Svammel 2 |
Att vänta förgäves inför världen och dess plågor, men jag väntar inte jag bara ser. Jag bara betraktar och säger inte ett ljud. Det blir liksom en tystnad som inte går att beskriva med ord. Tror att orden är för få för att ens kunna beskriva en känsla. Tills klockan slår hel och jag inte längre existerar i den fulla existens jag en gång föddes in i. Det blir kaos i känslan och handlingen lir därefter och jag vill bara stanna upp världen och skrika, skrika tills det inte finns någon luft kvar i mina lungor längre. Skrika tills universums ljud tar slut och jag bara kvävs av mina inre plågor. Men vill jag kvävas? Förgöras och allt det där? Jag tror inte det. Jag vill bara kunna leva i en stillsamhet med ännu mer spänning i vardagen än jag själv kan ge.
Sömngrus i ögonen och jag kliar förgäves för att sedan försöka fly och aldrig mer komma tillbaka. Men vad vill jag inte komma tillbaka till?
Om man ändå kunde sätta vettiga ord på det eller måla upp det med färger. Men jag kan inte. Kan inte förmå mig att förstå eller ens försöka förstå faktiskt. Jag blir mest bara patetiskt förälskad och förintas av mina egna makter.
Att höra skriken, de oändliga skriken som aldrig tystnar gör en galen. Galnare än innan man kom in. Det blir ett kaos utan dess like och ett kaos som inte går att relatera till inte ens jag kan det. Hur sa då ni kunna det?
Aktivister som intar mitt hjärta, det finns ingen återvändo nu. Det finns inget ho längre. Det är borta likaså allt annat, universum och rymden.
Men jag hatar inte nu, men jag älskar inte heller. Det är en nollställd situation, en nollställd känslostorm av känslor som inte går att förklara.
Kan universum förinta alls i dess väg?
|
| Kommentarer | | Sockerina - 11 okt 12 - 13:34 | | tack | | martobicat - 11 okt 12 - 00:03 | | berör. |
|
|
|
