Att bli förälskad i fel person del 39 ~Andning~ |
Här kommer då sista delen då. Ej rättad osv ... Trevlig läsning ;)
---
Jag blundade och suckade lättat. Även om det inte var över, så var det skönt att få andas lite också. Hur mycket skola hade jag inte missat egentligen? Strunt samma. Men att det hela var över bara så på en kväll kunde vi ju glömma. Det finns ju fler problem, flera idioter, flera tester. Men nu, den här stunden, lugnet. Men ordspråket ”Lugnet före stormen” ekade i mitt huvud.
Någon dunsade ner bredvid mig och jag öppnade ögonen. Clayton skakade på huvudet och log. Jag rynkade bara pannan.
”Du tänker för mycket. Man kan se hur det bara flyger runt tankar omkring dig.”
”Jag vet … Men efter allt som har hänt, vad kommer härnäst?” Han knuffade svagt till mig.
”Skolan.” Jag grimaserade vilket fick honom att skratta. ”Glöm allt nu. Låt kroppen återställa sig från allt slit. Det behöver vi alla, men det behöver du mest.” Jag blundade igen och lutade bak huvudet.
”Kanske”, mumlade jag. Psyket satte sina spår. ”Jag har onda aningar.”
”Hmm.” Vi alla var fortfarande spända även om vi var tillbaka till Claytons och deras hem.
Att vi hade vilat upp oss gjorde oss även rastlösa, men det var behagligt. Vi kände oss normala och hade återgått till skolan. Vi började sakta lämna allt bakom oss. Vi alla gick hem från skolan. Skolgården var full med elever som kastade blickar på oss, då jag och Clayton gick hand i hand. Min syster som skrattade med Tapio, Karim som hängde över mig och Clayton. Sist Zaida och Raija som små pratade med mig. Vi två, Zaida och jag, var inte tajtast men hon var vänligare mot mig. När vi väl kom till deras, eller vårt kanske jag ska säga. Aimo erbjöd plats till mig och Zaria. Vi tackade ja, men huset kommer alltid att vara deras. När Zaria och jag väl var själva diskuterade vi hur vi skulle gör. Hitta något eget. Men just nu stannade vi hos dem. När kvällen rullade in bestämde vi att vi skulle sticka ut lite. Hela gänget. Sticka till en fest och visa att vi lever. Skogen omringade oss där vi gick och skrattade. Bestämde om vi skulle dricka eller inte, men vi hade lika kul utan alkohol så vi struntade i det och fortsatte vår vandring. Mitt leende försvann och jag stannade till, lyssnade.
”Tyst”, sade jag lågt och de andra tystnade. Zaida skulle just starta ett bråk med mig då ljudet nådde hennes öron. Svagt sprakande, lite som knastret från en brasa. Tapio synade skogen, Raija letade och jag bara stod stilla. Lyssnade. Zaria började hosta, ingen kollade på henne förutom jag. Länge höll jag blicken på henne till sist vände sig Zaida om.
”Men seriöst hon hostar bara …” hennes röst dog ut. Skuggorna växte. Rök. Nej tjock klibbig dimma. Jag gick förbi de andra, gav tecken att de skulle stå stilla. Tystnaden gjorde att sprakande blev högt och tydligt. Jag satte ena handen mot ett träd. Väntade. Blundade. Zaria skrek till och dukade. En kniv träffade ett träd bakom henne. Clayton pekade på Zaria.
”Tapio.” Snabbt tog sig Tapio till Zaria och flyttade henne bakom gruppen, men höll ögonen öppna bakom sig. Fram kom en kvinna.
”Kära barn, vi vill er inget illa.” Jag ställde mig framför henne med gruppen bakom mig.
”Om du inte vill oss något illa så hade du inte smugit runt oss.” Hon rykte till av mitt plötsliga uttalande. Jag svepte med handen runt oss. ”Kalla tillbaka dina allierade.” Hon var chockad och med hjälp av det visste jag till hundra att det fanns flera i skogen. Hon höjde handen och det tystnade runt oss. ”Vad vill du?” Hon tog ett steg framåt. Karim och Clayton reagerade och hamnade bredvid mig. On spärrade upp ögonen.
”Kära ni, vi vill er inget illa …” Jag tog ett steg framåt.
”Jaså du, säger du det. Men säg det då kära du. Men så här ligger det till. Håll dig ur vägen, kalla inte oss barn och om du inte vill oss något illa be dina allierade att visa sig, sänka sina vapen och släppa dem på marken!” Skärpan i min ton fick henne förskräckt att backa.
”Det kan jag inte …”
”Inte det.” Jag log giftigt. Clayton gick fram till mig gav mig en blick som ville att jag skulle vara försiktig. ”Ni tror vi är ovetande, att vi inte förstår. Jag tycker synd om er.” Jag vände mig om och Raija nickade till bekräftelse. Jag andades in och blundade, letade efter en källa eftersom jag inte hade kablarna så fick jag göra det utan ett stöd. Öppnade ögonen och skapade skyddskupolen runt oss. Tapio kunde snabbt göra en skiftning, Zaria hjälpte till med hjälp av ekoljuden så det lät som om vi var många flera. Vi andra förberedde oss på en sammandrabbning.
Vi tog oss tillbaka och Aimo höjde förvånat på ögonbrynen då vi dundrade in.
”Redan tillbaka”, sade han och dök upp i dörröppning men stannade chockat till. ”Vad har hänt?” Jag lutade mig mot väggen, Zaria höll sin oroliga blick på min arm där blodet strömmade. Jag tittade på sällskapet och suckade.
”Vilan är över.”
En ständig kamp som alltid kommer att vila på våra axlar. Att hålla oss vid livet …
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FejkatLeende - 8 okt 12 - 10:15- Betyg:  | Underbar novell. Verkligen grymt bra!
Lite tråkigt att den är slut nu men.. Kommer det en fortsättning senare? :D Maila isf! | | Rica-san - 28 sep 12 - 21:23 | | Men nej! Du kan inte sluta där ju! |
|
|
|
