Prata med de döda del 1 |
Det var en mörk September kväll år 1812 som jag sömnigt
tittade ut genom luckan på väggen. Hela staden låg öde.
Ingen var vaken nu, det var kanske på grund av det här
som jag kallades för nattvandraren. Men det är på natten
alla andar är uppe och söker någon att prata med.
Plötsligt kände jag hur någons kalla hand sträckte sig upp
mot min kind.
- Kan du hjälpa mig? Viskade ett litet barn.
- Vad vill du ha hjälp med?Frågade jag.
- Jag vet inte vem jag är. Sade det lilla barnet.
- Vet du att du inte är i detta liv längre? Frågade jag.
- Det har redan kommit till min kännedom. Sade flickan
klokt. Det enda jag kommer ihåg är att min mor skrek
när jag plötsligt hörde ett doft ljud sedan vart allt svart.
Snälla! Hjälp mig!
Jag var tvungen att tänka en minut för att sedan komma
fram till att det var min lilla flicka som jag såg framför
mig. Hon hade dött i ett skotts läger som var till
för att döda avkomma från häxor. Jag hade kommit dit för
att hålla henne i handen som vi hade kommit överens om.
När jag kom dit så skulle jag precis ta henne om handen
när Amiralen skött min dotter. Jag skrek, jag skrek så
högt att det hördes hem till byn.
- Du är min dotter Maria. Sade jag som svar till den lilla
flickan.
- Mor! Sade Maria. Jag har letat efter dig! Varför höll du
mig inte i handen?
- Jag hann inte, sade jag. Amiralen var för snabb. Förlåt
mig...
- Mor, sade Maria. Det spelar ingen roll längre. Nu ser
jag ljuset. Vad vackert det är. Klarar du dig mor?
- Jag klarar mig, sade jag.
Maria gick sakta med en lykta som lyste upp hela gatan.
Sedan var hela hennes närvaro borta. Nu låg gatan tryggt
igen, eller det trodde jag... Jag trodde att jag var trygg
i den byn jag var i, men ryktet att jag kunde tala med dem
döda hade spridit sig som pesten.
- Här är huset! Hörde jag en soldat skrika utanför. Vi vet
att du är vaken nattvandraren! Öppna dörren annars slår vi
in dörren!
- Jag tjänar ingen! Skrek jag. Jag tjänar min egen vilja
å mitt hjärtas slag. Men kom in om ni så vilja. Jag
spottar på er, för ni blott ej vet vad guds vilja är.
Men för guds skull kom in om ni vill. Jag kommer kämpa
för rättvisan och Gud!
Plötsligt brakade min dörr in och där stod en präst
och två soldater. Prästen kom och ställde sig bredvid mig
och gav mig ett brev. Han bad mig tänka över det som stod
i brevet. Jag bad prästen att sätta sig vid mitt bord.
Prästen tackade ja och bad dem två soldaterna att ge sig
i väg.
- Tack för att jag fick dela ditt bord, sade Fader
Lars- Erik
- Fader, sade jag. Min gåva är ingen synd jag svär på min
dotters grav.
- Det du gör är för människorna här i byn är pakt med
djävulen, sade Lars- Erik.
- Jag vet att detta är en kristlig by, sade jag. Men Gud
sade kom som du är.
- Jag vet mycket väl vad bibeln språkar i, sade Lars- Erik.
- Jag tror Fader måste gå sin väg nu, sade jag.
Jag gick före prästen in till farstun, jag öppnade
dörren till honom. Prästen och hans anhang gick sedan
iväg med lunkande steg. Jag tittade efter dem, någon
skyddsängel följde efter prästen och soldaterna.
Jag suckade och stängde sedan dörren. Jag satte mig
sedan till ro vid bordet där prästen brev låg.
Jag läste det tyst för mig.
”Det framkom min sköna mö att ni visat
eder förmåga att tala med dem döda.
Detta är en synd, en synd fylld av skam.
För att eder rykte ej skall skadas
så antag jag att ni vill renas från
denna syndiga skam. Jag ber er att besöka
eder kyrka för rening.
om ni ej tar emot denna hjälp
så antager jag att ni har anslutit eder till
djävulen.
Undertecknat
Fader Lars-Erik"
Så det var det han ville, tänkte jag för mig själv.
Han ville rena mig. Jag tittade upp mot taket och skrek
förtvivlat på min mor:
” Var du tvungen att belasta mig med den här gåvan!
Varför? Varför just jag mor? Varför inte mina två bröder?
Det är svårt, jag vet inte vad jag ska göra! När kan jag
sluta fly från by till by? Har du planerat det här för
mig?! Svara då din själviska fan! Hur kunde du lämna mig
så här? Vad har jag gjort för fel? En sak skall du veta,
att till slut kommer jag inte klara av den här uppgiften.”
Min mor svarade mig vänligt:
” Du kommer klara det här, hitta rätt sätt”
Svaret hon gav mig ekade långsamt över hela mitt lilla hus
uppe på kullen...
|
|
|
|
