På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Tonårsförälskad och helt jävla körd [Prolog]

Hejhej! Här är en prolog till en berättelse som jag håller på med. Lämna en kommentar om du har lust att läsa vidare! :)

Prolog

Fötterna rör sig snabbt under resten av min kropp. Det är nästan så att jag flyger fram över marken. En sten där, en rot här. Stressat hoppar jag över mina hinder och snubblar nästan när jag landar lite klumpigt på asfalten. Jag ser mig inte för när jag springer, och en arg moped tutar frenetiskt innan den slirar runt mig och fortsätter framåt. Inget annat ljud än det tutandet och The Mo – I’m gonna dance, som spelas i hörlurarna, hör jag medan jag rusar fram. Väskan guppar envist mot min höft och något slår extra hårt för att ge mig blåmärken – jag gissar på att det är historieboken. Jag snavar plötsligt till men håller mig lyckligtvis på fötter. För någon sekund kollar jag ner mot mina fötter och ser att ena skosnöret på mina vinröda converse har glidit upp och nu hänger fritt, men det finns ingen tid till att fixa det nu. Jag svänger runt ett hörn likt en racerbil och ser den röda bussen stå och blinka vid hållplatsen.
”Vänta!” ropar jag när den sista personen precis har gått in och sliter hörsnäckorna ur öronen så att musiken genast försvinner.
Jag ökar takten och stannar in vid dörren precis när den stängts. Förtvivlat slår och bankar jag på den med all min kraft medan bussen börjar glida framåt. Plötsligt stannar den och jag möter busschaufförens blick innan dörren öppnas med ett högt pysande. Jag hoppar bakåt när jag är nära att slås ner av den, men hämtar mig snabbt. Flåsandes, och med rosiga kinder, går jag upp för steget och trycker vårdslöst mitt Access-kort mot den blå lilla apparaten. Jag ser upp mot busschauffören samtidigt som den gröna lampan lyser och det piper till två gånger. Mannen framför mig skakar på huvudet, men ger mig sedan ett roat leende. Vi har blivit bundisar under de år jag gått på gymnasiet. Andra året går jag nu, och jag har nog aldrig varit i tid till en av hans bussar, eller några bussar över huvud taget.
”Sen igen, pysen” säger han och jag ler lite skamset när jag ser in i de roade, stålgrå ögonen.
”Men jag hann” säger jag positivt, och han gör en rörelse med tummen som visar att jag ska flytta på mig nu samtidigt som han skrattar och vänder blicken framåt.
Jag harklar mig medan jag vänder mig ett kvarts varv och möter ett flertal blickar. Vissa irriterade, andra bara genuint nyfikna. De flesta ser bort när de märker att de är påkomna, men en man i fyrtioårsåldern fortsätter att ogenerat stirra. Medan bussen börjar rulla fixar jag till axelbandet så att väskan hänger säkert, och börjar ta mig fram i den smala gången. Bussen är nästan fullsatt och jag tvingar mig själv att andas tyst, trots att jag bara vill andas så högt och ansträngt att det skulle vara avstötande. Mina ögon söker sig till platsen framför den bakre dörren och mycket riktigt ser jag Stina sitta där. Hon höjer blicken knappt en sekund efter att jag lokaliserat henne, och så flyttar hon på sin bruna skinnväska som tar upp platsen bredvid henne.
”Morrn gullet. Trodde nästan att det var kört när bussen började rulla” säger hon när jag glider ner bredvid henne med ett högt stönande, vilket får henna att flina roat mot mig.
”Jag klarar mig alltid” säger jag och släpper ner väskan på golvet mellan mina fötter, och lutar mig tillbaka och sluter ögonen för att förbereda mig på den tjugo minuter långa bussfärden.
”Bara för att du och busschaffisen är best friends forever. Vad är det som händer egentligen, försöker du byta ut mig?” retas hon och skjuter ut underläppen. Jag kisar mot henne och fnyser till, trots att hon ser ut som en ledsen valp med sina stora safirblå ögon och blonda långa hår. Lite distraherat petar jag på några små framväxande finnar i min panna, och skakar sedan på huvudet.
”Du är ju knäpp. Skulle aldrig kunna byta ut dig” säger jag med ett roat leende, men rösten seriös. Stina ger mig en leende blick och kramar om min hand alldeles snabbt.
”Samma här” säger hon och vänder sedan blicken åt andra hållet och ser ut genom fönstret.
Den lätta beröringen får mig att rodna svagt, och jag är glad att hon inte ser det. Lite förstrött kramar jag om min egen hand, och pillar med fingrarna för att hålla mig sysselsatt så att mina tankar inte flyger iväg. Förgäves inser jag att det är för sent, och bilder på mig och Stina sveper förbi mina ögon. Vad skulle jag inte ge för att byta plats med Sebastian? Att få vara den som håller om Stina i korridoren, vara den som kysser henne hejdå och stoppar undan några hårslingor som fallit ner i hennes ansikte. Det finns ett solklart svar; Stina hatar mig. Inte för att hon vet det, dock. Det är inte direkt så att jag skäms över att vara bisexuell, men jag är rädd för vad Stina kommer göra om hon får reda på det. Stina har många bra sidor, så många bra att jag blir yr bara av att tänka på det, men hon har en mindre bra sida. Om hon visste vad jag känner… Med en mental örfil återvänder jag till verkligheten, och stirrar under resten av resan in i de mörkbruna dreadsen som tillhör killen framför mig.

Livet som en olyckligt kär sjuttonåring är inte lätt. Följ Emelies resa genom andra året på gymnasiet där hon stöter på oväntade hinder, personer hon inte alls kommer överens med, kärleken, och hennes mors ständigt isolerade värld.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

EmmaGlimne - 29 jan 13 - 23:46- Betyg: