Tonårsförälskad och helt jävla körd [1] |
Halloj! Här är del 1! Jag hoppas att ni gillar den även om den kanske är lite seg, men det blir tyvärr så i början. Introducering av karaktärer osv. Tänkte varna er om att den här inte är klar, långt ifrån, men jag har punkter att skriva om (i princip hela historian är utklarad i mitt huvud, men inte skriftligt helt enkelt). Därför kanske det dröjer några dagar/en vecka mellan delarna, och jag vill bara att ni ska veta det redan nu!
Tack för kommentarerna på prologen, och jag hoppas att några av er stannar kvar och läser vidare :)
Kapitel 1 – Individuella val
Måndag
Jag går av bussen före Stina och märker inte att killen med dreads otåligt väntar på att få gå av. När Stina väl går ner för trappavsatsen suckar han ljudligt och går förbi henne. I sin brådska puttar han till henne över axeln, vilket får henne att vackla till lite. Hon fnyser irriterat åt honom medan han snabbt försvinner längre och längre bort.
”Vad är hans problem?” frågar hon och himlar med ögonen.
”Inte fan vet jag” säger jag med en axelryckning, eftersom jag ärligt talat inte bryr mig om honom. Bara ännu en person som man inte orkar lägga energi på såhär på morgonkvisten. Sensommarsolen sticker mig i ögonen när vi börjar gå, och jag vänder huvudet mot Stina när hon börjar prata.
”Så, Emelie, berätta nu. Har du någon kille på gång?” frågar hon, och jag skrattar lite undvikande samtidigt som jag tittar bort. Besvärat stoppar jag ner händerna i fickorna på mina mörkblå chinos, och så ser jag ner på mina converse. Just det. Skosnöret.
”Njaa…” säger jag medan jag stannar upp och böjer mig ner, ”inte riktigt” skrattar jag och börjar knyta skorna. Runt fotleden ett varv, en rosett, och klar. När jag reser mig upp är jag väldigt angelägen om att byta ämne, så jag trycker på den mentala knapp som får Stina att prata mest.
”Hur går det med Sebastian då?” frågar jag och försöker låta uppriktigt intresserad, men tvivlar på om det faktiskt funkat. Som jag trodde; hon ger mig en lite misstrogen blick men skrattar sen.
”Vet du? Det är det här som gör att jag älskar dig, du frågar trots att du hatar honom” skrattar hon och slänger ena armen över mina axlar. Hennes doft slår mot mig som en mjuk vind och jag skrattar roat.
”Jag hatar honom inte” försvarar jag mig halvhjärtat, men Stina skakar på huvudet.
”Alltså det gör inget. Jag vet inte vad det är, men om du inte tycker om honom efter åtta månader så är det väl något med er personkemi som du brukar säga” säger hon och ger mig ett försäkrande leende. Jag inser att det inte är någon idé att säga emot, så jag rycker lite på axlarna och tar upp mitt skolkort ur fickan. Bilden därpå föreställer mig; en tjej med rödbrunt hår, klara gröna ögon och några fräknar över den raka näsroten och över de höga kindbenen. Jag har ärvt de mest framträdande dragen hos båda mina föräldrar; mammas smaragdgröna ögon, pappas höga kindben, mammas raka och ganska smala näsa, pappas lite fylligare läppar och mammas mörkblonda hår – som jag envist färgat bort sedan min trettonde födelsedag. Jag har även fått min mormors fräknar som ser något malplacerade ut på min matta hud som är solbrun året om – tack vare pappas gener.
”Jag fattar fortfarande inte att du kunde se normal ut på det där fotot. Själv ser jag ut som en anka” kommenterar Stina när jag drar kortet genom kortläsaren och slår in min personliga fyrsiffriga kod.
”Normal?” frågar jag och skrattar, ”det ser ut som om jag ska mörda fotografen i vilken sekund som helst” forstätter jag och öppnar den nu upplåsta dörren så att vi kan komma in i skolan. Samtidigt tänker jag att hon ser otroligt bra ut på den där bilden. Hon har en vana att le lite smått osäkert på bilder ibland, vilket får henne att se väldigt söt ut. Det säger jag såklart inte.
