Slemmilina och Segsköld (saga till skolarbete) |
Denna "novell" är från då vi fick i uppgift att skriva en saga i skolan, därav de konstiga karaktärerna och slutets sensmoral.
Det var en gång för längesedan en ung snigelmö som kallades Slemmilina. Denna var den mest arroganta snigeln i hela riket, då hon självklart ansåg sig vara vackrare och slemmigare än resten av hennes art.
Medan Slemmilina luktade på de vackra azaleorna trots sitt dåliga luktsinne, och hennes isiga snigelhjärta värmdes av den varma morgonsolen, uppenbarade sig en hiskeligt gräslig sköldpaddepojke och stannade med ett oidentifierat avstånd från de ljuvliga blommorna och den arroganta snigelmön.
”Jag heter Segsköld och har gått vilse”, sa sköldpaddan. ”Vill du vara snäll och berätta var någonstans jag är?”
”På villkoret att jag får följa dig dit du ska”, svarade Slemmilina och glittrade av snigelslem och iver inför ett äventyr.
Sakta men säkert begav sig Slemmilina och färdsällskapet Segsköld till Det Större Riket, där sköldpaddepojken skulle leta äventyr genom att söka jobb hos traktens cirkus.
Under vandringsfärden blev de goda vänner – så pass att Slemmilina, istället för att lämna sin nye vän, ville delta i cirkuslivet.
Tiden gick, och de båda långsamma vännerna for från rike till rike med den gigantiska cirkusbussen, och de gjorde stora framsteg som en akrobatduo. Efter kvällens sista show i Det Största Riket fick Slemmilina det stora erbjudandet att vara Skalbaggekungens drottning, vilket alltid varit Slemmilinas största dröm. Hon berättade nyheten för Segsköld, vars hjärta söndrades likt ett vinglas kastat i stengolv.
Sköldpaddan vinkade sorgset adjö till sin hemliga kärlek, medan han funderade på hur han kunde få tillbaka sin älskade snigel.
Slemmilina fick ett luxuöst liv i kungens slott, dock kändes det tomt utan sin skalprydda vän. I den sammetsklädda dagbok hennes kungliga make givit henne, antecknade hon dystert sina innersta tankar, utan att avslöja datum.
Snigeldrottningen försjönk i sorg och depression – hon hade samlat på sig nio komma tre gram i hopp om att bli utslängd ur den kungliga bostaden, men förskräckligt nog fann Skalbaggekungen sin drottning ännu vackrare när denna hade större omfång.
Ännu en sommar utan ers Snigelhets gräsliga vän hade anlänt, och just denna morgon stod leverpastej på det eleganta matsalsbordet. Snigelmön som nu blivit snigeldrottning lät maten tysta mun och kalasade något förnöjt på pastejen trots att hon i alla sina dagar som snigelmö varit vegetarian. Slemmilina drack ett glas färskpressad apelsinjuice i en enda klunk och gav sedan sin make en rejäl judaskyss för att sedan sätta sig på en mossig sten och filosofera.
”Min ljuva, min sköna! Ers Snigelhet, var god ursäkta min försening!”, hördes från det höga gräset, men Slemmilina kunde inte se vem det var då hon glömt de fyrkantiga glasögonen i badrumsskåpet, trots att de inte hade någon specifik anledning till att vara i badrummet alls, än mindre att glömmas där i den unkna lukten av skalbaggeavfall och lågprisrakvatten. Kungar borde ändå använda sig av luftfräschare och fint rakvatten, ansåg rikets nya drottning.
Den hiskeligt gräsliga sköldpaddepojken, som nu var en sköldpaddeman, stannade med detsamma avstånd som deras första möte. Denna gång räknades det dock ut att avståndet var sju och en halv centimeter.
Drottning Slemmilina var alldeles till sig över att se den förskräckliga cirkussköldpaddan, och hon kastade sig om hans hals, vars omkrets var som två salamikorvar där den ena var tretton centimeter tjock och den andra femton komma åtta. I just denna sekund kom kungen och hans vakter utspringandes, rosenrasande var de allihop – ingen orkade räkna hur många de var, men de skulle ha gissat på någonstans runt fem, eller sex, kanske sju eller åtta; antalet var helt enkelt okänt, men minst en av dem var en centaur iförd stråhatt av någon anledning, vilken var okänd likaså.
Då Segsköld var den mest akrobatiska sköldpaddan – den enda förövrigt – i riket, duckade och hoppade han när vakterna beordrats att sticka honom med spjut, vars spets var av elfenben; tyvärr hade kronprinsen oavsiktligt befläckat det ena elfenbensspjutet med svavelhaltig olja, men som tur var funkade vapnet minst lika bra trots att dess yta kunde ses som lika motbjudande som Segskölds skeva, gröna ansikte.
Egentligen skulle det vara ett aningen blodigt stycke här som slutkläm, något klassiskt och stilrent som att den akrobatiska sköldpaddan konfiskerat ett par, tre spjut för att förgöra vakter och kung, dock censurerades detta stycke.
Slemmilina – ingen snigeldrottning, utan Slemmilina – cirkusfru och Segsköld påbörjade en långsam vandringsfärd likt deras första möte, och återigen likt deras första möte var varelsernas slutstation den enorma, något nedgångna cirkusbussen – och tillsammans med cirkusen levde de lyckligt i alla sina dagar.
Tag nu lärdom: även en arrogant snigelmö kan bli en ödmjuk cirkusfru, det gäller bara att hon hittar sin rätte sköldpaddepojke, och inte frestas av styggelser såsom att ge upp evig kärlek för en kunglig titel.
|
| Kommentarer | | martobicat - 26 sep 12 - 17:49 | | gillar |
|
|
|
