Riktig författare (skräck, oneshot) |
Riktig författare
Min omgivning kallar mig perfekt.
Kreativ. Jag är en författare. En konstnär.
Men för första gången i mitt liv lider jag av idétorka.
Så jag har bestämt mig för att ta till drastiska åtgärder.
För att jag ska vinna novelltävlingen måste jag mörda någon.
Jag måste få veta hur det känns.
Annars är jag ingen riktig författare.
(Med snabb och slarvig skrivstil skrev jag ner de viktigaste meningarna i mitt liv. Jag skulle göra vad som helst för att uppfylla min största önskan. Vad som helst.)
”Sofi? Bussen går snart! Borde inte du åka?” skriker mamma från hallen och Sofi slänger en blick på klockan innan hon stressat reser sig upp och springer ut i hallen.
Dragkedjan fastnar när hon tar på sig regnjackan så hon låter irriterat den vara och springer ut för att inte missa bussen.
”Hejdå, mamma!” skriker hon innan hon stänger dörren och med glädje släpps ut i det mörka vädret. Det luktar blött gräs och Sofi andas gärna in doften.
Regn kan inte stoppa henne idag! Hon ska till tågstationen och träffa Fabian som äntligen kommer tillbaka till Kalmar efter ett helt år som aupair. Vad som än händer kommer det här att bli en riktigt härlig kväll, för tillsammans med Fabian blir allt roligt!
(Om jag ska lyckas skriva en tillräckligt fasansfull berättelse, en tillräckligt intresseväckande novell så måste jag uppleva det själv. Det blir min inspiration. Jag ska skriva den bästa skräcknovellen du någonsin har läst.)
När bussen når stationen tackar Sofi föraren för skjutsen och hoppar sedan ut. Tåget står redan på stationen så hon letar snabbt efter Fabian med blicken men utan framgång. Med några snabba steg går hon därför in i tåget och tittar först åt höger och sedan vänster.
”Fabian?” skriker hon utan att bry sig om de som tittar. Hon får inte missa honom! Fabian har väl inte gått iväg någonstans själv för att tåget var någon minut tidigt?
Oroligt går Sofi genom den första vagnen samtidigt som hon snabbt tittar åt varje håll. En röst i högtalaren talar om att tåget ska börja röra sig inom en minut.
Ingen Fabian, ingen Fabian. Var är han?
(Nej, försvinn inte! Jag måste ha dig till min berättelse. Du får inte vara borta.)
”Bu!” utbrister någon bakom Sofi och när hon vänder sig om ser hon en kille med brunt hår, fräknar, två klarblåa ögon och två djupa smilgropar när han ler så stort att det ser ut som att läpparna ska spricka. Oron som samlats i Sofis kropp är som bortblåst. Det här är Fabian.
”Oj, hej! Vad solbränd du är!” säger Sofi och ler ett stort leende innan de ger varandra en stor kram. Fabians tidigare tunna kropp har fått muskler!
”Hej på dig du! Här, hjälp mig med väskorna. Vi måste ut innan tåget åker!” utbrister Fabian stressat och slänger en tung väska till Sofi samtidigt som han plockar upp den lätta till sig själv. Typiskt Fabian.
Sofi ler när hon får tänka så för första gången på ett helt år. Det är nog första gången någonsin som hon inte irriterar sig på honom utan faktiskt bara njuter av att det är han som är hemma. Han verkar inte ha förändrats alltför mycket utan känns som den vanliga Fabian. Världens bästa vän.
”Varför stannade du kvar i tåget så länge? Varför stod du inte utanför och väntade, menar jag?” undrar hon när de har hoppat ur tåget.
”Äh, jag somnade”, svarar Fabian snabbt och tar en klumpig piruett mitt bland allt folk. Sofi fnissar och älskar känslan som hon får när han är i närheten.
”Är du berusad eller?” fräser en tant i 40-årsåldern som går förbi och får hans fot på smalbenet.