”Äh, du langar sängkammarblicken” kontrar hon när vi börjar gå mot våra skåp, och jag skrattar åt henne utan att börja argumentera för min sak. Trots att jag vet att hon blir så mycket bättre på foton än jag. Hon är rent utav fotogenisk och jag ser alltid ut som något katten släpat in i jämförelse med henne. Med mina 176 centimeter känner jag mig dessutom som en jätte bredvid Stina som bara når 164 centimeter över marken. Jag är inte direkt tjock, men ibland kan jag tycka att jag har lite för mycket hull här och var, vilket leder till att jag sällan har tighta kläder på mig och helst skyler överarmarna. Trots att jag vet att det mesta är i mitt huvud och jag inte är överviktig, så slår Stina mig med hästlängder. Hon har en smal midja, en underbar timglasform med snygga former och allt detta kombinerat med blont vågigt hår som räcker henne till midjan i princip. Lite dystert tar jag en slinga av mitt raka och tjocka hår som bara räcker mig till brösten i en etappklippning, och min mittbena verkar tio år efter modet när Stina drar sina fingrar genom snedluggen. Med en grimas låser jag upp mitt lås, hänger in den svarta, tunna jackan och blottar därmed min svarta oversized t-shirt med trycket So They Say i vit text.
Vi går mot historielektionen med böckerna i famnarna och pennor fastklamrade mellan fingrarna. Stinas klackar låter halvhögt där vi spatserar genom korridorerna, medan mina converse inte ger ifrån sig ett endaste ljud. Till skillnad från Stina har jag ingen lust att försöka göra mig längre än jag egentligen är, vilket uteslutande har lett till att jag bara äger ett par högklackade skor. Vilka jag dessutom bara haft en enda gång. Converse, jeans eller chinos och t-shirtar med tryck, det är min stil. Om man nu kan kalla det en stil. På sommaren är jag nästan alltid barfota, alternativt har jag tygskor, och jeansshorts. Jag har inte haft en kjol eller klänning sedan pappa dog. Det har väl att göra med att mamma och jag alltid brukade klä upp oss i kjolar eller klänningar, sminka oss och så fick jag låna mammas högklackade skor.
En gång överraskade vi honom när han kom hem från jobbet. Jag hade fått låna en av mammas finklänningar, och när han kom in i köket efter en hård dag stod jag i köket med världens största leende på läpparna. Jag övervakade maten som stod på spisen och hälsade pappa välkommen hem utan att kunna hålla mig för skratt, och självklart var han med på noterna i samma sekund som han såg mig.
”Du ser annorlunda ut, Soffan. Har du klippt dig?” hade han frågat medan han ställde ner portföljen i hallen för att sedan gå in i köket. Då hade jag skakat energiskt på huvudet och bitit mig i läppen för att inte brista ut i gapskratt. Soffan hade varit vårt smeknamn på mamma, hon heter egentligen Sofie.
”Hmm… en ny tröja?” hade han gissat medan han kommit allt närmre. När han åter igen gissat fel hade han slagit handen mot huvudet och sedan knäppt med fingrarna, som om han kommit på precis vad som var annorlunda.
”Du har inte på dig vigselringen!” hade han ropat, och med en förfärad blick hade jag sett ner på mina fingrar. Han hade haft rätt, vi hade glömt den lilla detaljen. Innan jag hunnit försvara mig hade han lyft upp mig i luften så att jag tappade skorna och han hade snurrat runt så att vi båda blivit yra. Mammas klingande skratt hade uppenbarats runt hörnet och så hade vi lagat middag medan alla var på gott humör.
”Hallå? Hallååååå?” säger Stina och knäpper med fingrarna framför mig.
”Va? Åh, förlåt, vad sa du?” frågar jag lite förvirrat och ser på henne.
”Ibland Emelie…” suckar hon men ler sedan för att visa att hon inte är arg.
”Jag sade bara att på fredag när vi slutat är det uttagning för skolans fotbollslag. Sebastian ska dit såklart, kan du följa med mig och titta?” frågar hon och ser förväntansfullt på mig.
Jag tvekar lite och ser fram mot klassrumsdörren. Titta på när Sebastian tränar fotboll och höra hur Stina berättar hur bra han är? Tveksamt.
”Kom igen, snälla?” frågar hon och tar tag i min tröjärm så att vi stannar upp precis utanför klassrummet, ”det kommer vara massa snygga killar där” försöker hon och ger mig en hundvalpsblick som jag absolut inte kan motstå.
”Okej då” säger jag och himlar med ögonen, och hon gör en liten segergest innan vi går in i klassrummet och slår oss ner vid en bänk ganska långt bak. Typiskt gymnasieelever, fylla på klassrummet bakifrån. Historia B känns inte speciellt lovande längre nu när vi bara är inne på andra veckan efter sommarlovet, trots att det är ett av mina favoritämnen. Inför mina gymnasieval i nian var jag helt säker på vad jag skulle välja. Samhällsprogrammet. Ärligt talat? Det absolut tråkigaste (om man bortser från Naturvetenskapliga programmet) valet, men samtidigt hade jag, och har fortfarande, ingen aning om vad jag vill plugga vidare inom efter gymnasiet. Medan jag lägger historieboken framför mig och placerar pennan och suddet bredvid den, ser jag fram mot tavlan och kastar en uttråkad blick mot vår allmänt torra och ointressanta historielärare Karin. Absolut tråkigaste läraren jag har haft, men otroligt nog inte den sämsta.
