Love is beautiful - kapitel 1 |
”Vänta lite nu. Gör du slut med mig?” frågar Landon chockat. Jag står där, helt hjälplös. Jag vet inte hur jag ska svara, hur jag ska förklara varför jag vill göra slut utan att såra honom. Men jag älskar honom inte. Jag älskade honom aldrig. Jag trodde att jag gjorde det, men för drygt en vecka sedan när han plötsligt började pressa mig på sex började jag fundera mycket och insåg då att jag inte ville ha honom, att jag aldrig ville ha honom.
Det vi hade var bara kul. Det är allt. Kanske inte för honom, men för mig. Jag behövde ha kul när jag först träffade Landon på en bar av en slump. Han var ju den perfekta killen för det då mitt första intryck av honom var att han var lite av en rebell. Så jag tänkte bara att det vore kul att tillbringa en kul kväll med just honom av alla killar så jag gjorde det. Men det slutade med att vi fortsatte att träffas i flera veckor och sedan blev vi ihop. Men det var aldrig planerat att det skulle ske, men det skedde ändå hursomhelst. Det som är gjort är gjort.
Jag insåg inte bara att jag aldrig älskade honom, jag insåg också att det var dags att göra slut innan det skulle hinna gå för långt. Vi har bara varit ihop i två månader, så det är dags att göra slut innan det hinner gå en, två, tre, fyra, fem månader till!
”Lydia? Älskling?” Jag vaknar till och ser upp på honom. Oj, mina tankar flög visst iväg, men nu är jag tillbaka till verkligheten.
”Ja, jag vill göra slut. Och jag vet inte hur jag ska säga det här utan att såra dig. Så jag säger det bara rakt ut. Jag älskar dig inte. Jag älskade dig aldrig. Den där kvällen när vi träffades, var jag bara ute efter lite kul. Det var aldrig meningen att vi skulle bli ihop. Jag är ledsen om du har hunnit bli kär i mig. Jag är så ledsen, jag är så ledsen. Förlåt mig. Men jag kan inte vara ihop med dig längre. Jag vill inte vara med en kille som jag inte älskar.” säger jag och ser försiktigt på honom.
Hans ansikte förändras från chockat till ledsen, sen till arg. Verkligen arg. Det är svårt att se på honom, det är svårt att se honom i de nötbruna ögonen när han är så där arg som han är nu. Han ser alltid så där farlig ut när han är arg, så jag börjar bli rädd nu. Vem vet vad han kan göra? För det har hänt ibland att jag känt mig illa till mods i närheten av honom. Jag får liksom dåliga vibbar från honom då, kan man säga. Jag vet verkligen inte varför, men jag får ibland en känsla av att hans tidigare förhållanden inte hade slutat väl. För förut när jag frågade honom varje gång om han hade haft en flickvän, såg han alltid så oroad ut. Som om jag har kommit på något fruktansvärt från hans förflutna. Det oroade mig verkligen när han betedde sig så där. Så jag slutade fråga för jag stod inte ut längre med att se hans konstiga reaktion varenda gång. Men jag oroar mig fortfarande. Vad har egentligen hänt med hans före detta flickvän (eller flickvänner)?
Ännu en gång har jag försvunnit i mina tankar, så när Landon raskar på mig mjukt kommer jag tillbaka till verkligheten. Så typiskt att jag alltid försvinner i mina tankar!
”Nej, jag vägrar acceptera det.” säger han bestämt och argt. Jag suckar och skakar på huvudet.
