hitta tillbaka - prolog |
Okej, en ny novell, ser hur intresset är så ser vi om
det blir fortsättningar.
Nu i början är det mycket sorg osv, men den handlar om att
hitta tillbaka till livet efter något hemskt om vänskap och
såklart kärlek. Jaa, typ, å mycket mer såklart :)
Hoppas någon vill ha en fortsättning
När någon berättar någonting för en, som man inte vill höra, tar det en evighet. Orden kryper ut ur den enes mun, knuffas ut från läpparna och tvingas klättra upp för axlarna på den andre och sedan trycks de in i öronen där de motvilligt med släpande fötter går längre in. Sedan tar det ännu längre tid för hjärnan att uppfatta det som sagts, för känslorna att komma, för att tårarna ska rinna och ibland, om orden som man inte vill höra är hemska nog, så stänger kroppen av helt och hållet och reaktionen uteblir.
Det hände mig. Jag såg på sjuksköterskan, länge. Hennes rödmålande läppar rörde sig långsamt, mungiporna hängde dystert neråt, hennes ena hand lades över min, den var varm, men inte svettig och den kramade lätt. Sedan stannade läpparna och hennes mörkblåa ögon såg djupt in i mina. Hon blinkade två gånger och de långa ögonfransarna dansade, jag ville röra dem. Sedan rörde sig de röda läpparna igen, och jag kunde se att det var ungefär samma ord som upprepades men mina öron hörde inte dem. Orden fick studsa på de vita sjukhusväggarna med billiga tavlor hängande på, men in i mina öron kom de inte. Jag log lite, försökte i alla fall men jag vet inte om jag rörde på läpparna. Jag ville skratta högt och dra i hennes ögonfransar. Hungrig var jag också, det sög hårt i magen efter godis, en chokladkaka hade suttit fint. Sjuksköterskan såg på mig igen, hennes ögon rotade sig i mina ljusbruna, sökte efter en reaktion. Hennes hand kramade min hårdare. Orden studsade nu runt som om jag var under vatten. Jag hörde, men förstod dem inte. Jag ville inte heller förstå. Varför tvingade hon mig? De röda läpparna rörde på sig gång på gång. Plötsligt fick jag panik, jag ville gå, jag ville inte höra orden som märkbart blev högre och högre, tydligare och tydligare. Men jag satt fast, mina ben vägrade att röra på sig, de vägde flera ton, och mot min vilja slog orden hål på min bubbla.
”Ingen klarade sig, jag är så hemskt ledsen Johanna...”, stillsamma och lugna ord men samtidigt så hårda och förödande. Jag dog också, i alla fall på insidan.
Kommentera gärna!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Notchii - 25 sep 12 - 03:23- Betyg:  | | Vill jättegärna ha en fortsättning :D Den verkar udda och spännande. | | Espoir - 23 sep 12 - 17:24 | | Tycker den var jättebra, du skrev på ett intresseväckande fast beskrivningarna kunde dock ibland bli lite väl överdrivna. Detta är inte heller riktigt prologmaterial. En prolog ska bara göra så man får lite inblick i personens liv och kopplas ofta senare ihop med epilogen. En prolog ska man också kunna hoppa över om man känner för det. Det funkar ändå för dikta för man måste ju få veta vad som ska hända från första början för att därefter välja om Man vill fortsätta läsa eller ej. Hoppas jag inte skrev allt för rörigt skriver på mobilen. | | alliiis - 23 sep 12 - 13:12 | | Väldigt bra skrivet! | | friidap - 23 sep 12 - 12:58 | ooh, spännande å se vad du hittar på den här gången!
släng iväg ett pm om du fortsätter ;) | | Raainboow - 23 sep 12 - 12:56 | bra, men fick inte mycket uppfattning om vad den ska handla om?
maila gärna om det kommer en fortsättning! :) |
|
|
|