”Lunch!” kvittrar Stina när den tre timmar långa historielektionen äntligen har nått sitt slut. Jag suckar lite lättat, men det är med en bekymrad blick som jag stoppar in mina grejer i skåpet. Utan att Stina ser det såklart. Jag vill inte besvära henne med mina negativa tankar när hon ändå är så glad. Det här är den enda tiden på måndagar som Stina får träffa Sebastian, eftersom de inte har gemensam lektion efteråt. Det är nämligen dags för individuella val om femtio minuter. Av någon anledning har jag och Sebastian valt samma i år, vilket gör att jag måste stå ut med honom i tre timmar mer än Stina. Fast det förstås, hon skulle inte ha något emot det.
”Lust att byta ind-val?” frågar jag, halvt på skämt och halvt seriöst. Stina uppfattar som tur var bara den skämtsamma biten.
”Det vet du!” skrattar hon, trots att hon inte för en sekund skulle välja ledarskap. Hon läser bild och form, något som passar hennes konstnärliga ådra mycket bra. Själv kan jag inte ens rita respektabla streckgubbar.
”Nä, alltså herregud, jag fattar inte hur ni orkar med sånt där skit” säger hon medan vi går mot entréhallen för att möta upp med Sebastian.
Jag får syn på honom nästan med detsamma där han står lutad över en kompis vid en av datorerna. Utan att behöva titta så vet jag att de är inne på bloggen som några från skolan startat. Ingen vet vilka de är, men de häller ut skvaller om folk och rankar de snyggaste killarna och tjejerna i de olika årskurserna. Deras nyaste påhitt är att ranka olika kroppsdelar hos folk. Det hela är så förbannat omoget att jag inte ens varit inne och kollat mer än en gång. Den gången var det jag satt bredvid Stina medan hon sade att det var supertöntigt efter att de rankat de snyggaste tvåorna – och hon varit på andraplatsen av fem namngivna.
”Sebbe!” ropar hon utan att gå mycket närmre än fem meter. Så vitt jag vet är det för att hon inte vill prata med Tomas – som för övrigt stirrar som förhäxat på skärmen.
”Hej baby” säger Sebastian när han vänder sig om och börjar gå mot henne.
Han håller ut armarna när han kommer närmre och sveper in henne i en stor kram. Det är nästan så att lilla Stina försvinner bland Sebastians kläder och muskelmassa under omfamningen, och jag ser bort mot klockan när deras läppar möts i en lite för intensiv kyss. När de sliter sig från varandra kollar jag mot dem igen, och pressar fram ett lite ansträngt leende mot Sebastian. Förvisso blir de säkert mer utav en grimas, men Sara verkar åtminstone uppskatta att jag försöker.
”Så vem har blivit bränd den här veckan?” frågar jag medan de, hand i hand, promenerar bredvid mig i korridoren som leder till matsalen. Tonen är väl inte så trevlig, men jag låter inte helt hemsk ändå. Kanske kan jag komma över att hata honom?
”Kajsa Henriksson i trean. Hon har legat runt med halva skolan. Inklusive tjejerna” säger han med ett flin på läpparna, och jag inser att nej, nej jag kommer aldrig sluta hata honom. Åtminstone inte så länge han är tillsammans med Stina.
”Skojar du?” frågar Stina plötsligt med en äcklad min.
”Tjejerna också?” lägger hon till och jag förstår genast vart det här är på väg. Lite besvärat ser jag bort från henne och trycker ner händerna i fickorna med en sådan kraft att byxorna glider ned lite.
”Ja, tjejerna också” bekräftar Sebastian, trots att han redan sagt det en gång.
”Alltså fyfan vad äckligt. Det är inte normalt någonstans” säger Stina i en ton som skvallrar om att hon verkar må illa. Det är tyst en stund, och jag tror otroligt nog att Sebastian inte tycker det är så äckligt egentligen. Åtminstone säger han inget för att hjälpa henne att spåna vidare. Stina verkar snart komma på andra tankar och pratar på om helgen istället.
”Efter uttagningen är det fest hos Emil, jag kan ju kolla om det är lugnt att ni kommer?” föreslår Sebastian, och innan jag hinner protestera har Stina redan öppnat munnen.
