanning. Han gjorde det för Julias skull, men det rättfärdigade ändå inte vad han hade gjort.
”Jag är ingen mördare, mamma”, sa han med mer kraft i rösten och spände sin blick i hennes. Hon vek undan och han undrade om hon kände avsmak för honom. Han tänkte att han borde känna ånger, att han borde utstråla ren skär ångest. Det gjorde han dock inte och kanske var det därför hon inte vågade titta honom i ögonen, för då skulle hon förstå.
”Men det är vad du alltid kommer att bli sedd som. Det måste du förstå.” Hennes ord blev till tusentals nålstick i huden på honom. ”Jag är din mamma och jag kommer alltid att älska dig oavsett vad”, fortsatte hon och vilade sin lätt åldrade hand ovanpå hans. Hon undvek fortfarande hans blick.
Det brott han begått hade hunnit sjunka in, men han förnekade att han gjort det av något annat skäl än att skydda sin tvååriga dotter, Julia. Dottern som han delade med Kristin. Kristin som var sjuk. Kristin som skadade både sig själv och Julia. Ändå var det hon som fick vårdnaden när de skiljdes.
Efter att han förlorat sin dotter i vårdnadstvisten, föddes det insekter under huden. Insekter som kliade och höll honom vaken om nätterna. Insekter som viskade att han inte kunde låta Kristin ta Julia ifrån honom. De viskade att han måste göra något, att han måste rädda sin dotter.
Flera gånger försökte han övertala socialen om att det bästa för Julia vore att bo med honom. Att hennes mamma var så pass psykiskt labil att han var rädd att det skulle skada dottern. De lyssnade inte. Hans ord var inte tillräckligt trovärdiga på grund av hans bakgrund som missbrukare, ansåg de, men det sa de aldrig. Att han varit ren i sex år och nio månader tycktes inte spela någon roll. Att han alltid ställt upp för sin maka och dotter tycktes vara oviktigt i sammanhanget.
Han fick ta saken i egna händer, helt enkelt. Han såg det som alla andra tycktes blunda för. Han såg blåmärkena på Julias armar. Han såg hur hon ryggade tillbaka så fort dagisfröken höjde handen. Han brukade sitta utanför dagiset och titta på hur hon lekte med de andra barnen. Alltid tillbakadragen, alltid på sin vakt. Han bestämde sig för att rädda henne.
Det var en tisdagsmorgon som hans plan gick i verket. Han åkte till det lilla huset där de bott tillsammans alla tre tidigare, men där nu endast Kristin och Julia bodde kvar. Kristin var alltid hemma på tisdagarna, men lät ändå dottern vara på dagis. Det var viktigt att Julia inte var hemma när han kom dit. Dörren var olåst och han gick in utan att knacka. Hon stod i köket och rökte under fläkten. Han smög upp bakom henne.
”Jag vet vad du har gjort”, sa han och hon vände sig hastigt om. ”Du ska aldrig få skada henne igen.”
Han tog ett grepp om hennes hals för att skrämma henne. Hon spjärnade emot, försökte slå bort honom och det gjorde honom ännu argare. Allt han i stunden kunde tänka på var hur många gånger hennes ilska måste gått ut över deras dotter. Han klämde åt hårdare och efter det minns han bara hur han lämnade huset och åkte för att hämta upp Julia på dagisets utegård när personalen var upptagen med att dela ut förmiddagsfika till barnen. Ingen märkte att hon försvann. Men hon var i säkerhet i hans närvaro. Aldrig mer skulle Kristins vassa knogar få röra hennes kropp, det hade han nu sett till. Vid den insikten försvann äntligen insekterna under huden. De tystnade. Kristin var död.
”Jag ska ta hand om Julia”, lovade hans mamma och han vaknade upp från sina minnesbilder. Hon reste sig upp, fortfarande med blicken fäst någon annanstans än i hans ögon. Besökstiden var slut. Han skulle avtjäna nio år i fängelse och hela tiden skulle han tänka på Julia.
|
| Kommentarer | | Freaket_93 - 19 okt 12 - 13:51 | | hajsonen: Tack för din kritik, jag ska ta den till mig, göra om, göra rätt! |
|
|
|
