Vandringen i skogen - En sann historia - del I |
Det enda som hördes var våra steg, våra andetag och ljudet av mitt hjärta.
Det dunkade djupt inom mig, som en trumma som ingav mig en falsk känsla
av säkerhet. Ty det vi har att vänta hade vi inga vapen emot. Nervöst lade jag
händerna i fickorna, på något underligt vis fick det mig att tro att jag lättare
kunde värja mig emot de som snart skulle komma.
Alla dessa småsaker spelade roll för mig, alla små detaljer. Inte visa rädsla
på något sätt, bara gå på utan pardon, inte titta för långt in i skogens mörker
och för gudsskull inte titta bakom oss. Så jag höll blicken i marken, eller fäst
på min käre kamrats ryggtavla. Jag kan inte beskriva hur glad jag var över att
ha honom här, hans blotta närvaro lugnade mig. Dock så skulle jag aldrig
infunnit mig i en sådan situation ensam, inte ens om man hotade mig med
gevär eller mutade mig med guld.
Nu i efterhand så inser jag att alla mina små detaljer inte var för att säkra
min fysiska hälsa, det var för att säkra och även stärka min mentala hälsa. För
det är den som lättast skadas och bryts ned i situationer som denna. Jag
önskar att jag kunde beskriva känslan som dväljes i mitt bröst, tyvärr så är
det mycket svårt, men jag ska försöka förtälja den för er.
Det var som en hatkärlek till någon, jag drogs till det samtidigt som jag var
livrädd för att komma närmare. Det var som en underlig fetish eller läggning
man har, man vill undersöka. Men samtidigt är man rädd för det. För varje
steg blev jag starkare, men för varje steg bröts mitt mod ner till sina
beståndsdelar. Det var en oerhörd kick att befinna sig där, i skogen, så sent
på kvällen.
Med den mörka tysta skogen på varsin sida om oss, träden tornade upp sig s
om två enorma väggar som stängde in oss i en labyrint. Ljuset från civilisationen
hade för länge sedan övergivit oss. Vi var helt ensamma i mörkret, utlämnade
till vad som än kunde tänkas överaska oss. Kött gick först (Ja det är hans äkta
namn, hur han fick det är en annan historia), jag kan inte erinras mig att jag
släppte honom ur sikte mer än ett par gånger på de tio minuter sedan vi
hade avvikit från huvud vägen.
Förutom ett par gånger då jag brutit emot mina mentala regler, jag kastade
en blick över axeln eller såg djupt in i skogen. Men det var endast för en halv
sekund, det var mitt första möte, när jag tittade bakom oss. När jag såg dit,
så kan jag svära på att jag hörde en viskning, nära mitt öra. Som om någon
stod framför mig. Jag vände mig snabbt om. Men ingenting utom Kött vad
där. Ingeting utom oss två gick där i mörkret. Trots det så kunde jag inte
skaka av mig den obehagliga känslan av att vara iakttagen.
Tänkte börja skriva allting som jag har varit med om och kommer att vara med
om runt om det hemsökta huset Petersburg i Teleborg, som ligger 5 km utanför
Växjö centrum. Alla karaktärer är riktiga personer (om jag inte skriver annat).
Jag kan försäkra er om att allting är äkta observationer från min sida. Jaget i
denna berättelse serie är jag - Oscar.
|
|
|
|
