I ruinerna av ett äktenskap |
Han anar ingenting där han sitter avslappnat i soffan. Lyckligt ovetandes om vad som väntar. Han har ingen anledning att misttänka att hans liv imorgon kommer att vändas upp och ned. Det här är den sista kvällen i ruinerna av ett så kallat äktenskap.
En familjemiddag är just avklarad. Det är så sällan sådana hinns med. De utgör en märklig trio den familjen: Han som blivit bitter i avsaknaden av kärlek och i sorgen av två förlorade barn. Hon med sin tunga ryggsäck och stundtals djupa mörker, men även ljus livslust och längtan efter annat. Hon som har fattat ett beslut om att imorgon är dagen att avsluta den trasiga relationen hon alltför länge levt i. Och så dottern, den bipolära tonåringen som just nu är på permission från barnpsyk och är mycket väl insatt i moderns beslut och som gör sitt bästa för att stötta och lugna.
Trots allt det blev det en lyckad familjemiddag. Lättsamt prat om väder och vind. Dotterns ihärdiga skämtande för att lätta upp stämningen, för att inte avslöja moderns hemlighet. Det lyckas: inte ett ord, inte en blick leder till misstankar. Moderns samvetskval gnager och driver henne till vansinne, men utåt syns ingenting. Att dölja är något den här familjen kan alltför väl.
Efter middagen blev det filmkväll. Ett relationsdrama - oj vad passande. Inte ett ord sägs under filmen, men spänningen sitter i den ekande tystnaden. Inte ens när filmen tar slut kommer samtalet igång. Nej, det blir bara till att plocka undan den fortfarande fulla godisskålen och ställa de smutsiga glasen i diskhon - bara ännu en sak att skjuta upp till morgondagen.
Nu ligger han där på soffan, lyckligt ovetandes om vad som kommer att hända. Än så länge är hans fyrkantiga liv lugnt och helt - imorgon kommer det att gå i bitar.
Hon ligger där i sin säng och försöker få tyst på konflikten i henne. Samvetet gnager och tankarna flyr i rasande takt: "Kan man göra så här?".
Dottern ligger i sin egen säng och njuter av friheten. Sympatin ligger hos båda: vem ska hon trösta? Mest av allt tycker hon ändå synd om sig själv: "Hur kunde livet gå så fel?"
Allting är som vanligt men inget är som förr, denna söndag kväll hos familjen Andersson. Den sista kvällen i ruinerna av det som en gång var ett äktenskap.
|
| Kommentarer | | martobicat - 15 sep 12 - 21:41 | | Bra skrivet och givande läsning! |
|
|
|
