Tonårsförälskad och helt jävla körd [2] |
Hejhej hallå! Här kommer del två. Ännu en kanske halvt händelselös del, men jag lovar att det kommer hända saker snart. Nu är det mest fortsatt uppbyggnad av karaktärer. Nåväl, hoppas ni gillar den!
Tack för kommentarerna på förra delen! :)
Kapitel 2 – Mormor
Jag knackar hårt på den kalla dörren med knogarna. Så hårt att det börjar värka. Jag slutar inte knacka förrän dörren är upplåst och öppnad. Då snubblar jag in över tröskeln och ramlar in i hennes famn. Jag kramar hårt om henne. Min lilla mormor. Min älskade vän. Mormor gör inget annat än att stryka mig över ryggen. Jag är minst femton centimeter längre än henne, men ändå känner jag mig alltid så liten och omhändertagen i hennes famn. Hon behöver inte fråga vad det är som händer, varför jag gråter.
”Jag tänker inte dö” säger hon försäkrande, och plötsligt slutar tårarna att rinna. Bara sådär. Hon vet precis vad som har hänt. Eller inte precis. Men hon kan vara säker på att någon för en kort sekund har sagt något fel. Det har blivit färre sådana här incidenter, men de kommer ibland. De är översvallande, får bröstet att värka och magen att vända sig ut och in. Nu när mina inre organ är återställda av de där fyra orden rätar jag på mig, torkar bort tårarna och stänger tyst dörren efter mig.
”Tack” säger jag bara, och hon nickar mot mig.
Det är tyst medan jag snörar av mig skorna och hänger upp jackan, och när jag ser upp igen så är hon inte där längre. Nu kan man ju tycka att jag borde fått en hjärtattack och skrikit hennes namn om och om igen, men nej. Nu är jag kolugn och går bara in i köket. Jag vet att när hon inte är inom synhåll har hon bara gått och fixat något som hon plötsligt kommit ihåg. Inget konstigt.
”Behöver du hjälp med något?” undrar jag när hon kommer inkilandes i köket med ett tjockt album som hon lägger på bordet.
”Nej, men jag vill att du tar fram lite fika” säger hon, och jag ler åt hennes tvetydighet.
Jag går till skafferiet, öppnar dörren och välkomnar den välbekanta doften av sötsaker blandat med mormors parfym. Jag tar fram gifflarna och saften medan mormor tar fram två glas åt oss.
”Assietterna ligger där de alltid legat” säger hon medan hon sätter sig ner, och jag ställer fram saften och bullarna innan jag dukar fram assietterna. Efter några få steg är jag vid en annan hylla, tar fram en karaff och häller i kallt vatten i den medan mormor pillar lite med något som jag inte kan se. Jag vänder mig om med en nyfiken blick på det mörka albumet som ligger framför henne, och sätter mig bredvid henne samtidigt som jag ställer ner karaffen framför oss. Lite okoncentrerat häller jag i saften i karaffen, och låter det blandas ut till en härlig mörkröd färg.
”Kan du hälla upp?” frågar hon utan att röra albumet, och jag vet att hon inte kommer öppna albumet och visa vad som finns där förrän jag häller upp dricka. Efter att jag serverat svartvinbärssaft till oss båda stryker hon med fingrarna över den tjocka pärmen och ger mig en allvarlig blick.
”Jag hade nästan glömt bort den här” säger hon lågt, och jag ser på henne med en rynkad panna. Så vitt jag vet har vi redan kollat alla hennes album tre gånger om, och alltid skrattat åt samma bilder. Fåniga frisyrer, gigantiska glasögon och morfar som ramlat ner i vattnet.
”Jag trodde vi hade kollat igenom alla” säger jag tyst, men mormor skakar på huvudet.
Det är ju uppenbart att vi inte har kollat igenom det här albumet, annars hade hon inte sagt så, men det känns så konstigt att det finns bilder här som jag inte sett. Dock känner jag inte igen den mörka pärmen, så hon måste ha rätt. Hon öppnar det inte genast, utan ser på mig med den klara och genomskärande blicken som kan få vem som helst att backa ett steg och tänka efter en eller två gånger innan de gör något dumt.
”Lova mig att du tittar igenom alla bilder” säger hon, och jag ger henne en lite förvånad blick.
Egentligen förvånar det mig inte att hon säger så, men det för mig att fundera; vill jag verkligen se vad som är där i? Långsamt vrider jag på huvudet och stirrar på albumet, som om jag kunde se rakt igenom den tjocka pärmen. Jag vill väldigt gärna veta vad som är där i.
”Jag lovar” säger jag, och hon sträcker på sina rynkiga fingrar.
