Tonårsförälskad och helt jävla körd [4] |
Hejhej! Här kommer del 4, hoppas ni gillar den.
Tack för era kommentarer! :)
Kapitel 4 – Matchen
När jag väl kommer hem är klockan strax efter sju. Jag har sammanlagt tre påsar i händerna, och trots att de inte är lika fullproppade som Stinas var, så känner jag mig ganska nöjd ändå. Det var ett tag sen jag köpte mer än något baslinne eller ett par tofsar. När jag petar av mig skorna utan att använda händerna, lyssnar jag noga för att avgöra om mamma har hört de prasslande påsarna. Av någon anledning får hon ofta utbrott när jag har shoppat. Som om jag har gjort mig av med alla hennes besparingar eller något. Det verkar inte som om hon har hört något, så jag smiter så tyst jag kan upp på övervåningen och stänger in mig på mitt rum. Med en suck sätter jag mig på sängen och startar upp laptopen. Medan jag väntar på att den ska starta upp kollar jag mobilen och ser att jag har fått sms från Lovisa och Frida. Inte otroligt förvånande, men ändå inget som händer varje dag. Lovisa och Frida tillhör inte de allra populäraste (som Stina) men de befinner sig bland de lägre av de populära. Alltså är det de som får jobbet att bjuda andra människor, utanför den populära kretsen, på fester och liknande. Jag vet inte vilken grupp jag räknas till egentligen, och jag tror inte att någon annan gör det heller. Inte på riktigt. Finns det en grupp för sådana som mig? Otroligt mainstream, inte förtrollande snygg, inte speciellt begåvad i musik, ingen pluggis, ingen som ligger runt, ingen tomboy. Däremot är jag Stinas bästa vän, och har alltid varit det. Stina har alltid varit populär och stått i centrum, men det har aldrig varit något för mig. Dessutom ägnar jag mig sällan åt skvaller – lyssnar bara på när Stina har något att berätta – och att prata skit om andra är inget som faller mig naturligt. Om det då inte är någon jag avskyr. Men sådana är det inte heller så många av. Sebastian, möjligtvis, men jag kan knappast snacka skit om honom med Stina.
Smsen är inte identiska, men handlar om samma sak. En fest hos Marie. Stackaren. Hon bjöd mig förmodligen bara för att få med Stina på festen, men hur skulle hon kunna veta att Stina, och jag för den delen, planerar att gå på fest hos Emil i trean? På tal om det, vem är han egentligen? Jag försöker dra mig till minnes att jag skulle ha hört namnet och kunna koppla ihop det med ett ansikte, men lagom till att datorn är på och jag tryckt upp spotify inser jag att det inte är någon idé att ens försöka komma på vem han är. Jag skulle kunna kolla i skolkatalogen, men jag har ingen aning om vad han heter i efternamn, inte heller vet jag vilken linje han går. Efter att ha kollat runt på facebook och tumblr klickar jag in mig på skolans hemsida och öppnar upp mejlen.
Du har inget att förlora.
Fredag
Hela skoldagen går åt att vara nervös. Allt jag kan tänka på är mejlet jag skickade igår, och sportbagen som jag tryckt in i skåpet imorse.
”Vad tänker du på?” frågar Stina, och jag rycker nästan till av förvåning.
”Inget” mumlar jag och riktar blicken mot klockan. Bara fem minuter till, och sen är skoldagen slut. Jag hinner stirra ut genom fönstret i flera sekunder innan Stina lägger en hand på min axel.
”Det är uttagningen, eller hur? Du, om det går dåligt så är det bara att ta ut det ikväll, eller hur? Festa loss och lev lite” säger hon uppmuntrande, och jag ler halvhjärtat mot henne innan jag återgår till att klottra obetydliga krumelurer i matteboken. Jag har inte lyckats lösa ett enda tal på den sjuttio minuter långa lektionen, medan Stina – som ofta ligger lite bakom – har hunnit ikapp mig och till och med börjat på några tal jag inte ens kollat på.
När vår lärare till slut annonserar att lektionen är slut, lägger jag försiktigt ihop böckerna och masar mig ut ur klassrummet. Stina väntar otåligt på att jag ska komma fram till henne – hon var bland de första som kommit ut – och när jag gör det ger hon mig en allvarlig blick.
”Hörru, oroa dig inte. Jag finns här så att du kan klaga på alla sen” försäkrar hon mig med ett hjärtligt leende.
”Tack” flinar jag snabbt, men leendet dör bort ju närmre skåpen vi kommer.