”Ja, jag är berusad! Av lycka!” svarar Fabian och stannar till för att inte skada fler människor. Sofi fortsätter fnissa medan Fabian tar tag i henne och snabbt går iväg samtidigt som han lyckligt ler mot henne.
(Ja. Gå härifrån. När vi är ensamma ska skräcknovellen äntligen få börja…)
När de har gått ifrån flocken av människor kramar Fabian henne ytterligare en gång, men den här gången varar den längre.
”Åh, du förstår inte hur mycket jag har saknat dig, Sofi lilla”, mumlar han lyckligt. Hela Sofis mage kittlar och hon kan inte låta bli att skratta lyckligt samtidigt som hon borrar in ansiktet i hans mjuka kofta.
”Jag har saknat dig mer”, viskar hon medan hon känner hur känslorna för honom blir starkare och starkare för varje sekund i hans famn.
”Vad ska vi göra?” undrar han efter kramen. Sofi rycker på axlarna eftersom hon har tagit för givet att han redan har planerat allt i förväg eftersom han alltid brukade göra det. Fabian tar tag i väskan som hon håller i och lägger den försiktigt på den blöta asfalten. Medan han rotar igenom den passar Sofi på att se mig omkring.
De har gått ganska långt från stationen och befinner sig nu på en öde cykelväg. Klockan är förmodligen närmare tolv så det är helt tyst om man bortser från skriken och musiken man hör från stan. Där de befinner sig verkar det vara ganska öde. Ändå känner Sofi sig iakttagen där hon står upp själv och inte håller i någon.
”Fabian?” viskar hon.
”Mm?”
”Borde vi inte gå in i stan i stället för att gå ut så här långt därifrån? Det känns lite läskigt om jag ska vara ärlig.”
”Äh, det är väl inte så farligt! Vi har ju varandra”, svarar Fabian och skrattar roat innan han hittar det han letat efter. ”Vi måste vara ganska långt ifrån allmänheten just nu, nämligen. Jag hade tänkt att vi kunde röka det här”, säger han och flinar mot Sofi och visar upp sitt fynd.
”Du skojar! Vad är det för något?” utbrister Sofi fastän hon mycket väl vet vad det är.
”Marijuana”, svarar Fabian och ler sitt vackra leende så att hans smilgropar framträder.
(Nej, nej, nej, nej. Jag vill inte. Det här ska bli en perfekt skräckhistoria. Ingen ska bli hög här! Nej, nu jävlar måste jag skynda mig för att det här ska bli bra. Nu jävlar. Nu jävlar!)
”Var har du fått tag i detta?” undrar Sofi nyfiket och ler tillbaka.
”Sh.”
Något hörs från buskarna som är placerade nära dem så Fabian lägger smidigt cigaretterna i fickan och ser sig omkring med både förvirrad och misstänksam min. Oron växer inom Sofi och hon tar två steg bort från buskarna, men Fabian står kvar och ska väl förmodligen spela modig. Typiskt honom.
Sofi visste ju innerst inne att det inte kunde vara något farligt, kanske en kanin eller något, men ändå kunde hon inte låta bli att känna sig lite rädd. Det var bättre att vara på den säkra sidan.
”Kom nu. Vi drar. Det kanske är någon som hörde dig”, viskar hon.
Fabian ignorerar henne och tittar sig nyfiket omkring en sista gång innan han ger henne en lugnande min. Sofi tar några försiktiga steg framåt igen.
”Äh, det var nog ing…” hinner han säga innan han plötsligt faller ihop och sätter händerna för magen. Det är för mörkt för att Sofi ska se exakt vad det är som hänt.
(Gråt, gråt, gråt!)
”Vad i helvete?” får Fabian fram och tar sig för magen samtidigt som han faller ner på knä. Det är mörkt och även om Sofi aldrig tidigare varit rädd för mörker känner hon hur rädd hon blir för att gå fram till Fabian eftersom det är så mörkt just där. Perfekt för ett mord. Varför tänkte hon inte på det innan?
”Fabian?” viskar hon skräckslaget medan hon med skakande ben går fram till honom. Hennes instinkter försöker få henne att springa iväg, men hon är envis. Hon är inte en sådan som flyr och lämnar sin vän i sticket. ”Fabian?” upprepar hon, denna gång ännu mer skräckslaget. ”Fabian?” skriker hon till slut när hon ser hur hans livsgnista långsamt försvinner och han börjar sluta röra på sig.
”Fabian, sluta! Dö inte”, gråter hon samtidigt som hon hastigt går ner på knä bredvid honom. De skrapas upp av asfalten men hon orkar inte bry sig. Dog han så hade hon inget att leva för. Det hade hon sagt så många gånger förut.
”Sofi?” hostade Fabian fram när hon smekte honom över kinden. ”Varför högg du mig med kniven? Vill du döda mig?”
”Det ska bli en perfekt berättelse. Jag ska vinna novelltävlingen! Vi kan bli tillsammans i den andra världen. Jag kommer strax”, fräser Sofi precis innan hans puls dör ut. Hur kunde han inte förstå?
Då ser hon kniven ligga bredvid henne på asfalten, alldeles blodig och hon tar upp den för att döda sig själv när hon kommer på att hon är tvungen att åka hem och skriva novellen också. Men sen kunde hon dö. När hon vinner novelltävlingen.
”Nu är jag en riktig författare”, säger Sofi lyckligt medan hon lägger kniven i väskan.
(Jag var bara en skådespelare. Huvudrollen i min egen novell som ska vinna hela skiten.)
~ Kommentera så blir jag glad! ~
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Liroficado - 7 feb 13 - 00:40 | | Khamid: Tack så mycket! :) | Khamid - 17 nov 12 - 01:13- Betyg:  | | Du är min ängel, Johanna! Kungligt skrivet novell! :) | | FejkatLeende - 8 okt 12 - 10:33- Betyg: | OMG. Grymt bra! Verkligen asbra! Och jag säger ungefär som Lavelia. :)
En grej bara, det stavas Sofie, haha ;) | | Aliki - 2 okt 12 - 21:32 | | Tack för svaret! Förstår nog nu :) | | Liroficado - 2 okt 12 - 21:07 | Aliki: Tack! :) Jag är inte vad vid att skriva i tredje person men ville utmana mig själv. Jag glider dock tillbaka till 1:a person och hade inte läst igenom denna särskilt noga innan jag la ut den, men det är ändrat!
Det är Sofi som mördar honom, men hon väljer att inte skriva om hur han mördades när hon skriver om historien liksom. Svårt att förklara. Det var lite så jag hade tänkt i alla fall :)
Hoppas du är nöjd med svaret, och tack för konstruktiv kritik! :) | | Aliki - 2 okt 12 - 20:27 | | Ett mycket speciellt sätt att skriva, vilket jag älskar! det är en bra och intressant idé :) du skriver bra men jag blir lite förvirrad, du byter mellan från 3:e person till 1:a person i den delen då de hör något från buskarna. Jag förstår heller inte slutet så bra, Det är väl Sofi som dödar honom? för att innan så verkar ju det som att det är någon från buskarna, hon var väl inte nära honom när han blev huggen? det skulle vara kul om du svarade :) | | Liroficado - 1 okt 12 - 18:41 | | Lavelia: Tack så jättemycket! Blir verkligen superglad! :) Kul att du gillade det! | | Lavelia - 30 sep 12 - 22:54- Betyg: | Oj, men herregud! Jag sätt som fängslad hela vägen igenom.
Riktigt bra skrivet, och en otrolig och unik idé. Jag vet inte, jag suger på att ge kritik.
Heja! (: |
|
|
|