Långsamt öppnar hon upp den första sidan, som om pappret däri vore så ömtåligt att det skulle brista i vilken sekund som helst. Efter bara någon sekund inser jag dock att hon var rädd att det var jag som skulle brista, inte pappret. Illamåendet stiger inom mig och jag börjar omedvetet andas lite snabbare. Jag vill bort därifrån. Springa ut och bort. Allt som hindrar mig från att fly därifrån är mitt löfte och det faktum att jag är oförmögen att kontrollera min kropp. Däremot ser jag bort från albumet och ut genom fönstret, men utan att lyckas med något. Bilden på min mamma som skrattar högt bredvid pappa med mig i famnen är för mycket, och det känns som om hela jag ska sprängas för att det gör så ont. När jag har stirrat ut genom fönstret i uppåt tio minuter vänder jag långsamt blicken mot mormor, bara för att finna att hennes blick också är bortvänd från albumet. Med ett hugg i hjärtat inser jag att jag inte är den enda som saknar den person mamma en gång var.
”Saknar du henne?” frågar jag medan det bränner hotande bakom ögonlocken. Mormor nickar knappt märkbart.
”Mer för var dag som går” säger hon lågt.
Det är svårt att acceptera mamma som hon är nu, men jag får åtminstone träffa henne. Förvisso hatar jag den hon har blivit. Alkoholen har förstört henne, men jag älskar henne fortfarande. Långt där inne (jävligt långt).
”Hur… hur länge sen?” frågar jag försiktigt.
”Inte sedan din tionde födelsedag” svarar hon lugnt, och jag förstår inte hur hon kan hålla rösten stadig.
Sju år. Det var sju år sen mormor träffade mamma. Sju år sedan hon träffade sin dotter. Hennes ljusa, klara ögon ser ärrade och sorgsna ut när de möter mina och jag måste kämpa för att inte se bort. Med ens inser jag att de här besöken inte bara har varit bra för mig, eller bara har stillat mina behov av en modergestalt. Dessa besök har hjälpt mormor att bevara länken som finns mellan mor och dotter. Jag sväljer ner klumpen i halsen och fokuserar blicken på bilden.
”Vi ser så lyckliga ut” säger jag tyst, och innan mormor hinner svara hör jag ett svagt jamande från hallen.
Jag riktar blicken mot dörröppningen, och ler obehindrat när Arkimedes nonchalant trippar in i köket och styr kosan mot mig. Utan att ens ge mig en blick hoppar han upp i mitt knä, trampar lite otåligt mot mina byxor och kryper sedan ner i min famn. Jag kliar honom bakom ena örat och tänker att han har blivit väldigt stor. Han är nio år nu och ska snart fylla tio, är grå- och svartspräcklig med klara mörkgula ögon, och mår mycket bättre än han gjorde förut. Som kattunge var han nervös och rädd, förmodligen för att han bodde hemma med mig och mamma. Jag fick honom av pappa på min nioårsdag, men när pappa dog och lämnade mig och mamma ensamma med Arkimedes önskade mamma att jag inte fått honom. Det påminde hon mig högljutt om varje dag, och om Arkimedes hade otur kunde han råka ut för en knuff med foten eller få skor kastade efter sig. När jag var fjorton år insåg jag att han inte mådde bra av att vara instängd i mitt rum, så jag tog med honom till mormor. Det var först då jag själv gjorde något åt att jag inte fått träffa henne på fyra år. När pappa dog var jag tio år, och då förändrades mamma snabbt. Hon slutade prata med mormor, förbjöd mig att träffa henne och isolerade sig från omvärlden. Allt hon gjorde, och fortfarande gör, var att gå till jobbet på dagarna. Hon vägrade vara sjukskriven, behövde väl vanan och något att alltid göra, men på kvällarna gick hon inte att undvika. Det är däremot en helt annan historia. När jag var fjorton år orkade jag inte vara själv längre, så jag tog kontakt med mormor. Jag letade upp henne på nätet då jag inte fick någon information av mamma, och insåg att hon bara bodde tjugo minuter bort med bussen. Så en dag tog jag med mig Arkimedes, knackade på hos henne och så började vi umgås. Nästan varje dag efter skolan kommer jag. Ibland pluggar jag, andra gånger hjälper jag henne att städa, vissa gånger sitter jag och tittar på tv medan hon fixar i trädgården. Hon är en av mina bästa vänner, och hon är min mormor. Vad skulle jag göra utan henne? Ruttna i mitt rum och tyna bort dag för dag förmodligen.
”Ska vi kolla vidare?” frågar jag till slut, när Arkimedes har börjat spinna i min famn.