”Jag är ledsen, men jag kan inte fortsätta längre.” svarar jag och suckar ännu en gång till. Och helt plötsligt i bråkdelen av en sekund, utan att jag är beredd, tar han tag i min arm och drar mig mot sig så att vi står ansikte mot ansikte. Riktigt hårt så att det gör ont. Jag stelnar till och bara stirrar chockat på honom, jag kan inte röra på mig. Han har aldrig, aldrig nånsin tagit tag i mig så där hårt förut! Bara på det vanliga sättet utan att det gör ont. Men nu gör det ont. Han ler mot mig som om mitt chockade ansiktsuttryck roar honom, men leendet når inte hans ögon riktigt. Han ser nästan… hotfull ut. Han ger mig den kyligaste blicken jag nånsin sett hos honom. Nu börjar jag verkligen bli rädd på riktigt! Han är helt plötsligt inte den Landon som jag alltid har känt. Jag har hört ett rykte där det sägs att han lider av fruktansvärda humörsvängningar, men det har aldrig hänt i närheten av mig. Så jag trodde därför aldrig på det. Men nu vet jag att det är sant. Han lider tydligen av humörsvängningar. Han är som en helt annan person nu.
”Nej, jag vägrar acceptera det. Lyssna på mig nu. Hör du mig? Jag är en man så jag bestämmer hurdan vi ska göra slut eller inte. Du lyder mig nu. Eller annars kommer det bli konsekvenser. Hör du mig?” Han hotar mig. Det ser jag på hans blick och det hör jag på hans mörka röst. Jag känner mig illa till mods. Vem i helvete tror han att han är som behandlar mig så här nu som han aldrig nånsin har gjort? Min arm börjar värka ordentligt, det känns som om nerverna svullnas upp och blod slutar cirkulera. Det gör så ont! Paniken börjar alltmer snabbare ta över mitt sinne, nu försöker jag desperat att ta bort hans hand från min arm. Det gör för ont! Jag vill bara få det att sluta! Han håller fortfarande i armen för hårt. Han är för stark!
”Släpp mig! Det gör ont!” skriker jag desperat åt honom och mina ögon börjar vattnas.
”Nej. Ont eller inte, jag släpper dig inte förrän du ber om ursäkt för hur du betedde dig.” Jag stirrar frustrerat på honom. Jag!? Hur kan han göra så här? Hur kan han kräva det när det är han som ska be om ursäkt för hur han behandlar mig precis nu? Jag skakar bestämt på huvudet.
”Nej. Det tänker jag inte göra. Jag har inte gjort nåt fel. Men snälla, släpp mig. Det gör ont…” försöker jag desperat igen. Jag håller på att bryta ihop totalt. Jag kämpar emot gråten i halsen som växer och som hotar att komma ut.
”Okej. Jag släpper dig. Men det betyder inte att det är slut mellan oss nu. Imorgon kommer vi att glömma allt.” Han släpper äntligen taget om mig och innan jag hinner tänka mig för ger jag honom en rejäl örfil. Smällen hörs kraftigt och högt så att alla som befinner sig i det här huset skulle höra örfilen jag just gav. Och då plötsligt ser Landon ut att vilja döda mig, han ser rent sagt skitförbannad ut, och går mot mig och i bråkdelen av en sekund som han just tänker slå mig kommer en kille in och Landon sänker då hans näve snabbt. ”Derek!” säger han glatt.
Jag stirrar. Nu står där en lång, muskulös och blond kille. Han är verkligen lång, jag gissar att han är nästan runt två meter. Nej, nu försvinner jag i mina tankar igen och i samma sekund som jag kommer tillbaka till verkligheten ännu en gång… Åh nej! Han är Landons dumma, vidriga storebror! Varje gång jag var på besök och Landon gick på toaletten eller nånstans, försökte han alltid tafsa på mig. En gång lyckades han till och med kyssa mig. Äsch, den äckliga bilden av kyssen vägrar fortfarande att ge med sig varje gång jag ser på Derek fast jag har försökt tusen gånger. Utan resultat. Och precis som Landon, har jag också alltid känt mig illa till mods i närheten av honom. Men nu för en gångs skull är jag för första gången tacksam att han kom in. Annars skulle jag kanske ha fått ett blåmärke sen. Men det förändrar fortfarande inte det faktum att jag fortfarande känner mig äcklad och illa till mods i närheten av Derek. Och nu i närheten av Landon också.
