På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Tonårsförälskad och helt jävla körd [3]

Hej där! Här kommer del tre, och jag hoppas att ni inte hatar mig för att det tog ett litet tag. Nu kan jag dock med gott samvete säga att det här är den sista sega introduktions- och upptrappningsdelen. Så stå ut med följande rader och sen så ska det hända lite grejer!

Tack för era kommentarer på föregående del! :)

Kapitel 3 – Mejlet

Jag står stilla i mitten av rummet under flera tysta minuter. Lyssnar till lådor som dras ut i köket, bestick som skramlar och mamma som häller upp vatten i ett glas. Till slut andas jag ut i en suck, vänder mot dörren och glider ner på huk för att ta upp tavlan som ramlat ner. Inramat av mörkt trä och bakom en glasskiva finns en bild på Musse Pigg av Lasse Åberg. Jag hänger varsamt tillbaka den innan jag tar upp min laptop från golvet och sätter mig i sängen. Efter att ha kollat facebook, som är fyllt av människor jag inte minns att jag ens sett, Nelly, några bloggar som jag inte vet varför jag läser, och tumblr, går jag in på skolans hemsida. Efter att ha ögnat igenom kalendariet för att inte missa något viktigt som en studiedag – vilket jag till min besvikelse upptäcker att vi inte har förrän efter höstlovet – loggar jag in på mejlen. Tio olästa. Alla lika ointressanta. Med en suck inser jag att det är lika bra att ögna igenom dem. Efter att ha läst tre mejl från rektorn börjar jag tappa koncentrationen, men så kommer det upp ett mejl från skolans idrottsförening. Det är en tredjeårselev vid namn Marcus som har skrivit det, och jag irriterar mig på de särskrivningar han dragit till med innan jag inser att jag läst mejlet utan att ha förstått ett enda ord. Jag ruskar på huvudet, koncentrerar mig och läser det ännu en gång.

Hej alla sport älskande medelever!!
Snart är det dags för utagningen till skolans fotbolls lag. Kom dit! Även om du bara är där för att kolla på när andra skämmer ut sig. Eller så är du kanske med och spelar? Det kommer vara en match, 30 gånger 30 minuter med tio minuter rast mellan omgångarna. Det är idrotts lärarna som bestämmer vilka som ska vara med i laget och en lista på det färdiga laget kommer hänga i entren på måndag!
Var? På skolans fotbollsplan!
När? Fredag klockan tre!

Om du ska vara med och spela måste du svara på det här mejlet senast torsdag klockan 23:59!!

Vad gör vi? NU KÖR VI!!

Jag rynkar på näsan åt de alldeles för många utropstecken den här Marcus har använt sig av, och den bristfälliga grammatiken, men sitter ändå med mejlet uppe en stund till. Fotboll. Varför inte? Jag trycker på svara-knappen och håller fingrarna mot tangentbordet, men så ångrar jag mig och loggar ut. Lika bra att prata med Stina om det, se var hon tycker om det. Inte för att jag skulle kunna räkna med att hon skulle vara med och pröva ut för laget, hon hatar de flesta sporter – såvida det inte innehåller shopping, som med Stina ibland kan klassas som en olympisk gren. Jag vill helst bara ha hennes åsikt, se om hon tycker det är en helt idiotisk idé eller om det kanske kan vara en kul grej.

