Att bli förälskad i fel person del 35 ~Priset~ |
Hinner inte rätta, ska iväg ... men det är kanske fyra delar kvar nu, del 36 är snart klar men kan inte lägga upp förens imon.
...
~Cynthias synvinkel~
Jag tittade på Raija. Var inte bered då han sparkade in mig i väggen för andra gången.
”Det är över, demonen är borta Cynthia. Du överlever endast om du sluta bekämpa oss. Vi gjorde dig en tjänst min vän …” Jag kasade tungt ner utmed väggen och satt mig på golvet, hängandes med huvudet. Flera kom in i rummet, tog antagligen fast Raija och dem. ”Nu ska vi befria er.” Jag var tvungen att tänka fort. Jag tittade trött upp då de drog Tapio ur högen. ”Vi börjar med dig grabben. Det gör endast ont om du kämpar emot.” Att se dörren jag kom ifrån och dörren ut mot korridoren gav mig en riktigt dum ide. Men utmattning skulle snart ta sitt pris. Mina armar var fulla av blåmärken, likt mina axlar. Då jag svängde tungt med huvudet för att undersöka mig själv såg jag den sjätte demonen. En stor cylinder formad kapsel liknande behållare stod i det rum jag hade kommit från, demonens skugga syntes. Min blick föll ut genom dörren till korridoren. Sönder, allt var sönder. Mörkt och ödelagt. Damm och stenar låg så långt jag kunde se. Sten …? Då männen började med nålarna mot Tapio fick jag min möjlighet. Jag tog mig sakta och tyst upp. Mitt synfält var suddigt, allt snurrade förutom stenen i korridoren. Jag tog mig hyfsat tyst ut genom dörröppningen, hamnade på alla fyra framför stenen. Kände dess vikt i mina händer. En chans får jag, en enda chans. Jag svalde och reste mig upp, övervakade rummet och smet förbi dem, tyst. Rummet med cylindern gav mig kalla kårar. Den sjättes kapsel var nära. En chans, upprepade jag för mig själv. Jag höjde stenen och kastade iväg den med den sista kraften jag hade. Nu hade jag ont om tid. Glaset krossades och männen märkte mig. Alla strömmade in i rummet, männen, familjen … Ljuden var höga och jag skulle falla ihop.
”Nu, befria grabben!” Mannen ropade till de andra. Jag sträckte ut min hand, kände en beröring mjuk likt vatten omsluta handen. Klättrade vidare upp på armen. Jag andades lättsamt och suckade befriande. Den rullande känslan genom kroppen gav mig energi, inte mycket men tillräckligt för att kunna skärpa till mig och fokusera. Jag öppnade ögonen, såg rummet tydligare, såg familjen. Såg Tapio. Jag drog ut händerna på vaddera sida om mig.
”Saloro!” ropade jag. Mannen vände sig chockat om. ”Jag gör samma sak med detta rum som jag gjorde med byggnaden!” Hans ögon vidjades. Tillit var en tanke som fastnade, att lita på. Men på vem eller vad? Demonen.
”Cynthia, lugna dig. Demonens gift är fortfarande i din kropp.” Han höjder händerna. Jag pekade på honom.
”Värre …” Han skulle just fråga då han märkte skillnaden.
”Omöjligt”, mumlade han. Jag skakade på huvudet.
”Nej, mycket möjligt.” Jag blundade och jag hörde att han skrek, fast det försvann likt ett eko. Att känna den svaga hettan, den svaga lukten av metall fick mig att inse mer än att byggnaden skulle rasa, att Tapio och de andra var kvar. Jag öppnade ögonen och sänkte händerna. Männen var upptryckta på väggarna, kablar hade klättrat över rummets golv och tak. På tal om golvet, så var det lite bränt.
”Cynthia”, försökte Saloro. Jag skakade på huvudet och gick fram till Tapio, drog ut nålarna innan vi gick till de andra. Jag visade dem vägen ut och vi hamnade i korridoren.
”Du Saloro …” Han stack ut huvudet och svalde. ” … ha så kul med utgrävningen.” I en utandning lossnade bitar från väggarna, ett surrande ljud ekade och till sist raserade hela rummet. Jag vände mig om, en tom min och lämnade byggnaden. Dock var det inte över där, flera män. Men nu var jag så pass arg att jag struntade i det hela. Tog snabbt och smärtfritt deras liv bara genom att blinka. Zaida och Raija skrek till då de föll lealösa ihop på marken. Jag gick bara förbi dem. När vi kom förbi gränsen, in i skogen stannade jag till. Sneglade bak mot de bekymrade vännerna.
”Tack”, sade Tapio försiktigt. Jag nickade.
De hade fått tvinga mig att återvända till deras hem, hur jag än vred på saken så var det dit vi skulle. Min syster, Zaria, fick syn på mig. Skrattade och grät samtidigt. Hon var arg, glad och ledsen. Hon kramade om mig, men hon stelnade till då jag inte kramade henne tillbaka.
”Men”, snörvlade hon. Jag höjde en hand och skakade på huvudet. Då fick hon syn på mina händer, det enda jag inte ville att hon skulle se. De darrade. Med hennes blick kom sedan de andras. Aimo rynkade pannan men både Clayton och Tapio skakade på huvudet. Raija ställde sig hos sin far. Jag satte händerna för ansiktet, blundade.
”Zaria”, började jag. Hon ryckte till och tittade upp. ”Jag har en sak att berätta.” Hon kom närmare.
”Vad för något?” Hon var försiktig.
”Dina föräldrar är döda.” Hon drog efter andan. Visst hon kanske inte hade den bästa relationen, men hon brydde sig om dem.
”Men hur, det är omöjligt. Hur Thia? Är du säker …” Jag stoppade henne.
”Jag är säker.”
”Hur?” Jag svalde och möte hennes blick.
”Zaria det var jag som dödade dem.”
|
|
|
|