”Vad håller ni på med?” frågar han nyfiket. Landon skrattar mjukt. Och jag står där mellan dem, fortfarande äcklad och illa till mods och gråten är fortfarande kvar i halsen som fortfarande hotar att komma ut. När som helst kommer jag att bryta ihop på riktigt. Men jag tänker inte tillåta att bröderna ser mig på det sättet. För då förstår de att jag är svag och inte kan stå på mig. Det tänker jag aldrig tillåta!
”Vi skulle just kyssas adjö, men du kom in och avbröt allt.” svarar Landon, lite irriterat men roat på en och samma gång. Jag kan inte fatta att Landon precis ljög rakt upp i ansiktet på Derek. Inte för att jag bryr mig om Derek, men man ska inte ljuga ändå. ”Lydia, vi ses sen ikväll!” säger han till mig och lutar sig fram för en kyss. Så fan heller! Vi är inte ihop längre oavsett om han accepterar det eller inte! Och jag vill inte träffa honom ikväll och det tänker inte jag heller. Och aldrig nånsin. Och jag tänker inte kyssa honom, men jag har tyvärr inget val. Vem vet vad han gör om jag vägrar?
Illamående, trycker jag mina läppar mjukt mot hans. En snabb puss. Det räcker gott och väl. Men tyvärr räcker inte det för Landon. Hans läppar särar lite på mina läppar och hans tunga letar efter min. Förr tyckte jag om att kyssa honom. Men det gör jag inte nu längre. För första gången äcklas jag av att kyssa honom. Äsch. Men som sagt, har jag inget val. Så illa tvunget, låter jag min möta hans. 1, 2, 3, 4, 5, 6 sekunder… när ska han sluta? 10 sekunder… Jag har aldrig känt mig så illa till mods som nu! Snälla, jag vill kräkas, jag vill inte kyssa honom längre! 16, 17, 18 sekunder… Sluta någon gång, jag vill inte kyssas längre. 23, 24 sekunder. Till slut får jag nog och avslutar kyssen själv istället.
”Wow! Nu känner jag mig upphetsad! Jag vill nog kyssa dig också, Lydia. Du ser så fantastisk ut på att kyssa.” skämtar Derek och pussas i luften till mig. Jag stelnar till. Jag har totalt glömt att han fortfarande är där! Herregud, han har tittat på när vi kysstes. Herregud, herregud… Hur kan det finnas så avskyvärda människor i världen? Jag förstår inte hur det är möjligt!
”Håll käften, din jävla äckel!” snäser jag argt åt honom och går förbi honom snabbt så att våra armar krockas lätt. Jag stannar inte, jag fortsätter att gå. Allt jag bara vill är att gå ut ur Landons hus.
Men plötsligt är jag vilse i huset. Det känns som ett fängelse här. Snälla, jag vill ut! Gråten i halsen hotar ännu att komma ut så snälla, jag måste ut! Jag vill gråta! Men bara inte här! Jag står inte ut med att känna mig så fångad här! Jag stannar till och försöker bli lugn och försöker kolla omkring i huset så att jag kan hitta vägen ut. Jag har aldrig riktigt titta mig omkring när jag är hos Landon och jag vill bara ut så att jag kan inte tänka klart.
Det ser ut som jag befinner mig i vardagsrummet nu av att döma de fula, vita och blommiga tapeterna, den fula, spygröna soffan med ett fint, brunt träbord och många hemska tavlor av konstnärer jag inte känner till och den gamla tvn som står mittemot soffan och bredvid står ett skrivbord med dator. Jag måste till köket, då det är vägen ut därifrån. Jag försöker tänka efter. Det är till vänster. Så jag går till vänster och hittar då köket. Gud, så lätt det är! Det är bara det att jag inte kan tänka klart nu, allt jag bara vill göra är att gråta. Jag går fram till dörren och precis när jag skulle ta tag i handtaget hör jag bröderna prata om mig. Fyfan, vad högljudda de är!”Vad fan är det med Lydia?” hör jag Derek fråga Landon.
