X - Del 1 (av 2) |
X
Hon visste att han inte älskade henne. Låg med honom gjorde hon bara för att få en glimt av den känslan man får när man känner sig behövd, när kläderna rivs ivrigt av en och man gungar till av orgasm för att allt sedan ska ta slut. Kanske var det intimt men kärlek var det inte. För hon drog lika snabbt trosorna på sig, väntade knappast på att morgondimslöjorna skulle bereda en ny dag, sade inte hej då, gick snabbt ut genom ytterdörren och förvånades inte av att han knappt reste sig upp för att ta farväl utan låg sådär slarvigt naken på sängen med halvslutna ögon och grymtade till. Hon ogillade inte honom men att säga att hon hatade honom vore att gå till överdrift. Hon huttrade till i morgonkylan, drog kappan lite tätare om sig men kunde ändå inte skaka av sig känslorna som överväldigade henne. Mannen i gråljus kappa hade bara haft ett krav innan han gav henne 9 millimetern: Älska inte. Hon hade lytt honom ända tills den dagen hon träffat Mary; den skygge gravida kvinnan som bodde granne till henne och som hade haft ett våldsamt ex. Jonathan hade han hetat…det vill säga, innan hon sökte upp honom med hjälp av Gula Sidorna och tryckte ner 9 millimetern i halsen på honom, tryckte av och lät honom drunkna i sitt eget blod. Hon hade hatat honom och under ett kort ögonblick, lika kort som en halv sekund, hade hon låtit vansinnet som hon så omsorgsfullt dolde bakom sin stenhårda fasad, härja vilt. Mary hade inte fått reda på något och det skulle hon heller aldrig få göra för Jonathan hade flyttat långt upp till Norrland och han hade inte hört av sig på ett helt år.
”Förlåt. Förlåt om jag väckte dig.” Mary kunde inte hejda snyftningarna som for ur henne och Agent X var helt ställd. Hon sträckte sig efter henne med en darrande hand och X glodde helt stumt på handen, oförmögen att reagera. ”Snälla, X.”
Hon hade inte förstått och lämnat rummet och den gråtande gravide alldeles ensam. På kvällen tittade X till henne genom nyckelhålet. Mary gungade lätt på en stol medan hon tittade ut genom det stora fönstret. Hon var naken från midjan uppåt och X blev helt plötsligt kall för på Marys rygg skymtade 8 blå repliknande märken, bättre än så kunde hon inte förklara märkena. Hennes ryggkotor avtecknade sig genom den tunna huden och magen verkade så stor i jämförelse till hennes svaga lilla kropp. Utan att tänka sparkade X upp den låsta dörren. Kraften i hennes spark fick den svaga kvinnan att omedvetet rycka till. På två långa steg var X framme hos Mary. ”Vem har gjort det här mot dig? Hmm? Svara mig, Mary!” X tog tag i den snyftande kvinnans handled och ryckte till henne per automatik. X fattade inte, kunde inte fatta heller, att kvinnan blev alldeles skärrad och rädd i samma stund som hon hade greppat tag om henne. De rödkantade ögonen fylldes till bredden med tårar. ”Sluta, ditt fanskap! Låt mig vara, X! Låt mig bara vara!” Skrek hon samtidigt som hon reste sig på svaga ben och försökte putta ifrån sig X, dock utan resultat. Hon örfilade till X och slog henne hårt på bröstet. X gav inget ljud ifrån sig och stod fullkomligt still. X lät sig slås och bankas på. Till slut gav Mary upp. Hon smekte X istället mjukt över bröstet, viskade mjukt att hon var ledsen och att hon varken borde ha örfilat henne sådär eller tappat besinningen. Hon närmade sig henne så att hon kunde kika upp på X med tårfyllda ögon.
”Säg något, X. För fan, förlåter du mig.” X tittade ner på henne och fick något oförstående i sin blick. ”Ja, vad är det du ber om förlåtelse för? Du gjorde mig inte illa, Mary, ifall det är det du tror.” Mary fick ett kallt uttryck i ansiktet. ”Du är så hård, X. jag fattar inte hur du har kunnat leva såhär i så många år. Jag tror knappast du är mänsklig, säg mig var är den sjuklingen som uppfostrade dig.” X frös till is. Mary talade om mannen i ljusgrå kappa. Hur vågade hon? Denna svaga, inkapabla kvinna. ”Du låter bli att tala om honom, Mary. Du vet inte ett dugg om vilket liv jag har lett och vad jag har för bakgrund.” Mary skrattade till. ”Vem. Fan. Är. Du. X. ? Du. Är. Ett. Lik.” X såg plötsligt rött. Hon drog till sig den gravide Mary genom att hålla om henne runt midjan och lyfta henne från golvet. Mary tappade andan och skrek till av smärta. ”Din jävla skitstövel, släpp mig, X!” X släppte henne lika plötsligt som Mary skrek till och fick henne att dundra hårt till golvet. Hon grät hårt och låg snyftande på det hårda trägolvet. X genomfors av spänningar i hela kroppen, hennes iskalla hjärta smälte under ett livsavgörande ögonblick och hon hukade sig ner på golvet, drog upp Mary och lade henne till bröstet. Mary stirrade oförstående på X och gjorde sedan det otänkbara, kysste henne mjukt på bröstet, pannan, händerna och överallt som hon kunde komma åt. Varje millimeter av X blev salivbestrött och X genomfors för första gången av en osannolik känsla: Kärlek.
Morgonljuset strilade in genom fönstret, Mary sov med halvslutna ögon och väntade på knaket från ytterdörren som indikerade att X hade kommit hem från ett av hennes flummiga ligg i innerstaden. Hon förstod aldrig varför X inte skaffade sig en ordentlig man som kunde älska och ta hand om henne, såsom hon själv hade misslyckats så katastrofalt med. Hon var ju trots allt vacker med svart lockigt hår, rubinröda, fylliga läppar och en kropp som till och med fick Mary att tråna trots att hon var hetero. Detta kunde bara bero på en sak och det var just det där inflytandet den där dumme mannen hon jobbade för hade över henne. Mary hatade den mannen. Han brukade möta X i ödsliga gränder där de utbytte ett par ord med varandra, varefter han försvann lika snabbt som han hade kommit. Han smälte så fint in i dimslöjorna tack vare hans ljusgrå kappa som han bar vid varje möte.
X hörde hans steg innan hon hörde hans röst. Han kom bakom henne, andades in hennes dofter och letade sedan efter pistolen, laddade upp den med kulor och lade sedan tillbaka den i hölstret som satt runt hennes midja. ”Du är sen.” Konstaterade han rått. Hon ryckte på axlarna. ”Jag behövde honom idag på morgonen, jag blir galen ifall jag inte får något på morgonen, det vet du Mästare.” Han skrattade ett glädjelöst skratt. ”Jag har fått uppgifter om att du mördat en man som inte var en måltavla.” X stelnade till. Han läste av hennes ryggtavla. ”Du borde lyssna på order, X. Du vet mycket väl vilka risker som finns därute, eller har du blivit en mjukis. Den där Mary kan ta hand om sig själv.” X förblev tyst. ”På tal om Mary, hon distraherar dig alldeles för mycket och jag har fått nog. Organisationsmedlemmarna har tröttnat på henne, du utför inte ditt jobb ordentligt längre och du är ständigt full i tankarna. Hon ska bort, hon är din nästa måltavla.”
*Copyright, all rights reserved.
// Violet
|
|
|
|