Onsdag

Efter att ha gått igenom samma morgonrutin, snooza för länge, äta långsamt, läsa serierna och borsta tänderna medan jag drog en borste genom håret, på både tisdagen och onsdagen så sitter jag nu i cafeterian med Stina och läser i en bok vi fått på svenskan. Stolthet och fördom av Jane Austen. Stina klagar var tionde minut på hur den är skriven medan jag har tagit mig igenom nästan halva boken efter bara en timme. Hon hatar att läsa böcker medan jag slukar dem som om de vore syre. Det stör mig dock inte eftersom att läsa böcker inte är någon social syssla. Jag lägger ihop boken och iakttar Stina som smsar med den vita iPhonen. Hennes hår faller vackert över de spröda axlarna och döljer nästan nyckelbenen helt. De långa ögonfransarna rör sig förtrollande när hon blinkar och… hon kollar upp på mig med en frågande min.
”Har du käkat blängsylta eller?” frågar hon och jag skrattar lite skamset till samtidigt som jag skakar på huvudet.
”Ville du något speciellt?” undrar hon och jag skakar på huvudet.
”Eller jo, förresten” säger jag och rynkar pannan lite. Jag har inte frågat henne vad hon tycker om min idé att ställa upp för skolans fotbollslag än.
”Ut med språket” säger hon i en uppmanande ton och återgår till att smsa.
”Jo… jag läste det där mejlet från skolans idrottsförening…” börjar jag lite prövande, men när jag inte får en större reaktion än ”mhm?” från Stina så fortsätter jag medan jag pillar lite på mina slitna jeans.
”Det var om uttagningen till fotbollen. Jag skulle ju komma med dig och titta och sådär men du vet jag tänkte lite och det kanske skulle vara kul om jag prövade” säger jag snabbt, och Stina ser frågande upp på mig.
”Prövade vad?”
”Du vet… till fotbollslaget” förklarar jag och slår ner blicken medan jag tvinnar några lösa trådar från jeansen runt varandra.
”Ska du?” frågar hon förvånat.
”Nej! Eller alltså jo, jag vet inte. Kanske” säger jag osammanhängande och undrar varför jag blivit så nervös egentligen. Det är tyst en stund, men så börjar Stina skratta. Jag ser osäkert upp på henne, och ett brett leende pryder hennes läppar.
”Det vore ju skitkul! Varför inte?” säger hon och ger mig tummen upp innan hon återgår till sitt smsande.
”Jaha” säger jag kort och ser osäkert på henne. Jag öppnar min bok men läser inget. Efter tio minuter inser jag att jag har stirrat på samma rad sedan jag tog upp boken, och jag stänger igen den med en fundersam min.
”Vad är det?” frågar Stina uppmärksamt, och jag skakar på huvudet.
”Nä, inget” säger jag bara, föga övertygande, men Stina bara skakar på huvudet och flinar.

När vi genomlidit håltimmen är det dags för religion, men ingen av oss verkar ägna läraren någon uppmärksamhet. Inte speciellt ovanligt för att var Stina, men lite mer ovanligt för att vara mig. Klockans visare rör sig knappt, och efter en halvtimme ligger jag på bänken och ber till en Gud som jag inte tror på att lektionen bara ska ta slut någon gång. Självklart lyssnar Gud inte på mig, och läraren känner att det här var rätt dag att dra över tio minuter eftersom allt han har att säga är otroligt mycket viktigare än vår frihet. Alla elever praktiskt taget kastar sig ut ur klassrummet när han rabblar upp läxan i form av sidor i läroboken, men det är ingen som lyssnar.
”Vill du med till stan?” frågar Stina när vi kommer till skåpet, men jag skakar på huvudet.
”Kan inte idag, men vi kan väl ta det imorgon?” frågar jag, och efter något som verkar vara ett väldigt svårt beslut nickar Stina.
”Visst. Om du lovar mig att du köper en klänning att ha till festen på fredag” säger hon och ler slugt.
”Va? Nej men seriöst Stina” klagar jag och stirrar på henne från mitt skåp. Hon stirrar envist tillbaka på mig, men jag skakar på huvudet. Nej nej nej!
”Okej då” suckar hon till slut och trycker våldsamt in sina böcker i skåpet.
”Men du köper något nytt” envisas hon, och jag ger efter.
”Deal” säger jag med ett snett leende, och så skiljs vi åt.
Hon går till entrén för att vänta på Sebbe, och jag går till bussen för att hälsa på mormor.
Det blir en ganska lång vistelse hos mormor, jag både fikar och äter middag hos henne. Efter middagen sätter vi oss i soffan och Arkimedes hoppar upp i mitt knä som på en given signal. Jag kelar med honom medan mormor sätter på Rapport, och så väntar jag tills programmet är slut innan jag tar upp fotbollsuttagningen med henne.
”Det låter som en väldigt bra idé” säger hon och nickar eftertänksamt.
”Ja, du har alltid varit atletisk av dig. Egentligen undrar jag varför du har väntat tills nu”
Jag skrattar och skakar på huvudet.
”Jag har inte tänkt på det förrän nu, men fotboll... det låter verkligen rätt. Jag spelade ju när jag var mindre, men slutade för…” säger jag, och både jag och mormor ignorerar att min röst blev allt lägre mot slutet och att jag lämnade meningen ofullständig.
Jag hade slutat spela när pappa dog, eftersom mamma slutat betala avgiften till klubben. Vad mormor hade sagt om min atletiska sida är förvisso rätt, jag är duktig på många sporter på grund av min bollkontroll. Däremot är jag dålig på att ta initiativ, därför är det sällan som jag tränar på min fritid. Min atletiska sida visas därför bara på skolans idrottslektioner, men jag har växt upp med åsikten att springa och orientering är tråkigt, därför har jag alltid gått runt spåret med Stina.
”Då så, gå nu hem och anmäl dig till den där uttagningen, så ses vi på lördag” säger mormor och klappar mig på axeln innan hon lyfter upp Arkimedes från mitt knä och sätter ner honom på mattan. Hans svans rycker ogillande några gånger och han ger mormor en mördande blick innan han sätter nosen i vädret och trippar in till köket. Jag skrattar lite åt hans snobbiga beteende och reser mig upp för att ta med mig mina saker och gå till bussen.

