Därför räds jag mig själv |
Redan långt innan det började bli som värst kunde jag känna i väggarna att någonting var på väg att hända. Jag kunde sitta på marken och slipa fingrarna mot glassplitter, gömma mig för att inte blottas naket mot världen. Om och om igen slukades jag ner i bottenlösa hål, kämpade för att komma loss från starka armar, skräckslaget gråtande. Snabbt som ögat kan se kunde jag hetta till och skrika ”låt mig vara, jag vill inte mer, get out of my head!” Jag hade inga monster under min säng eller garderob. Mina monster var mina bästa vänner och jag älskade dem mest av allt i hela världen.
Vad jag fruktade var verkligheten, där blev det aldrig som jag ville. Där grät människor åt elaka blickar och skrattade åt blodiga människor på marken; som var fastklistrade mot asfalten. Nej, de svaga var ett med asfalten. De hörde ihop. Därför skrattar människor. Därför pekar de.
Kanske var jag aldrig ett mirakel som skulle segla över de sju haven och sluta fred i världen. Kanske var jag bara en i mängden som en nyfödd illusion. Därför skrattar jag åt mig själv. Jag är en mardröm, hårt fasttejpad i mitt eget huvud, skrattande med galet uppspärrade ögon. Därför faller jag alltid isär.
Jag har alltid velat vara ett övergivet garderobsbarn. Där hade jag kunnat sitta, kura ihop mig till en boll, med en hemlighet ingen vet. Jag hade kunnat bli slagen av en anledning då folk har en tendens att avsky regnbågar. Men istället rinner blod utan anledning och jag sitter här på en stol med längtan i blicken.
Jag är min egen mardröm, hon som ler falskt under pudrad hud och bryter ihop i ensamheten. Men jag drömmer vidare, i hopp om ett på riktigt, i hopp om att jag slutar leva i fantasin. I fantasin blir jag torterad om och om igen av män med rånarluvor, masker och vassa knivar i händerna. Med blåmärken på bröstet, armarna, benen, kravlar jag ut i ljuset. I hopp, kanske är det äntligen på riktigt. Fast de hinner alltid ifatt mig, hindrar mig från att försvinna, håller sina starka armar runt min hals; hindrar mig från att andas. Och varje gång ler jag, ber om mer; gör illa mig.
Kanske är det därför jag är den jag är idag. Darrande på två ostadiga ben, går genom dimmiga åkrar, på väg mot ingenting med en tystnad över mina läppar och tomma ögon. Med en hemlighet ingen vet; en anledning för folk att avsky mig. Varje natt kommer männen tillbaka i mina drömmar; med rånarluvor och vassa knivar. Varje natt blir jag glad av att få se dem. Därför är jag min egen mardröm.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | SoRandom - 3 okt 12 - 19:58 | Väldigt gripande. Målande och obehaglig på något sätt.
Dock sorglig. | rainin - 30 sep 12 - 22:29- Betyg:  | | Obehagligt behaglig, gillar den. Maila om du vill snacka. |
|
|
|
