Nerina Rosier upptäcker Hogwarts (del 7) |
Några få sekunder efter att jag stigit ur brasan hemma på godset kommer Draco ut genom elden. Vi befinner oss i sällskapsrummet, vilket är möblerat som på vilket gammalt skottländskt gods som helst, dock är det möjligt att vårt har lite mer smak. Över det kalla trägolvet ligger en stor, tjock persikmatta, som mor ärvt av fars mor. Den är det enda jag tydligt kunnat minnas av det här huset, efter så lång tid i Frankrike.
”Min älskade dotter!”, min mor stormar in i rummet och slänger armarna kring mig, tätt följd av Mr. och Mrs. Malfoy och Thomas. Mamma släpper mig efter en stund, och låter mig hälsa på de andra. Sedan sätter vi oss i sofforna, och mor hämtar te till oss alla. Mr. Malfoy inleder konversationen.
”Vi var mycket glada att höra att Draco börjat uppvakta er, fröken Rosier.” Han låter mycket gammaldags. Jag ler.
”Det är jag med mr. Malfoy, det är jag verkligen!” Draco, som sitter bredvid mig, fattar min hand. Alla skrattar och ler.
”Och jag är väldigt glad över att få göra det.”, säger Draco och ler mot min mor och Thomas. De båda nickar ivrigt.
”Jag är väldigt glad att jag valde att anställa Thomas, på alla plan”, säger mr. Malfoy och skrattar kort. Min mor fortsätter.
”Thomas har berättat att han trivs mycket bra med sin tjänst!” Thomas nickar snabbt.
”Ja, jag har lärt mig mycket, redan på denna korta tid, av er, mr. Malfoy.” Mr. Malfoy ler och konversationen fortsätter i samma anda. Efter ett tag lämnar Thomas och mr. Malfoy oss och går in till arbetsrummet.
”Jag och Narcissa har tänkt promenera fram tills middagen.”, säger min mor, ”Du och sir. Malfoy kan packa upp. Han har fått rummet vägg i vägg till ditt.” Jag nickar, och jag och Draco tar våra väskor och beger oss mot över våningen. Vi går ut i den stora hallen med stengolv, uppför en av de två sagolika trapporna, och tar av i korridoren åt vänster.
”Här är det.”, säger jag och öppnar dörren till Dracos rum. Han nickar och går in.
”Vi ses snart.”, viskar han och kysser mig på kinden. Jag går vidare och går in i mitt rum. Tapeterna är blekrosa, och har målade rosor längst upp. Min himmelsäng är lika stor som jag minns, och jag sätter mig försiktigt på den. Då får jag syn på mitt gamla dockskåp, som jag fick av farmor innan hon dog och vi flyttade till Frankrike. Vid andra väggen står min enorma, vita garderob. Jag går försiktigt fram och öppnar den. Jag upptäcker snabbt att mor har flyttat hit alla mina kläder från Frankrike, och längst ut hänger min nya klänning. Jag skyndar mig att ta på den.
”Oj…”, jag hoppar till och vänder mig snabbt om, ”Vad vacker du är!”, Draco har smygigt in.
”Du skrämde mig!”
”Förlåt… Jag tänkte säga något, men…” Han tittar på mig från topp till tå. ”Wow!” Jag skrattar.
Några dagar senare bär jag klänningen igen och står ännu en gång framför spegeln. Jag har sovit med flätor i håret, och nu ser håret naturligt vågigt ut. Det ligger orört över mina axlar, men luggen har jag dragit bak och fäst med ett vackert spänne. Jag har bara sminkat mig med läppstift, ett kallt rött. Mina bruna ögon ser på mig. Om de varit blå som mors hade jag varit vackrare än henne. Jag andas in djupt och går ut från mitt rum, nerför trappan och in i sällskapsrummet. Han är redan där, och jag drar efter andan. Det gör man alltid när man ser honom. Jag betraktar honom och de andra en kort stund.
”Ah!”, han har vänt sig om och hans ögon lyser röda, ”Här har vi ju en av dagens huvudpersoner!” Hans mun ler, men hans ögon klarar inte av ansträngningen. Jag niger.