Torsdag

”Kom igen då, passa förfan!” ropar Kim, en av de längsta killarna i klassen, och jag ser på när Dennis försöker dribbla sig förbi försvaret hos det andra laget. Han misslyckas och får en del svordomar efter sig innan vår lärare, Tina, hotar Kim med att om han inte vårdar sitt språk så ska hon minsann se till att han får sitta på bänken resten av året. Det får honom att hålla tyst, och tjejerna på bänken fnittrar. På bänken är det nästan uteslutande tjejer som sitter och väntar på att få bytas in, då alla tjejer frivilligt sätter sig på bänken först för att slippa spela. Jag har motvilligt satt mig här dock, men det är alltid så. Stina sitter bredvid mig och pratar om vilka butiker vi ska till när vi åker in till stan, och jag mumlar lite medhållande då och då.
”Dennis! Byt med Emelie!” ropar Tina, och jag är snabbt uppe på fötter.
Jag hoppar lite upp och ned för att värma upp de vilande musklerna medan Dennis släpar sig över salen för att byta med mig. Han ger mig en bister blick, men jag ignorerar den och springer ut på grusplanen. Nästan direkt lyckas jag ta bollen från Ylva vid mitten av plan och ser upp samtidigt som jag tar mig framåt. Meter för meter.
”Passa rå!” ropar Kim, och jag känner att han förtjänar en pass efter det dåliga drag som Dennis gjorde nyss. Jag drämmer iväg bollen med lagom kraft så att Kim kan ta emot den utan problem. Han lyckas nätt och jämnt ta sig förbi försvaret hos de andra och petar lite halvtaskigt in bollen i nät.
”Yes!” ropar han högt och slår till med näven högt i luften. Det andra lagets målvakt himlar med ögonen och kastar ut bollen. Nu står det 1-1 och plötsligt har alla killar blivit väldigt målinriktade.
De kommande minuterna är lite av ett levande helvete på skolidrottsnivå. Svordomar och tacklingar och vi tjejer får knappt vara med och spela. Till slut lyckas jag knycka bollen från Patrik, och jag springer upp mot det nästan fria målfältet på andra sidan.
”Passa Emelie!” ropar Kim, men jag tvekar. Linus är precis bredvid Kim och ger honom en tuff match genom att bara stå där, så jag fortsätter. Dock tappar jag fart medan jag tvekar, och rycker till lite när Kim ropar igen.
”Men förfan! Passa då!” ropar Kim igen, men jag har stött på ett hinder. Ett hinder i form av Patrik. Han har lyckats springa ikapp utifrån och är nu framför mig. Jag drabbas av panik, men så hör jag Tina ropa ”Kom igen Emelie!” och jag bestämmer mig snabbt. Jag börjar gå ut mot högerkanten och Patrik gör ett utfall dit. I sista sekund går jag åt vänster istället, och Patrik försöker putta mig ur kurs. Irriterat knuffar jag tillbaka, kanske lite onödigt hårt, och han snubblar på sina egna fötter. Jag ser en lucka i försvaret, skjuter och ser bollen rulla tunnel på målvakten. Kim ser sur ut, men ger ändå Linus en högfärdig blick innan han styr kosan mot killarnas omklädningsrum. Några tjejer från bänken kommer fram och berömmer mig för skottet, och när jag går för att hämta min vattenflaska kommer Tina fram och klappar mig på axeln.
”Snyggt jobbat idag, Emelie. Har du tänkt anmäla dig till uttagningen för skolans fotbollslag imorgon?” frågar hon, och jag ger henne en förvånad blick medan jag dricker lite ur min vattenflaska.
”Nja… jag har funderat på det” svarar jag ärligt, eftersom jag ännu inte anmält mig. Trots mormors ord är jag tveksam. Har jag verkligen vad som krävs? Dessutom avskyr jag att dra till mig för mycket uppmärksamhet.
”Gör det, du har inget att förlora!” säger, och så går hon därifrån utan att säga något mer.
Där står jag i flera minuter, tyst och fundersam, tills jag inser att Stina måste undra vart jag tagit vägen och skyndar mig till tjejernas omklädningsrum.

