Ett år har passerat. |
Varför minns jag allting så bra när allt jag ville var att glömma?
Jag minns vem jag smsade till när jag satte mig på tåget, vad jag skrev och att jag försökte inte gråta. Jag minns när jag klev av i Södertälje, åkte ner för rulltrapporna och bönade och bad om att min bästa vän skulle ringa. Jag letade efter en bänk där jag kunde få vara lite ifred men jag hittade ingen utan tog första bästa. Jag minns att hon ringde, vi pratade om de som hade hänt och jag fick ett sms. Jag minns vad han skrev, vad jag skrev tillbaks i hopp om att han skulle ändra sig. Att de bara var ett av hans tusen humörsvängningar. Men han skrev orden att de var slut. Jag läste upp de i telefonen, kände tårar sippra ur mina ögon och struntade fullständigt i att på andra sidan satt en kille på bänken. Och han brydde sig inte, att en flicka satt och grät. Men min kompis försökte lugna ner mig. Sa att allt skulle bli bra igen och på något sätt blev jag lugn. Hon hade saker och göra och vi la på. Så jag åkte upp igen till spåret och väntade på de förbannade tåget. Det regnade. En stor massa av folk stod under taket, många pratade i telefon med tunga resväskor. Dom skulle nog hem, för det var söndagkväll och morgondagen efter var de vardag igen, slut på de roliga. Min mamma ringde och jag tog djupa andetag för att försöka att inte gråta. Hon sa såna där grejer en mamma ska säga, att han var dum och var extremt feg som gjorde slut via sms. Jag lyssnade inte för mycket på vad hon sa, jag ville bara höra hennes lugna röst tala för jag visste att jag inte skulle hem till henne. Utan till en tom lägenhet för på måndagen skulle jag till skolan.
Men jag la på efter ett tag, tåget skulle komma och jag försökte leta upp en bra plats i bistrovagnen. De fanns inga ensamma platser så jag satte mig vid en tjej. Men sen kom en tjej till och klämde sig in i de lilla hörnet. Och tåget rullade iväg, folk var trötta, tjejen bredvid mig sov och jag hade ett stort sug på godis. Jag gick dit och köpte apelsinjuice, chocklad med nötter i och en chockladboll. 68 kr. Jag brydde mig inte. Gav fram en hundra lapp och satte mig och tuggade på den bittra chokladen. Den smakade inte lika gott som jag mindes den. Den smakade sorg, tårar.
Resan bestod av musik, jag kunde inte tänka på något dåligt för jag kunde inte gråta. Så när jag klev av för att byta tåg igen hamnade jag på ett nästan tomt tåg och de var nästan ingen där. Men inte ens då kunde jag gråta. Klockan passerade 11 på kvällen och jag var framme. Med en tung väska i handen gick jag genom mörkret och jag visste att mamma ogillade att jag kom fram så sent och ville inte att jag skulle gå ensam hem i mörkret. Men jag hade inget emot de. Den kvällen var mörkret inte läskigt, vi liksom blev ett med varandra. Och när jag kom hem slängde jag väskan på golvet. Satte mig ned lutad mot sängen och tittade ut i intet. Jag kunde inte gråta då heller. Jag var inte heller trött, trots att klockan närmade sig tolv och de enda som snurrade i mitt huvud var ovisshet. Varför lämnade han mig?
Idag har de passerat ett år och fan va ont de gör. Jag såg hjärtat vi ristade in i trädet bakom mitt hus och jag undrar fortfarande varför han lämnade mig. De har gått ett år och jag är fortfarande trasig och ett med mörkret.
|
| Kommentarer | | TH-Lower - 22 sep 12 - 18:31 | | Jag förstår vad du menar, hände mig för snart två år sedan. Har fortfarande frågor och sånt, men jag har hittat en jättefin kille som jag älskar hur mycket som helst. Är rädd att det ska hända igen menmen.. Kram, finns om du vill snacka. :) | | angel321 - 22 sep 12 - 13:21 | | Känner verkligen den svåra smärtan för har själv varit med om detta,,att inte få något svar på varför.Mycket känslosam och bra skrivet!! |
|
|
|