”Haha, jag vet inte. Hon betedde sig så där när hon kom hit. Hon höll på och skällde på mig för nåt jag inte har gjort.” svarar han och skrattar högt. ”Men hon lugnar sig nog tills ikväll. Jag känner henne. Ibland hetsar hon upp sig för ingenting och sen låtsas hon som ingenting. Hon är störd ibland. Men det är inget att oroa sig för.” Jag bara gapar chockat. Hur kan han? Vilken jävla lögnare! Det känns som jag håller på att brinna upp som en djävul. Så arg som jag är nu!
”Ni är de äckligaste och största idioterna på jorden!” skriker jag högt till dem. Jag hoppas att de hörde mig. Jag öppnar dörren och går ut och stänger dörren så hårt jag kan. Och springer nerför trappan och gråten i halsen, som har hotat så länge att komma ut, exploderar äntligen och kommer ut.
Tårarna bara rinner och rinner. Jag fortsätter att springa, jag slutar inte springa. Inte förrän jag är hemma. Jag vill bara hem. Hem till mitt trygga rum. Nu har jag hunnit springa några kvarter och ser att jag snart är i stan och då är det inte så långt kvar till tunnelbanorna. Jag måste ta en tunnelbana för att komma hem. Jag bryr mig inte om att folk kommer att se att jag gråter. Jag bryr mig inte. Allt jag bara vill just nu är hem. Det är allt. Så jag orkar inte bry mig om vad alla tycker när de ser mig så här förstörd.
Och plötsligt när jag är på den sista trappan mot tunnelbanorna råkar jag krocka en lång kille iklädd en enkel vit t-shirt och jeans den sista biten och ramlar då ner med mina knän på golvet. Fan också! Det gör så ont! Fan! Ur min ögonvrå ser jag att det inte bara är killen, som jag krockade, som är där. Tydligen hans kompisar också. Fan, fan, fan! Hur ska jag kunna se dem i ögonen när jag precis gjorde bort mig så fruktansvärt?
”Fan!” säger jag högt och gråter fortfarande. Killen med den vita t-shirten sträcker ut handen och jag tar tag i den. Han hjälper mig upp. Och det är då som jag ser på honom riktigt ordentligt. Han ler osäkert nu när han sett mig gråta. Och jag får tunghäfta. Han är den sötaste killen jag sett. Han ser så snäll ut, hans ansikte ser vänligt ut. Han har fina drag i ansiktet och han är muskulös. Och leendet… herregud. Trots att han bara ler osäkert nu, så är leendet det vackraste jag sett. Jag slutar gråta och ler tillbaka.
”En vacker tjej som du borde inte vara så ledsen. Och du borde inte svära heller för den delen.” säger killen mjukt och ler. Plötsligt ser jag vad hans kompisar gör bakom honom. De gör grimaser som att jag och killen pussas eller nåt. Och mitt ansikte börjar bränna lite. Herregud, jag rodnar. Fan också. Plötsligt är jag inte så ledsen längre. Jag förstår inte hur det är möjligt, men killen fick mig att må bättre.
”Eh, tack. Förlåt, det hände nåt innan bara. Ett dumt ex och hans dumma storebror.” säger jag och suckar. Jag ser då min tunnelbana den gröna linjen 17 som går till Skarpnäck som jag bor i. ”Jag ser min tunnelbana, jag måste gå! Jag… tack för att du hjälpte mig upp. Och tack för att du fick mig att må bra igen, jag är redan på bättre humör. Jag gråter ju inte längre. Hejdå!” Jag vänder mig om och börjar gå snabbt.
”Vänta!” ropar han. Jag stannar och vänder mig om. ”Vad heter du?” frågar han.
”Lydia. Lydia Galeotti.” svarar jag och ler. Sen vänder jag mig om igen och skyndar mig till linjen 17 som går närsomhelst.
”Jag heter Sam Court!” ropar han. Jag ler. Plötsligt är det som om ingenting har hänt. Som om jag aldrig har gråtit, som om Landon inte längre existerar för mig. Hur kan det vara möjligt att just Sam fick mig att bli på bättre humör? Jag vet inte. Det är nåt speciellt med honom. Jag ler igen. Sam. Sam Court. Hoppas vi träffas igen…
|
|
|
|
