Ett låååååångt inlägg |
Det här är jobbigt att skriva. Jag vill dela med mig av skiten till varenda människa en sekund. En annan vill jag bara spola ner tankarna i toaletten. Men de kommer alltid att förfölja mig. Jag tror inte jag någonsin kommer kunna förklara med jag ska ge det ett sista försök.
Varje dag blir massvis med människor kränkta och/eller mobbade. Vuxna mobbar barn, barn vuxna, vuxna vuxna och kanske det mest kända - barn på barn.
Jag vill berätta min historia, ett djupt träsk som jag sakta ålar mig upp ur. Själva mobbningen slutade för 4 år sedan.
Jag är 16 nu. De började när jag var sex år och pojkarna förföljde mig till slutet av sexan. De har inte försvunnit för de höll käften - självklart finns de kvar i mitt huvud som bomber som tickar på när självförtroendet är lågt.
Snöbollar i kragen, glåpord. Jag var det äckligaste på hela jorden. Bytte jag bänk i klassrummet kom nåhot med en trasa och torkade upp med mig. Nästan ingen ville veta om mig.
Jag blev en gris själv - otrevlig - sa de mest svindrypande sakerna till vännerna som inte lämnat mig.
Till slut började jag tro på det själv - jag var ett jäkla äckel.
Mobbningen gick över. I sjuan tror jag att jag kände mig ganska bra. Men i åttan vet jag inte vad som hände. Jag började tycka så synd om mig själv, ville på något sätt trösta mig. Mat. Vet inte hur mycket jag gick upp. För mycket. Kondisen dök.
Självförtroendet var helt paj. Tänkte jämt meningar som "vad ful jag är", "jag kommer aldrig greja det" "jag är tjock och ful".
Men jag började kämpa. Slet som ett djur med betygen (som var bland de bästa i klassen). Föll pladask för no. Läste och läste. Jag älskar verkligen biologi!
Började jogga. Springa få kondis. Sprungit lopp på 15 km. Gått ner och bättre kondis än de flesta jag känner. Vill springa lidingöloppet i toppen...
Jag har sagt så himla elaka saker när jag känt skitig. Men mina vänner har iallafall lagt det bakom sig <3.
Jag vet inte om jag önskar att det aldrig hade hänt. På något sätt är jag starkare.
Nu går jag natur på gymnasiet. Har underbara vänner. Det finns en jädra framtid för mig!
Jag vet inte om det fanns någon mening med någonting. Men jag vet att det finns psykopater, idioter, egoister, mobbare. Och de finns de som bryr sig, folk med rätt hjärta, kärlek...
Men ni som har gyttja upp till midjan, glåpord, idioter i korridorerna. Vet ni vad? Ni är värda så himla mycket mer! Någon dag kommer allt att bli bra. Ni kommer inte vara olyckliga hela livet!
|
|
|
|
