Världen med dig - del 17 |
Jag och Erik flög ifrån varandra och tittade skrämt upp. Ingen som inte borde vara i rummet befann sig här inne. Mina ögon flög till Emi. Hon satt upp i sängen med täcket omkring sig, stirrade med stora ögon på mig och Erik och såg ut som en liten nattuggla. Varken jag eller Erik svarade. Jag kände att mina kinder började bränna. Vad höll jag på med? Det kunde jag fråga mig själv. Jag visste inte svaret på det.
-Eh... stammade jag utan att veta vad jag skulle säga. Jag slängde ett hastigt ögonkast på Erik. Han såg chockad ut och stirrade i sina händer, som om han undrade vad de höll på med. Det var nog en bra fråga.
-Jag trodde han var din lärare, sa Emi undrande. Jag rynkade ögonbrynen, kunde inte minnas att jag sagt det till henne.
-Hur visste...? började jag innan Emi avbröt mig.
-Han berättade det, sa hon och pekade på Erik.
Jaså, var det så det låg till. Kunde han inte hållit det utanför? Ibland undrar man.
-Jo, Emi, han är min lärare, sa jag till henne. Hon tittade förbryllat.
-Men, höll inte ni på att pussas? Så naiv, min kära syster, men helt rätt. Ingen av oss svarade heller nu.
-Så kan man inte hålla på ju, fortsatte hon, om han är din lärare. De får väl inte ha relationer med andra elever. Jag har läst en bok om det. Det handlade då om en tjej som blev förälskad i en snygg lärare och sedan kysstes de. Men det slutade inte bra, för det dem hade var förbjudet. Läraren fick sparken och eleven blev utkastad ifrån skolan. Hon drog ett djupt andetag när hon pratat färdigt.
Jag såg i ögonvrån att Erik stelnade till då hon berättade om den stackars lärarens öde och hans ansikte blev kritvitt.
-Erik, försökte jag. Men han reste sig upp och rusade ut ur rummet. Jag visste att han inte ville att jag skulle följa efter, och för en gång skull gjorde jag inte det heller. Inte direkt iallafall. Jag lutade mig fram mot Emi och tog hennes kalla händer i mina.
-Min älskade lillasyster. När man kommer upp i en viss ålder får man några speciella känslor för en annan person, sa jag. Det kallas att vara kär.
Jag tänkte att den här förklaringen skulle räcka, men tyvärr gjorde den inte det denna gången.
-Är du kär då? Frågade hon.
Jag andades långsamt och såg ut genom det mörka fönstret som var den enda kontakten till omvärlden för Emi. Jag visste inte själv frågan på det. Hur skulle jag svara?
-Jag vet inte än. Kanske, kanske inte.
Hon såg bekymrat på mig.
-Men man kan väl inte pussa någon som man inte är kär i? Jag förstod att detta var inte någon utfrågning av mina handlingar, utan det var ren och skär nyfikenhet om hur livet fungerade när man blev äldre.
-Du kommer att förstå så småningom, svarade jag diffust och klappade henne på knät.
-Men..? Jag avbröt henne.
-Inte nu, vi har tid för det senare. Jag är strax tillbaks sa jag till henne och reste mig upp.
Jag gick ut ur Emis rum och såg mig omkring. Ingen människa till höger och ingen till vänster. Jag valde en på måfå och letade efter Erik. Han syntes inte till någonstans. Jag vände om och fortsatte att söka efter honom. Inte här heller. Jag letade igenom alla våningar på sjukhuset utan att hitta mitt mål. Hade han gått här ifrån? Var han så arg? Jag blev mer och mer frustrerad ju längre jag letade. Till sist gick jag ut för att se om han var i sjukhusets område utomhus. När jag rundade hörnet på huset såg jag honom vanka av och an. Han såg arg ut och såg ut att vilja slå någon. Jag stannade till där jag var och lutade mig mot huset. Han sparkade till en buske som stod i närheten av honom. Detta var ovant, att se den alltid så behärskade och lugne mannen tappa kontrollen så som han nu gjorde. Han började slå sina knytnävar mot ett träd, som om han utkämpade en brottningskamp mot det. Jag kunde slå vad mitt hår på om att det gjorde förbaskat ont. Till slut gick det så långt att han började slå sig själv med hårda, blodiga nävar på huvudet. Detta var vansinnigt. Jag var tvungen att agera.
Jag sprang fram till honom och tog honom i armarna. Hans blick var vild och visade inga tecken på att vilja sluta. Han skrek åt mig att släppa tag om honom, men jag lydde honom inte. Jag visste att jag aldrig skulle kunna hålla fast honom speciellt länge, men jag var tvungen att försöka.
-Lyssna på mig! Befallde jag.
Han drog i sina armar och struntade blankt i mig. Han började slåss, med sig själv eller mig vet jag inte.
-Släpp mig, skrek han och stirrade argsint mig i ögonen. Gå här ifrån!
Jag kunde inte göra det. Jag förstod inte vad som gjort honom så här. Det som hände inne i Emis rum kunde inte var orsaken till detta raseriutbrott. Jag började få riktigt problem med att hålla kvar honom. Han höll hela tiden på att slåss och sparkas runt omkring sig. Slutligen gled mitt grepp av hans handleder och innan han fått kontroll över dem, träffade hans galna knytnävar mitt ansikte. Jag flög bakåt och slog huvudet i trädet han precis bekämpat sin match med. Det blev svart några få sekunder. Jag märkte knappt mina smärtor utan det enda jag lade märke till var tystnaden. Erik hade fått tillbaks sin kontroll. Mitt huvud dunkade och omvärlden snurrade omkring mig. Jag försökte få min syn stabil för att kunna se på Erik. Efter en stund lyckades det och jag såg oroligt på honom. Han stod stilla på marken och stirrade på mig. Jag försökte resa mig upp, men utan någons hjälp var det omöjligt, och Erik var inte precis i stånd till det. Jag ramlade omkull igen.
Erik såg först på mig och sedan på sina händer innan hans blick återvände till mig ännu en gång.
-Vad har jag gjort? Viskade han med smärta i rösten.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Eme_96 - 29 okt 12 - 22:21- Betyg:  | | Riktigt bra! :D Suuuper!!!! |
|
|
|
