Att bli förälskad i fel person del 37 ~Tidspress~ |
Ni kanske inte tycker som jag, men denna blev lite slarvigt ihop skriven. Kunde haft lite mera men men så kan det gå. Kanske är detta den näst sista delen. Det märker jag sen när jag börja skriva på del 38 ... Några frågor som fortfarande inte blivit besvarade ...? Oarbetad och orättad som vanligt, sry för det xD
---
Papper efter papper hamnade på golvet, text efter text hade jag läst igenom. Anteckningar skrivna och samlade i en hög på bordet. Klockan fortsatte att ticka i det tysta rummet. Jag fortsatte att planer. Men jag insåg att jag inte hade ett val. Utan jag ringde Saloros män.
”Ja”, svarade någon bryskt. Jag svalde svagt och satte upp fötterna på bordet.
”Jag har det ni behöver.”
”Vem?”
”Idiot det är ju jag, Thia. Vill du ha tag på familjen eller inte?!” Han muttrade något innan han suckade ett ja. Jag gav honom deras position.
”Bra, kom till pentagrammet om två timmar.” Sedan lade han på utan vidare. Jag suckade och granskade rummet. Papper överallt. En enda röra. Jag suckade och rest mig upp, lyssnad ut för att se om Larry var i närheten. Hmm köket. Jag vilade min hand mot väggen, och letade efter kablarna. Blundade och utan vidare tände fyr i ett eluttag. Jag hjälpte den att sprida sig och snabbt var rummet upplyst av hungriga lågor. Jag tog min bunt med anteckningar och vissa papper jag ville behålla. Jag gick lugnt ur rummet och lät dörren vara öppen. Brandlarmet började tjuta och Larry kom ut springades ur köket. Stirrade då lågorna slickade väggarna och golvet. Han tappade förskräckt det han hade i händerna och fortsatte att stirra på lågorna. Hans blick passerade mig och han gapade stumt. Jag pekade på honom.
”Jag vet att du sålde oss till dess män. Jag vet. Och nu tar jag bort allt”, sade jag och skakade på huvudet. ”Och nu är allt över. ”Jag vände mig om och gick ut ur huset. Lämnade honom paralyserad kvar.
Att se männen storma in i deras hus fick mig att må dåligt. Att se när de brutalt dra ut en efter en. Först Aimo, sen Tapio, Karim, Clayton … min icke syster Zaria. Hon var så rädd, så skör. Men jag hade inget val. Hon hade gråtit, men var nu tyst. Rädd och tyst. Lika oskyldig som ett rådjur. Clayton kunde jag inte ens titta på, eftersom jag visste de fel jag gjorde mot honom. Han och hans familj. Jag skuggade dem hela väggen till byggnaden, lyssnade på deras samtal.
”Ni litade på fel person, kära ni.” Ur mörkret kom Saloro. Raija stirrade chockat på honom. ”Precis flicka, jag är vid livet. Mitt liv var aldrig hotat.” Hon tittade bort, men Zaida stirrade hämndlystert på dem. Jag visste att hon inte var bästa vänner med Raija och dem, men hon stod på deras sida till hundra. Zaria hade blicken i marken, kämpade emot tårarna. Tapio och Karim byte en varsin blick då deras pappa drogs fram.
”Alla dina misstankar, att du inte gjorde något”, sade Saloro och skakade på huvudet. ”Du visste att flickan var opålitlig. Neka det inte, jag vet att du visste.” Han skrattade då Aimo suckade tungt, han gav upp. ”Ni ser, tack vare denna mans misstag, tack vare hans svaghet så … men titta.” Han slog ihop händerna och vinkade fram mig. Alla drog efter andan, men jag höll blicken på Saloro. Jag hörde Zaria mumla nej gång på gång.
”Cynthia?” frågade Raija. Jag räckte pappret till Saloro.
”Som du bad om.” Han nickade.
”Bra.” Han tittade igenom pappret och nickade kort. Nickade till sina män som gick för att förbereda.