”Herre.”, jag ser ner och sedan upp på honom igen, ”Vad glad jag är att ni ville göra oss den äran!” Han skrattar till, och Draco kommer fram och erbjuder mig sin arm.
”En ära är ingenting, när man är med vänner.”, säger han och gör en svepande gest över rummet. Jag nickar. Sedan vänder han sig om och börjar tala med Mr. Malfoy och professor Snape, och då börjar alla andra mingla också. Det är så det fungerar, när Herren talar tystnar alla andra. Jag och Draco går fram till hans mor och några andra och samtalar med dem tills det är dags att gå in i matsalen. Det visar dig att det är min mor och Mörkrets Herre som ska sitta vid bordsändarna. Höger om min mor sitter Mr. Malfoy och till vänster om henne sitter Draco. Jag själv sitter till vänster om Mörkrets Herre och Mrs. Malfoy sitter mittemot mig. Vid de övriga 16 platserna sitter bland annat Thomas, professor Snape, Mrs. & Mr. Lestrange och Mr. Dolohov. De flesta av dessa är givetvis mycket eftertraktade dödsätare, och om ministeriet anlände skulle de göra en jackpot. Jag smålog för mig själv när jag tänkte den tanken. Förrätten anländer efter en kort stund och alla börjar samtala.
”Din mor säger mig att du sorterades till Gryffindor…?”, säger Mörkrets Herre och petar i sig av sin förrätt. Jag håller andan. Jag trodde inte att han skulle gå in på det så direkt.
”Ja, det stämmer.” Han nickar.
”Då tvingas du umgås en del med unga Mr. Potter och hans vänner?” Han ser granskande på mig. Jag nickar.
”Ja. Blodsförrädare och smutsskallar.” Han skrattar till och jag ler nöjt åt mig själv och hoppas att repliken inte lät allt för intränad.
”Nå, hur dana är de? Potter, Weasley och hon den där smutsskallen?”, säger han medan han fortsätter att äta. Jag tänker efter på hur jag ska formulera mig på ett bra sätt utan att ljuga totalt.
”Potter är medelmåtta i alla ämnen, förutom försvar mot svartkonster.” Mörkrets Herre nickar. ”Privat så är han avslappnad och hörs inte mer än någon annan. Weasley är som Potter i skolan, men mer impulsiv och skrattretande. Smutskallen ligger däremot på min nivå i studierna, och är väldigt behärskad.” Han tittar upp på mig. ”Dock är hon väldigt irriterande och löjlig.”, tillägger jag snabbt. Min mor slår i sitt glas.
”Vi får samtala mer om detta sedan…”, viskar Mörkrets Herre och jag sväljer. Jag känner mig redan tillräckligt utfrågad.
”Hoppas att alla uppskattade förrätten!”, alla nickar och min mor fortsätter, ”Jag vill bara tacka alla för att ni kommit, innan jag nu lämnar över ordet till vår allas Herre.” Mörkrets Herre reser sig och nickar åt min mor, som sätter sig ner. Om någon tittade på min mor förut, är det inget mot hur de tittar på Lord Voldemort.
”Tack Alexandra.” Han tar en naturlig paus. ”Jag är som alla andra här för att fira Nerina Rosier & Draco Malfoy, som nu tar första steget mot ett vuxet liv. Sedan vill jag också tillkänna ge att vi har fått en ny medlem i vår allra innersta krets. Så nu vill jag att vi alla höjer våra glas för Nerina och Draco, men också för Thomas Rosier, som nu följt i sin fars fotspår.” Alla ser till oss och Thomas och skålar. Jag tittar på Thomas. Så nu är det alltså klart. Thomas har med sin hängivenhet belönats med den ultimata utmärkelsen, Mörkrets Märke. Jag sväljer och undrar om far, som dog för Lord Voldemort, skulle vara stolt eller ledsen. Lord Voldemort fortsätter, ”Nu äter vi!” Jag försöker äta, men jag har ingen större aptit. Det är inte det att jag inte är glad för Thomas skull, jag vet bara inte vad jag känner. Jag känner mig splittrad.
______________________________________________
Känner att jag håller på att hamna i flow, så ett nytt avsnitt är på g. Känner att jag funnit min passion för Nerina igen!
Kommentera!
//Irma
|
|
|
|