Medan Stina pratar om Sebbe och festen imorgon, sitter jag och funderar på vad Tina sa efter idrottslektionen. Du har inget att förlora. Det är faktiskt sant. Jag har inget att förlora. Inget rykte att skryta med som skulle kunna förstöras. Varför är det en sådan stor grej då? Sanningen är den att jag hatar att synas för mycket. Uppmärksamhetens ljus är något som måste förtjänas. Bara sådana som Stina, de som växt upp med att vara populära och omtyckta, klarar av det.
”Hallå, lyssnar du eller?” frågar Stina och jag ser ursäktande på henne.
”Förlåt, jag tänkte på annat” svarar jag, och efter att Stina himlat med ögonen säger hon om allt igen.
”Jag sa att vi måste fixa dig ett ragg på festen imorgon. Det kommer krylla av tvåor och treor från skolan, och säkert folk från andra ställen också. Den här Emil ska tydligen ha en massa kontakter och känna många. Det är ett guldläge tjejen, du kan antingen satsa på något för kvällen, eller något som kanske kan bli något” säger hon entusiastiskt, och jag skakar på huvudet.
”Vi tar det som det kommer, okej?” säger jag och vänder blicken framåt med ett roat leende.
”Det där var inget nej!” flinar Stina fram och höjer flirtigt på ögonbrynen några gånger.
Det får det att fladdra i magen på mig, men jag skrattar bara lite nervöst och skakar på huvudet innan jag byter ämne. Det får bli en diskussion om hur dålig vår lärare i religion är.
”Snälla Stina kan vi inte sätta oss någonstans och fika?” frågar jag för säkert femte gången på tio minuter, och Stina suckar högljutt.
Hon ser ut som en professionell shoppare där hon står bland rader och rader av skor med tre påsar i varsin hand. Själv har jag lyckats köpa ett par nya svarta jeansshorts, något jag faktiskt letat efter ett tag, och… inget mer. Efter tre timmar i stan är det allt jag hittat. Ärligt talat är inte shopping min grej, jag är väldigt dålig på det och tappar lätt intresset. Stina däremot, hon kan hitta de mest fantastiska fynd i vilken affär som helst.
”Snällaa?” ber jag medan mina fötter värker som om jag nyss sprungit ett maraton.
”Okej då!” suckar Stina, men skrattar när hon vänder sig mot mig och ställer ner ett par vita pumps på sin hylla igen.
”Vart vill du käka då? Donken?” frågar hon och rör sig mot utgången. Med en grace som skulle imponerat vilken balettlärare som helst, navigerar hon sig mellan hyllor och bord med de tre fullpackade påsarna. Själv är jag nära att slå ner minst fyra olika par skor på vägen med min enda lätta påse och desorienterade rörelser.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmmaGlimne - 31 jan 13 - 21:54- Betyg: