What makes you different - del 7 |
- Alltså, det är såhär... Att jag har kommit ur mitt skrivflow... Och eftersom att det innebär att jag inte skriver så värst mycket för tillfället vill jag inte slänga upp dem delarna som redan är klara alltför snabbt, för då kommer det tillslut inte finnas några delar kvar och då kommer jag känna mig tvingad till att skriva och då vill jag inte skriva alls hehe. Så delarna kommer kanske med liiite längre mellanrum framöver, så att ni vet det.
Ville bara tala om det. Ha en bra lördag, för det ska jag ha! :)
DEL 7
- It is the simple things that are so hard to grasp
Victor
”Ta honom nu då!” sa Albin högt samtidigt som han sköt ner två motståndare i tv-spelet. Jag hoppade fram från mitt gömställe och efter många om och men lyckades jag knäppa killen som vi hade försökt döda så många gånger. ”JA!” vrålade Albin. ”Det var fan på tiden!”
Jag flinade åt hans reaktion och la ifrån mig spelkontrollen. Johan och Oliver befann sig ute i köket, men när de hörde att vi pausade spelet kom de in i vardagsrummet och slog sig ner i soffan.
”Spelat klart nu?” frågade Oliver.
”I alla fall för idag.” svarade Albin.
Oliver tog upp sin mobil och började knappa in ett sms medan Albin och Johan pratade högljutt om spelet. Plötsligt vände Oliver upp blicken mot mig.
”Har du tänkt komma till skolan imorgon eller?” Jag skakade på huvudet.
Jag hade inte varit i skolan sedan torsdagen förra veckan, dagen efter att Stella hade dissat mig på bussen. Jag hade trott att hon kanske bara hade något tillfälligt pms, men när jag hade sett att väskan låg på sätet bredvid på torsdagsmorgonen hade jag låtsats som att jag inte hade brytt mig – men det hade jag. Och vad jag inte förstod var varför hennes diss hade påverkat mig så himla mycket. Visst, det var aldrig kul att bli dissad, men det var inte direkt så att jag kände att min stolthet hade fått en smäll utan snarare mitt hjärta.
Det var nästan som att jag... gillade henne.
Oliver suckade. “Du har fan inte varit på hela veckan. Imorgon är det ju fredag, då kan du väl i alla fall ta och komma?” Jag fnös. ”Du kommer få hur mycket frånvaro som helst.” påpekade han.
”Som om att jag inte redan har det.” muttrade jag.
”Seriöst, kom imorgon. Vi har ju ändå bara två lektioner.”
”Desto större anledning att stanna hemma.”
Oliver öppnade munnen för att argumentera emot, men det var någonting som Albin sa som fångade min uppmärksamhet.
”…hon Stella är ju rätt fräsch också.”
”Vem Stella?” frågade jag.
”Vetifan vad hon heter i efternamn… Men hon är rätt kort, brunt hår, snygg kropp – inte sådär benig som Amanda och Patricia utan med lite mer former liksom...”
Det var utan tvekan Stella Erlandsson han menade.
”Jag gick in i henne för typ en vecka sen och det var så komiskt för jag gick typ och tänkte på henne innan. Fick syn på henne på Amandas fest och snackade lite med henne då och sen gick jag ju som sagt in i henne. Typ ödet liksom.” sa han och flinade och Johan gjorde detsamma.
Att jag hade kommit och schasat bort honom från henne på Amandas fest hade han antingen glömt eller så tyckte han väl att det var för pinsamt för att nämna.
Jag vände bort blicken från Albin och stirrade in i väggen.
Det var åtta dagar sedan jag hade dissat henne i skolan. Åtta dagar sedan jag ångrade mig tusen gånger om. Åtta dagar sedan hon hade nobbat mig på bussen första gången. Sju dagar sedan hon hade nobbat mig en andra gång på bussen. Sju dagar sedan jag senast hade sett henne.
Och jag ville inget hellre än att bara spola tillbaka tiden till den där dagen och hälsa på henne. Då kanske allt hade varit som vanligt nu.
Resten av kvällen hade samtalet till stor del bestått av tjejer, främst Stella. Albin verkade inte kunna sluta prata om henne, det var som att han var kär i henne eller något.
Kanske var det bra ändå, ifall han började hålla på med henne tänkte jag medan jag stod och väntade på att den sista kvällsbussen skulle komma. Visserligen skulle hon ju finnas i min närhet då vilket var negativt med tanke på att jag ville sluta tänka på henne, men om jag visste att hon hade varit med Albin skulle nog mina tankar om henne förändras. Fick jag veta att hon hade haft sex med honom skulle jag inte ens vilja kyssa henne, så det skulle ju på sätt och vis vara en hjälp på traven.
Men trots att jag ville sluta tänka på henne så ville jag tänka på henne. Jag ville sitta bredvid henne på bussen igen. Jag ville prata med henne, röra vid henne, höra hennes skratt, kolla in i hennes ögon, smeka hennes kind, kyssa henne…
Bussen rullade in på hållplatsen. Jag klev på, betalade för mig och började gå mot platserna längst bak. Jag brydde mig inte ens om att titta upp ifall det satt någon på bussen, sjönk bara ner på ett säte långt bak och slöt ögonen. Jag var så trött på allting, på alla känslor och tankar som kretsade omkring inne i mig.
När bussen började åka iväg slog jag upp ögonen och kollade. Förutom mig själv och två till var det tomt på bussen – vad kunde man annars förvänta sig en sen torsdagskväll? Den ena personen var en gammal skallig gubbe som satt långt fram och den andra personen satt i mitten av bussen. Jag kunde inte urskilja om det var en tjej eller kille då personen hade luvan uppe, men av jackan att döma gissade jag på att det var en tjej.
I samma stund som jag tänkte vända bord blicken vände sig personen om. Bruna ögon mötte mina.
Stella tittade hastigt på mig och vände sedan bort blicken.
Stella? Jag övervägde om jag skulle sitta kvar eller gå fram till henne. Skulle hon nobba mig igen? Det skulle jag inte klara av. Men en hel vecka hade gått utan att jag hade sett henne och det var för mycket.
Lusten blev för stor, så utan att riktigt veta vad jag gjorde gick jag förbi dem säten som skiljde oss åt och slog mig sedan ner bredvid henne. Jag blev förvånad över att hon inte schasade bort mig, men å andra sidan hade hon ingen väska som hon kunde lägga upp på sätet den här gången.
”Hej.” sa jag.
Det dröjde ett tag innan jag fick ett ”Hej.” tillbaka.
Bussen rullade fram på vägen. Det var mörkt ute, endast gatlyktorna lyste upp den mörka torsdagskvällen. Snön föll lite lätt och lade sig som ett tunt täcke över marken.
Och för andra gången i mitt liv fick jag tunghäfta. Det fanns så mycket jag ville säga till henne, så mycket jag ville förklara och berätta för henne men jag förblev tyst.
Tio minuter passerade utan att någon sa ett ord. Jag väntade på att hon skulle be mig gå därifrån, men det gjorde hon aldrig. Hon kollade bara ut genom rutan och jag kollade på henne, memorerade hennes ansiktsdrag och drog in den svaga doften av en vaniljdoftande parfym som spred sig omkring henne.
Det var inte förrän då bussen stannade vid vår hållplats och jag hade kommit ut från bussen som jag öppnade munnen. Hon hade gått med raska steg, så snabbt att jag knappt hade hunnit av bussen innan hon befann sig åtminstone sju-åtta meter ifrån mig. När hon hörde mig ropa hennes namn stannade hon. Efter några sekunder vände hon sig om och kollade frågande på mig. Jag gick fram till henne.
”Ska du hem?” frågade jag. Hon nickade. ”Är det okej om jag följer dig?”
Jag hade aldrig förr följt en tjej hem, mer än om jag skulle spenderat natten hos henne. Jag förväntade mig ett nej, att hon skulle dumförklara mig och gå därifrån - men till min förvåning nickade hon.
- I am doing all right till I close my eyes and then I see your face
Stella
Bussen var tom sånär som på en gubbe som satt längst fram. Lagom när jag sjönk ner i sätet plingade min mobil till och ett inkommet sms från Elin låg i inkorgen.
Till Elin, 22:51
Kan du ta med min tröja imorgon till skolan?
Jag knappade in ett jakande svar och kollade ut genom rutan när bussen rullade iväg.
Jag hade inte sett Victor på en vecka nu, vilket jag i och för sig inte var förvånad över – han brukade ju komma och gå som han ville i skolan.
Det jobbiga med hela den här Victor-grejen var att jag inte hade någon att prata med om honom. Bella, Hanna och Johanna kunde jag definitivt inte prata med, då alla dem var helt anti honom. Elin… litade jag inte riktigt på. Eller, jag litade på henne, men när det gällde killproblem så hade hon väldigt lätt för att ”hjälpa till” som hon kallade det, vilket innebar att hon försökte para ihop en med killen i fråga och hon drog sig inte för att använda drastiska metoder – något som jag inte välkomnade i det här fallet. Dessutom visste jag att hon ansåg att det var okej att jag hade strulat med honom men att hon inte tyckte att jag skulle göra något mer vilket innebar att hon också på något sätt kanske var lite anti Victor hon med.
När bussen stannade för tredje gången såg jag i ögonvrån att någon klev på. Jag brydde mig inte om att kolla efter vem det var förrän personen passerade mig. När jag såg att det var Victor började mitt hjärta genast att slå snabbare och jag kände hur färgen spred sig i ansiktet på mig. Hade han sett mig? Jag trodde inte det, men å andra sidan hade han ju gått förbi mig som om vi aldrig hade pratat förra torsdagen också så...
Dem där ögonen…
När bussen började rulla igen motstod jag lusten att vända mig om och titta på honom. Tänk om han kollade på mig, då skulle jag dö. Men å andra sidan, varför skulle han kolla på mig? Jag var ju historia och vad gjorde det om jag gav honom en blick? Jag ville verkligen se in i de där ögonen igen…
Lusten blev för stor.
Långsamt vred jag på huvudet och kollade bakåt, beredd på att vända tillbaka blicken om han skulle kolla mot mig – men det var för sent. Han satt redan och kollade på mig och när mina ögon mötte hans insåg jag vilket stort misstag jag hade gjort.
Jag vred snabbt tillbaka huvudet, förbannade mig själv och min dåliga självkontroll och bad till Gud om att jag hade sett fel, att han i själva verket inte alls hade tittat på mig.
Jag trodde att jag hade klarat mig, men knappt en halv minut senare såg jag i ögonvrån att han var på väg att sätta sig bredvid mig. Jag kollade ut genom rutan, vägrade möta hans blick. Jag kände hur han sjönk ner på sätet bredvid mig.
”Hej.” sa han efter ett tag.
”Hej.” pep jag tillbaka. Varför kunde inte jag låta lika självsäker och stadig på rösten som han?
Jag väntade på att han skulle säga någonting mer, men det gjorde han inte.
Hela bussresan gick förbi utan att någon av oss sa ett ord och jag fäste blicken på gatan utanför. När bussen stannade vid vår hållplats kände jag mig stolt över mig själv som inte hade tittat på honom en enda gång under bussresans gång, men jag var mindre stolt över alla känslor som hans närvaro hade väckt hos mig.
På något konstigt sätt lyckades jag komma ut ur bussen före Victor, trots att jag hade suttit längst in. Jag började gå med snabba steg bort från busshållsplatsen men är jag hörde honom ropa mitt namn stannade jag efter några sekunders tvekan. Han kom fram mot mig och mötte min blick.
”Ska du hem?” frågade han. Jag kunde inte göra annat än att nicka. Hans ögon förtrollade mig. ”Är det okej om jag följer dig?”
Frågan kom som en chock.
Jag förstod att han säkert hade någon baktanke med det hela, att det här bara var ännu ett av hans knep att få tjejen han var på jakt efter men trots att jag visste allt det där så nickade jag. Jag kunde inte göra någonting annat. Jag ville inte göra någonting annat.
Vi började gå i ett mycket långsamt tempo. Ingen av oss sa ett ord till en början men när vi svängde in vid korsningen bröt Victor tystnaden genom att fråga vad jag hade gjort dem senaste dagarna.
”Varit i skolan.” svarade jag. Jag hade lust att tillägga ”tillskillnad från vissa andra” men valde att låta bli. ”Du då?”
Han tvekade. ”Ingenting särskilt.” fick jag till svar.
”Nähä.” svarade jag och så blev det åter tyst.
Vi sa ingenting mer under hela vägen. Jag visste inte vad vi hade kunnat prata om och antagligen hade Victor samma problem.
När vi var utanför mitt hus stannade jag vid grinden och Victor gjorde detsamma. Han lutade sig mot staketet och skrapade med foten i snön.
”Ehm, ja…” började jag. Vad skulle jag göra nu?
Han kollade upp på mig med sina kisande isblå ögon, väntade på en fortsättning. ”Ja, tack för att du följde mig hem… typ... eller något...” Jag hörde hur fånigt det lät och la snabbt handen på grinden för att öppna den och fly in i huset innan han skulle börja gapskratta eller någonting åt mig, men i samma stund som jag tryckte ner handtaget kände jag Victors hand på min arm. Jag stannade mitt i rörelsen och vred på huvudet, mötte återigen hans blick.
”Stella…” började han. Han öppnade munnen som för att säga något men stängde den igen. Han la huvudet lite på sned, höjde handen och smekte min kind så lätt att jag knappt kände det – men ändå började tusen fjärilar fladdra omkring i magen på mig och mina kinder färgades röda.
Victor sänkte sin hand. ”Hej då.” sa han. Sakta började han backa ifrån mig. Han log ett snett leende, lät sina isblå ögon studera mina och så vände han sig om och började gå bort från mig i ett betydligt snabbare tempo än vad vi hade gått i.
Jag förstod inte vad som nyss hade hänt.
Givetvis var inte Victor vid busshållsplatsen nästa morgon. Jag satt själv i ett säte och tänkte på gårdagen, analyserade allt och försökte förstå varför han hade betett sig som han hade gjort och när Elin senare under dagen frågade om jag ville följa med på fest på kvällen svarade jag ja utan att tveka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | chulia - 19 nov 12 - 14:42 | Miiep. Sötisen <3
Alltså du har fått mig återigen. Jag bara försvinner in i berättelsen som vanligt när jag läser det du har skrivit. Man ba tjoff rakt in i alltihop och kan typ inte tänka på annat. Alls.
Jag kan inte bestämma om jag ska läsa igenom alltihop nu eller om jag ska spara några delar tills jag kommer hem (men då vet jag att det enda jag kommer ha i huvudet hela dagen är hur det ska gå för dem)
Åh jag vet inte. | | TH-Lower - 20 sep 12 - 20:48 | | Åhhh läst alla sju delar nu! Riktigt bra och intressant. Mejla när nästa del är ute är du snäll. :) | Notchii - 17 sep 12 - 02:39- Betyg:  | | Otroligt bra del :D Varför får inte jag några delar mejlade? xD Älskar sättet du skriver på och tycker du kan mejla mig i fortsättningen ^^ | | johannaljung - 17 sep 12 - 00:17- Betyg: | | Riktigt bra, ska bli kul att läsa nästa del! |
|
|
|
