the sorrow in my heart- del1 |
Hej alla där ute!
Det här är den första "riktiga" novell jag lägger ut, så jag hoppas på mycket respons
positiv som negativ.
jag ska försöka lägga ut några delar till, men jag kan inte lova att de blir långa.
så hoppas att ni gillar det :)
Långsamt sträckte hon upp sin hand mot den ouppnåeliga stjärnan i himlen.
Glänsande nära men ändå förevigt bortom räckhåll.
Så svårt, luften ville inte nå ner till lungorna, sakta kvävdes hon till döds.
Istället för att gripas av dödsångest kände hon inre frid. Ett slags acceptans för ödet.
Hon bredde ut händerna redo att flyga högt uppe i himlen, helt onåbar för all smärta och lidande.
”Min älskade vi möts igen” hans varma röst omfamnade henne, medan hon sjönk i det kalla trög flytande vätska en millimeter i taget ner mot det mörka djupet.
Ögonlocken fälldes ner för sista gången i en djup drömlös sömn…
Hjärtat ryckte till, ögonen vidgades i ren skräck och andetagen drogs hastigt in som om kroppen inte kunde få nog av syre.
Solen sken svagt genom gardinerna. Hon hade överlevt ännu en natt, nu var det dags att ta sig igenom ett vaket helvete.
Varje natt upprepades samma tortyr. Smärtan nådde sin yttersta gräns, och hjärtat strimlades i tusen små bitar.
Trots att hon dör hundra gånger per natt så vaknar hon ändå upp på morgonen. Sorgligt nog.
Det som fick henne att känna sig värre var att åter vända till den tomma lägenheten. Varje hörn påminde om honom.
Hon satte sig vid fönsterhörnet där han brukade sitta med samma kopp kaffe, och titta ut mot havet som om han kunde
se vad som fanns bortom horisonten. Den gröna filten låg varmt om hennes axlar, men ändå frös hon. För att hans doft inte fanns längre där.
Hon tittade runt omkring sig. Köket var ett enda stor röra torkad disk och sopor låg överallt. Det hade ingen betydelse för henne.
Det var smärtsamt att utföra vardagliga sysslor. Han skulle inte vara där för att hjälpa henne, eller smyga bakifrån för att gen henne en kram. Hon kunde nästan se hur de jagade efter varandra i den trånga lägenheten. Hon visse att han kommer alltid att fånga henne till slut, då skulle han kyssa henne andfådd och älska henne tills hon tappade all vett och sans. Hon blundade och försökte att sudda bort alla minnen, hon behövde distraheras.
Tick tack, tick tack.. klockan gjorde sig påmind. Jobbet! Hon måste skynda annars kommer hon att vara försenad. Det var dags att sätta på sig det glada masken igen…
|
| Kommentarer | | martobicat - 22 sep 12 - 12:02 | | Berör. Fint skrivet. |
|
|
|