Mormor nickar bara, vänder bladet och jag får se en bild med ett flertal människor. De sitter hoptryckta på en gigantisk, ljusrosa filt. Mamma och morfar sitter bredvid varandra, mamma med en stor solhatt och morfar med en pipa mellan läpparna. Jag träffade honom bara när jag var som minst och har knappt något minne av honom, men lukten av hans pipa kommer jag ihåg. Pappa jagar i utkanten av bilden efter mig som springer med världens största leende på läpparna.
”Hur gammal var jag här?” frågar jag och studerar de andra som sitter där, jag känner bara igen hälften av dem.
”Bara drygt ett år. Du var uppe på fötter så snabbt att du sprang innan du kunde prata ordentligt” säger mormor och ler lite mot bilden.
”Vilka är alla de andra?” frågar jag efter några sekunders tystnad, och strax efter att mormor börjat förklara inser jag att det är min släkt. Jag har inte minne från att ha träffat dem alla, men några ansikten är bekanta. Min pappas bror känner jag igen, men tydligen hade han tre systrar som jag inte alls har något minne av. Mammas syster sitter bredvid en man som hon tydligen har gift sig med, men mamma kom inte på bröllopet. Det var nämligen efter att pappa dog.
”Var har du varit?” hör jag mammas röst inifrån köket.
Tveksamt stänger jag dörren efter mig och försöker komma på om hon är full eller inte. Jag knyter av mig skorna och drar efter andan.
”Hos en kompis” ljuger jag utan att få några skuldkänslor – förutom mot mormor för att jag inte ärlig om vad jag gör, men jag är för feg. För rädd.
”Vem?” frågar hon och jag kliver ur mina skor.
”Stina” svarar jag kort, och hänger upp jackan på kroken innan jag går mot trappan. Jag försöker till varje pris att undvika henne, men hon tar några steg ut ur köket och ställer sig i vägen så att jag inte kan gå upp.
”Har inte hon pojkvän?” frågar mamma, och jag lägger irriterat armarna i kors över brösten. Försvarsställning nummer ett.
”Jo. Och?” säger jag kort utan att möta hennes blick. Det förvånar mig att hon kan veta sådant, men inte att hon kan komma ihåg min födelsedag.
”Inte den tonen!” fräser hon och jag drar upp axlarna. Försvarsställning nummer två. Jag svarar inte.
”Varför är du där så ofta? Jag ser dig knappt här hemma. Det skulle kunna göra dig gott att hjälpa till att laga mat eller städa ibland” gnäller hon och jag stampar till med foten. Som en varning för att jag inte vill höra mer. I början var jag rädd för mamma, vågade aldrig säga emot. Nu käftar jag oftast emot, men jag är fortfarande lika rädd för henne. Jag hoppas bara att det inte ska märkas när jag säger emot henne.
”Du är knappt hemma, det kanske är därför du aldrig ser mig. Dessutom lagar du varken mat, som du säger att du behöver hjälp med, eller städar. Vi har fan en städerska! Jag fattar inte vad ditt problem är” säger jag surt och undviker att möta hennes ögon. Jag kan gissa mig till att de är ursinniga, och jag gör en ansats att gå förbi henne.
”Emelie!” ryter hon och tar ett hårt tag om min överarm.
”Men släpp mig jävla idiot!” skriker jag. Inte för att det gör ont – även om det känns ordentligt – utan för att jag är rädd. Rädd för vad hon ska göra mot mig.
”Prata inte med mig sådär!” skriker hon tillbaka, och jag rycker mig skrämt ur hennes grepp och snubblar upp på första trappsteget.
”Du är ju förfan inte helt klok!” säger jag högt och börjar med stora steg att kämpa mig upp för trappan.
”Emelie!” ryter hon i samma sekund som jag hoppar över det sista trappsteget och slänger igen dörren efter mig med en sådan kraft att en tavla i mitt rum faller ner på golvet.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | EmmaGlimne - 31 jan 13 - 21:39- Betyg:  | | Usch, tuffa familjeförhållanden säger jag bara.. :/ Du skriver riktigt bra! Jag ska se till att läsa resten :) | | baraduvet - 7 okt 12 - 00:00 | | åh, grym! vill ha nästa nununuu, maila den:) | | Eldflugan - 3 okt 12 - 08:59 | | Jättebra,mejla nästa. | | SingingAries - 2 okt 12 - 11:30- Betyg: | | Bra man får verkligen en tydlig bild av hur sårad Emelie är. Mejla nästa!<3 | | Notchii - 30 sep 12 - 16:11- Betyg: | | Mejla nästa :D |
|
|
|