”Vi ses sen!” säger Stina och vinkar till mig när vi går skilda vägar.
Hon fortsätter bort mot grusplanen medan jag går mot omklädningsrummen. De enda jag ser som går i samma riktning som jag är några killar ur alla tre årskurserna, men ingen som jag lyckas känna igen. Inte förrän jag ser Sebastian hålla upp dörren till killarnas omklädningsrum för någon av hans vänner, och våra blickar möts. Han ser först lite förvånat på mig, men sedan iakttar han mig nyfiket. Eftersom jag inte har någon som helst lust att prata med honom slår jag ner blicken och styr snabbt stegen mot tjejernas omklädningsrum.
”Emelie! Vänta!” hör jag en röst, men det är inte Sebastians.
Jag stannar upp och vänder mig halvt om. Där kommer Tina i joggande takt mot mig, och ett brett leende.
”Vad kul att du anmälde dig!” säger hon, och jag mumlar ett lågt ”jo” och undviker hennes blick.
”Du jag skulle bara ge dig den här” säger hon och räcker mig en vit t-shirt med två svarta ränder längs sidorna.
”Eeh… tack” säger jag lite trevande, och hon forstätter att le.
”Nä men nu ska jag låta dig byta om. Lycka till hörru!” säger hon lika muntert som innan, och försvinner bort runt huskröken mot fotbollsplanen.
Jag suckar lågt när jag går in i det tomma omklädningsrummet och sjunker ner på en av bänkarna med bagen bredvid mig och t-shirten i händerna. Varför var jag tvungen att göra det här? Med ångesten krypande i hela kroppen börjar jag långsamt att byta om. Från chinos, t-shirt och kofta, till svarta träningsshorts, en den vita t-shirten jag fick av Tina, och mina gympaskor.
De andra som ska pröva ut för fotbollslaget står vid sidorna om grusplanen. Ingen vågar riktigt ställa sig i mitten, förmodligen på grund av alla elever som sitter runt omkring och glatt diskuterar helgens planer, eller försöker visa sin kompis vem snyggingen i parallellklassen är, eller bara väntar på att allt ska börja och slött förklarar för polarna hur man bäst ska gå till anfall mot den där killen i trean som stått som målvakt enda sedan första året på gymnasiet och släppt in förvånansvärt många bollar för att vara så väl omtalad. Lite generat håller jag mig till ett avskilt hörn. Jag har egentligen ingen att vända mig till, trots att ett flertal killar som jag pratat med förut har sett mig. Anledningen till att de inte pratar med mig är för att Stina inte är med mig, jag är själv, och eftersom ingen vet riktigt vart jag står utan henne är det bäst att liksom låta bli att chansa. Jag blir avbruten i mitt diskreta stirrande på alla killar, inga andra tjejer i vita eller svarta t-shirtar som ska spela idag, när Ian – den manlige idrottsläraren – busvisslar högt och påkallar allas uppmärksamhet.
”Alla ni som ska spela, kom hit!” säger han högt, och jag kan inte låta bli att imponeras av att han alltid kan prata högt nog för att hela skolan ska höra, utan att få det att låta som om han skriker. Alla killar, och jag, lunkar bort till Ian och skapar en halvcirkel runt honom. Inte för att han har bett oss att göra det, men för att det faller naturligt. Man bara vet att det är så han vill att vi ska göra. Utan att säga något betraktar han oss stillsamt, som om vi är får som ska skickas till rakning. Förutom att han ger mig en lite längre blick än de andra som kommit till uttagningen – vilket måste vara ungefär fyrtio personer – visar han ingen annan reaktion över att det är en tjej med. Har det hänt förut? Det måste det ha gjort.
”Okej. Ni är 36 personer här, och vi kommer bara att ta ut 15 personer till skollaget. Av de 15 kommer det vara två målvakter, fem backar, fem mittspelare och tre anfallare” förklarar han, och jag lägger snabbt ihop två och två. Ian hade förmodligen tänkt köra en klassisk 4-4-2 uppställning, och hade därför med 15 spelare en reserv för varje spelare, inklusive målvakt.
”Ni kommer idag att spela i två lag, 18 personer i varje lag, svarta mot vita. Det kommer vara 30 gånger 30 minuter med tio minuters paus. Elva spelare ute på plan, inklusive målvakt, och många snabba byten där ni ska pröva på alla tre olika placeringar innan spelet är slut. Tina kommer vara ansvarig för bytena i det svarta laget, och Hans” Hans, matteläraren som bokstavligt talat ingen elev tycker om, ”kommer ansvara för bytena i det vita laget. Jag kommer vara domare. Nå, jag tänker inte dra några regler, för vi kör med de vanliga, och jag hoppas inte att jag behöver kasta ut någon från planen på grund av oschysst spel” säger han.
