Katinka. Indiankvinnan |
FÖRSTA KAPITLET
Hennes fotsulor hade blivit såriga av den långa vandringen genom snår av vassa tistlar
och hård mossa, långt därborta kunde man ana röken från de nästan osynliga tälten.
Nätterna var kalla och frostiga trots att dagarna hade varit varma.
Hon längtade efter sin själsfrände som rest bort för att hämta hem guldet och han var för
långt borta för att kunna värma hennes stela kropp,hon frös ända in i märgen nu.
Han hade lovat henne guld och gröna skogar när han kom tillbaks,men hon visste att mannen
hon älskade över allt annat inte skulle komma tillbaks,visste att han satt fängslad långt
inne i någon mörk fängelsehåla nu.
Vargblick hade berättat för henne om de hemskheter han hade utsatts för och hon var nu tvungen
att hitta honom innan det var försent.
Vargblick som var en nära vän i stammen hade förmågan att se när något hemskt skulle hända.
Henes familj hade rest långt för att få slå sig till ro,de hade varit på flykt under en längre
tid från onda människor som ville dem illa.
Den stora Indianfamiljen hade haft en mycket tuff tid men ändå lyckats att fly bort från
hemskheterna och funnit en plats att kunna bosätta sig på.
Hästarna hade fått slita ont under många dagar med vagnarna och all packning som skulle med men
nu hade de fått sin vila och harmonin hade äntligen kommit till folket.
Gula fjädern,som var Katinkas man hade hört talas om att det skulle finnas guld långt borta i väst
och han hade tagit sin häst med sig och rest iväg på egen hand,trots bedjande från sin fru och sitt
barn att han skulle stanna med dem.
Han var en mycket vacker man med fina ansiktsdrag,stor och ståtlig.
Gjorde allt som stod i sin makt för att försörja sin familj och hela stammen.
Det räckte tyvärr inte till alla gånger och nu var det en sådan gång då han beslöt sig för att fara iväg.
ANDRA KAPITLET
Katinka tänkte på sin son Månfare,deras lille pojke som precis hade fyllt nio år och börjat
inntressera sig för jakt och fiske.
Han hade blivit så stor,liknade sin far till utseendet och lika äventyrslysten var han också.
Hur skulle livet bli om inte Gula fjädern kom tillbaks till dem och då skulle ju Katinka bli ensam med
sin son,det fick bara inte bli så.
På något vis så skulle hon hitta honom och ta med honom hem till familjen igen.
-undrar vart de har fört mig,tänkte han där han satt ensam någonstans utan att kunna se.
Någon eller några hade satt ögonbindel på honom så att han inte skulle veta var han befann sig.
-jag måste få bort repen från mina handleder så att jag kan knyta loss det som sitter för mina ögon,sa han
tyst för sig själv där han satt ihopkurad med något väldigt hårt bakom ryggen.
Det skar så hårt i hans handleder så det gjorde ont.
Han tänkte på sin fru och på Månfare som befann sig hemma med de andra.
-tänk om jag aldrig får se min son igen,nej så får det inte bli.
Han slet med händerna som var bakbundna för att försöka komma loss men lyckades inte,han spottade och svor.
Vargblick,som var en gammal medicinman och Månfare satt vid vattendraget i den varma solen för att försöka
sig på med att fånga en fisk som de skulle ha till middag.
Den gamle mannen tände sin pipa och rynkade pannan så att han såg ännu äldre ut,tillslut sa han
-en dag ska du bli en lika duktig man som din far är.
Månfare tittade lite osäkert på Vargblick och svarade
-jag kan väl inte bli så duktig som far på att fånga fisk och buffel?
-du kommer att bli ännu duktigare,svarade Vargblick och gav honom ett leende.
TREDJE KAPITLET
Katinka var långt hemifrån nu och efter att ha använt sig av solens kompass så hade hon sluterligen kommit
till någon slags by.
Hon såg några enstaka hus efter vägen,de var byggda av sten och taken var beklädda med mossa.
Hon ryckte tag i lite torrt gräs från marken och strök över såren under hennes fötter.
Visste inte vart hon befann sig men kände på sig att hennes man inte var för långt borta nu om han nu levde.
Tanken på att han kanske inte var vid liv gjorde att hon fick hemsk hjärtklappning och ångest.
-min älskade man,var är du?
Hon tog sin flaska med vatten och fortsatte längs vägen förbi husen och försvann sakta ur synhåll.
Fortsättning följer
|
| Kommentarer | | enkladikter - 27 sep 12 - 14:41 | Vargblick var ett vackert namn. Du skriver lite för "snabbt"
dröj vid händelser och namn lite längre med mer beskrivningar. | | martobicat - 27 sep 12 - 14:00 | | Jag tyckte om den! |
|
|
|