”Heelt perfekt! Eller hur Em? Fan vad skönt med lite fart. Är han soft eller?” frågar Stina och jag slutar lyssna. Vad jag än skulle säga för att försöka slippa ur det här så skulle det inte fungera. Stina har förmågan att helt enkelt övertala mig till saker. Det har nog något att göra med att jag vill ha henne. Möjligtvis?
Med en tallrik i handen börjar jag lassa upp sallad och potatis. Fisk är det absolut värsta jag vet, så jag tar inte laxen som ligger och ser slemmig ut. Till och med lukten av fisk får min mage att rulla ihop sig, och jag tar lite vatten innan jag slår mig ner vid ett runt bord. Sebastian och Stina slår sig ner mittemot mig och börjar genast prata om festen, den här Emil, och hur de ska få tag på dricka.
”Men Em, kan inte du fixa?” frågar Stina efter en stund, och jag ser upp från min tallrik.
”Fixa vad?” frågar jag medan jag petar i maten med gaffeln. Jag har inte alls hängt med de sista minuterna.
”Något att dricka” förklarar Stina, och jag stelnar till. Det tar en stund för mig att svara, eftersom jag helst undviker att sno från mammas förråd. Stina vet att mamma har problem, men hon tycker att det kan vara lika bra att ta några flaskor så att inte hon dricker allt. Det verkar i och för sig inte helt dumt. Jag ser lite osäkert på henne, men hon ler frågande samtidigt som hon stryker undan sin lugg. Det går inte att motstå. Hon går inte att motstå.
”Okej. Men inte för mycket” säger jag, bara för att försöka visa att jag inte gått med för lätt. Med ett leende vänder hon sig sedan mot Sebastian som skyfflar i sig mat. Jag ger honom en lätt motbjudande blick som ingen av dem uppfattar innan jag skjuter tallriken lite ifrån mig, och ser ner på min mage som göms under t-shirten.
”Alltså äntligen!” utbrister Stina vid sitt skåp när vi väl har slutat för dagen.
Klockan har hunnit bli kvart över tre, och jag kastar in mina böcker i skåpet innan jag drar till mig min jacka och sätter på mig den med en väldig hastighet. Vi slutade fem minuter för sent, vilket betydde fem minuter extra bredvid Sebastian eftersom han lägligt nog alltid sätter sig bredvid mig, och jag måste verkligen hinna med bussen.
”Varför har du så bråttom?” frågar Stina och jag ger henne en stressad blick innan jag smäller igen skåpet och trasslar med låset.
”Måste hinna med bussen” säger jag snabbt, men Stina himlar med ögonen.
”Kom igen Em, hon dör väl inte om hon får vänta lite?” säger hon, men så fort orden lämnat hennes mun och hon ser mitt ansiktsuttryck, så tystnar hon.
”Åh, Em… förlåt, jag menade inte…” börjar hon med ett förfärat ansiktsuttryck och tar några steg mot mig, men jag backar mot korridoren.
”Jag vet” säger jag snabbt och vänder på klacken utan att ge henne den vanliga hejdå-kramen eller ens ett ”vi ses”.
Jag praktiskt taget stormar ut ur skolan, utan att höja handen för att hälsa på klasskompisar eller ytligt bekanta. Blicken rakt fram, stegen långa och snabba. Folk kan få tro för att det är att jag har bråttom till bussen, för det är det ju. Lite i alla fall. Den varma eftermiddagssolen bländar mig när jag kommer ut ur byggnaden, och jag blinkar frenetiskt för att vänja mig medan min jacka far omkring i vinden. Jag är framme vid busshållsplatsen efter fyra minuter – rekord! – och hinner utan problem på den eftersom den anländer två minuter efter att jag kommit dit. Det var en konstig känsla av att vara på hållplatsen innan, nästan skön, men jag kunde inte njuta av den. Allt som gick genom mitt huvud var orden som Stina sagt till mig.
Hon dör väl inte om hon får vänta lite?
Dö. Hon får inte dö.
Visst, paranoid, men när man förlorat någon i familjen blir man gärna det. Paranoid för Döden. För att Döden ska ta dem alla. En för en. Alldeles för tidigt.
Hon får inte dö.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SingingAries - 27 sep 12 - 09:41- Betyg:  | | Det här blir bara bättre och bättre. Bra skrivet det blir mer intressant nu när man får veta er saker. | | Notchii - 25 sep 12 - 03:18- Betyg: | | Åååh.. Hon verkar ha det jobbigt :/ Mejla nästa | | Eldflugan - 24 sep 12 - 22:54 | | Jättebra,skicka pm när nästa del kommer upp. |
|
|
|