”Dåså, det finns 15 platser, vilket innebär att 21 av er inte kommer ta er vidare till laget. Kämpa nu!” säger han avslutande, och båda lagen samlas vid sina respektive lärare. Det svarta laget vid Tina, och vi i det vita laget vid Hans. När vi kommer fram till vår bänk – som dragits ut från idrottshallen – ger Hans mig en lång blick, men så vänder han sig mot alla i sin grupp och ler falskt. Jag synar snabbt mitt lag och inser att jag inte kommit i samma som Sebastian. Först gör det mig lättad, men så inser jag att jag måste möta honom ute på planen. Vår ena målvakt, det är två i varje lag, sätter på sig ett par slitna handskar som förmodligen varit i skolans ägo sedan den startade, och han drar fingrarna över sitt snaggade hår. Tomas, Sebastians kompis som finner ratinglistorna på skolans snyggaste tjejer och deras kroppsdelar mycket givande, står och granskar mig någon meter bort, men jag undviker hans blick.
”Okej, de som börjar ute är…” börjar Hans och ser ner på sin lista som han har i handen, ”Jim, Kalle B, Tomas, Fredrik K, Albin, Henrik, Rickard, Fredrik R, Robin, Marcus, och Oscar börjar som målvakt första halvlek. Resten, slå er ner på bänken och invänta er tur” säger han, och jag sätter mig längst ut på ena bänken och fäster ögonen på de killar som ska börja spela.
Ian singlar slant om vilket lag som får börja med bollen, och sekunden efter att han har fört fingrarna till munnen och visslat, hörs taggade tjut från publiken och spelet är igång.
Jag får inte byta med någon förrän tjugo minuter in i spelet. Det är när de andra fem som suttit på bänken, exklusive målvakten, redan har fått byta, och några av de som kommit in en gång har fått gå ut igen. När jag väl får springa ut på planen är det som vänsterback, och mina ben känns svaga och klumpiga. Att nästan allas blickar vänds mot mig i samma sekund som jag reser mig hjälper inte heller, och jag joggar stelt ut till rätt position. Spelet är i full gång, men bollen är på andra planhalvan och eftersom de andra backarna har gått upp för att hjälpa till, är det bara jag som står mellan klumpen av testosteron och den exalterade målvakten. Jag kastar en hastig blick bak mot honom och det är allt som krävs för att jag ska se att han stirrar på mig. Han verkar inte bli generad när jag kommer på honom, utan det är jag som snabbt vänder blicken framåt och rättar till tofsen som håller mitt hår från att falla ner i ansiktet. Plötsligt ser jag hur en av killarna från det andra laget lyckas bryta en slarvig pass och utan att tveka sätter han fart mot den andra planhalvan. Den där jag och målvakten Oscar står helt själva. Jag inser att jag måste göra något, jag är den enda backen men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Att spela back har aldrig varit min grej, jag måste få springa mycket och kämpa för att det ska gå bra. Som back får jag prestationsångest – som definitivt inte bättras av alla de ögon som är fästa på just den här situationen. Till slut, när killen har kommit halvvägs in på vår planhalva, börjar mina ben röra sig. Efter några sekunder är jag framme vid Gabriel, som han heter, men utan att veta vad jag ska göra härnäst. Gabriel märker det och drar nytta av tillfället. En ganska enkel fint får mig att stå handfallen och jag hinner bara vända mig om för att se honom sätta bollen i nätet. Jubel och applåder blandat med irriterade blickar från de andra i mitt lag får mig att skamset hålla mig på min kant. De följande fem minuterna står det alltid en till back med mig, trots att inga fler anfall blir aktuella innan Ian busvisslar och därmed ger oss tio minuters paus. Jag sätter mig på mitt hörn, dricker girigt ur min vattenflaska och väntar panikslaget på den kommande halvleken. Efter bara tio minuters spelande för min del, kan alla i min grupp konstatera att jag inte är något att ha.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | EmmaGlimne - 31 jan 13 - 22:55- Betyg:  | | Ey! Show them girl! I got faith in you! :D | | baraduvet - 18 okt 12 - 16:38 | | håller med eldflugan! | | Eldflugan - 17 okt 12 - 08:18 | | Jättebra, nu börjar det verkligen hända saker! Maila nästa. |
|
|
|