”Här har ni en äkta …” Han avbröts precis som om han satte i halsen. Jag satte huvudet på sned och log.
”Vad sade du? Jag hör inte.” Han hostade och kippade efter luft innan han kunde andas normalt. Han pekade på mig.
”Var försiktig lilla du.” Jag spelade häpen.
”Jag, ska jag vara försiktig. Den var ny den.” Jag vände mig om och lutade mig mot stenbordet och förblev tyst.
”Som jag försökte säga, en Pure Blood är en svekfull demon.” Han vinkade till sina män. Mina vänner kastade sorgsna blickar då de blev splittrade och utsprida runt bordet. Saloro nickade att jag skulle börja. Jag tittade upp mot stjärnorna innan jag drog upp kablarna runt pelarna runt byggnaden. Deras kasande mot stenarna väckte mitt sinne till fullo. Snabbt skapade jag en bur. När jag öppnade ögonen gjorde jag buren magnetisk och snabbt strömmade magnetismen innanför kablarna. Saloro gick runt och gjorde så pentagrammet lös.
”Nu kära ni, ska ni bli fria från demonen.” Jag såg Aimo en bit bort.
”Saloro!” ropade han. Saloro ignorerade och fortsatte med sitt. ”De är bara barn.” Jag rynkade fundersamt pannan.
”Där håller jag inte med dig riktigt. Demonens sinne är många hundra år gammalt, eftersom de aldrig dör ut. De lever på människan och människan lever på dem. Kroppsligt är de barn, men inte mer”, sade jag och vände mig mot Saloro. ”Men dock har du glömt en sak, säg mig om jag mindes fel. Att bryta en länk mellan en demon och en människa är nog det dummaste man kan göra. För att bryta en länk, väcker så många andra.” Saloro snurrade runt och stirrade på mig. ”Jo det är sant. Men vänta så ska jag visa.” Jag gick fram mot Clayton, vinkade iväg vakten. Han vägrade att gå, jag spände blicken i honom, snabbt utbyttes den säkra blicken mot smärta och han flyttade på sig. ”Så …”
”Men vännen, varför skulle han hjälpa dig?” Jag sneglade bak mot honom och log.
”Vi har liksom inget val än att sammarbeta vettu eftersom demonerna dras till varandra, dock vet jag hur man förhindrar det.” Eller inte. Men det visste inte han om. ”Så, det kallas magnetism hållning, att man håller laddningen mellan varandra och kallar med hjälp av den till ett sammanställning …” Jag fortsatte att babbla på osammanhängande så jag bespara er den extra långa föreläsningen i galenskap. Ännu en gång, Psyksnack.
Då laddningen skapades mellan oss, vilket Clayton inte hade så mycket val än att göra det. Jag hade mitt fokus någon annanstans, vilket han snabbt märkte. Han kunde slå ut mig med hjälp av magnetismen, men det gjorde han inte. Det var jag tacksam över. Strunt samma. När själva tillkallelsen var överstökad så vände jag mig mot Saloro. Eftersom inget hänt så suckade han.
”Slut lekt, flytta på dig.” Han knuffade undan mig och klev fram till Raija. Nålarna kom fram och påse efter påse med vätska kom på plats. ”Nu är du snart en fri människa igen.” Cylindern kom fram och sakta kom smärta till Raija. Flera cylindrar, nålar och påsar kom. Zaria brast i gråt, Zaida stirrade stumt och förskräckt då killarna plågades med att se sin syster. Nu eller aldrig. Gränsen nådde Raija och hon skulle just öppna munnen för att skrika. Men förblev tyst då smärtan avtog. Jag tog kraft i en utandning och krossade ena cylindern i små, små bitar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SingingAries - 21 sep 12 - 11:23- Betyg:  | | Jag tycker inte den var så slarvig utan riktigt bra skriven. Man blir så fundersam över vad hon egentligen hon har hittat på nu. |
|
|
|
