Ibsen och Christer Pettersson på Andra långgatan |
Det är fredag morgon, klockan är närmare fem än fyra och jag sitter på 7-eleven på hörnet Linnégatan/Andra långgatan. Järntorget är stilla vid den här tiden. Jag läser Ibsen. Jag sitter och läser och väntar på att bussarna skall börja gå igen. Jag har varit på Jazzhuset för det var torsdagskväll och indieklubb och dans och liveband. En av de två kassörskorna försöker med hånfulla kommentarer och pikar att trycka ner en alldeles för förfriskad man i fotbollströja som vill ha en korv med bröd och en kopp kaffe. Kassörskan fäller dräpande repliker och jag känner medlidande för den berusade mannen. Vad har han gjort för hemskt? Han vill ju bara ha en korv. Han är inte ens otrevlig. Men, det är kassörskan.
Dörren öppnas och in stiger ännu en väldrucken herre. Han ser lite ut som Christer Pettersson och har en likadan skinnjacka. Han vill också ha en kaffe. Christer Pettersson får sitt kaffe utan några som helst smädelser. Det är förmodligen skinnjackan. Han ser lite farligare ut än Fotbollströjan.
Christer Pettersson sätter sig bredvid mig och börjar prata. Han frågar vad jag läser, och jag ger honom boken istället för att svara på hans fråga. Det känns lättare så. Han verkar tycka om faktumet att jag läser Ibsen och ser det som en invit att berätta om sitt liv. Han för en mycket väldetaljerad monolog om sin ungdom ? hur han rest runt i världen och letat efter svar på livets frågor; hur han varit en slags Don Juan, som reste runt och bara tänkte och älskade.
- Du skulle läst mina dagböcker från den tiden, vilken ångest! Förstår du?
Christer Pettersson tar sig dramatisk för pannan och slår ut med armarna.
- Ah, såklart du gör! Du läser ju Ibsen!
Klockan blir sex och Göteborg börjar vakna igen. Morgonbussen skall strax gå. Jag tar Christer Pettersson i hand och går ensam mot busshållplatsen. Han skriker att vi kommer träffas igen. Kanske, tror jag
|
|
|
|
