En Ny Halvdrake |
Dagen var varm. Himlen var klart blå, sparsamt täckt av vita moln som sakta seglade i vinden.
Sheila ligger ner i gräset med en blyertspenna i munnen och kisar upp mot himlen.
Allt är här, jag är allt. Allt är jag. Jag finns här och överallt. Känslan av att sväva, av att se allt, av att se jordklotet med sitt inre öga.
Om man inte själv har känt så någon gång, så är det svårt att förklara känslan.
Det är inte så att man vet allt, bara för att det känns som om man ser allt. Nej, huvudet, det känns tomt, det finns inga rationella tankar därinne, man bara existerar.
Det blir som ett tumult av känslor som bara överväldigar en. Man svävar ut ur sin egen kropp, bort från den verklighet man befinner sig i och in i alla de verkligheter man annars inte brukar nå. Man vandrar mellan världar.
Duns, tillbaka. Hon kan höra kompisarna prata med varandra. De låter så glada och skämtsamma. De låter så mänskliga.
Just det. Hon kommer ihåg. De hade gått ut på fälten för att försöka undvika satmaran inne i slottet. Och än så länge så tycktes det ha funkat.
"Jag bara säger det, vind kan inte slå jord Zeke, har du inte lyssnat på något de lär ut?!"
"Jim-Boy, lyssna nu, ett litet jordskalv som en magiker kan orsaka utklassas direkt om en enorm tornado kommer emot en, jag bara säger att JAG skulle vara mycket mer orolig för tornadon!"
"Asså, ni två! Kan ni inte hålla tyst åtminstone i fem sekunder så den förvuxna ödlan kan få lite vila!?!?"
Sheila reste sig upp till sittande ställning och sträcker sig med ett knakande.
"Vem kallar du ödla egentligen, din hippie?" Hon kunde inte undslippa att le.
"Pfft, DIG, jag kallar DIG ödla. Man börjar ju undra, du har inte flugit på ett tag, du kanske blir mark bunden resten av livet."
------------------------
Sole n försvann bakom ett molntäcke för ett ögonblick. Som i ett hjärtslag, så kändes det som om allt förändrades.
De fyra ungdomarna rycker till då de hör skratt och pladder från en närbelägen punkt. De vänder alla på huvudet och tittar mot ett sällskap på kanske tio personer i pompösa kläder som är ute, tätt följda av uppassare och bärare.
"Dessa aristokrater, att de bara inte håller sig till sin trädgård." Zeke blickade surt mot skaran av välklädda ädlingar som småskrattar och berättar osanna historier om deras många duelleringar och krigserfarenheter.
"Varför är vi ens här Sheila, det finns ju verkligen inget att göra här."
"Vi är här för att jag tydligen ska träna en utav de där.-" Hon höjer pekfingret och riktar det mot skaran av människor i stora klänningar. "-Och som du ser, så är det rätt svårt då hon inte verkar särskilt villig att lära sig något om sig själv."
"WOWOWOW, vänta lite, menar du att en utav de DÄR, är halvdrake också!?" Jim satte nästan ett grässtrå som han sög på, i halsen då han halvt skrek ut frågan.
"Japp....Tyvärr, jag hade hoppats på en annan sorts....person, till och med en av tjänsteflickorna, men hon med drakblodet är hon som står i centrum just nu." Sheila blickar själv mot henne, denna unga dam som hon har fått i uppgift att lära upp.
Hon sitter omgiven av ynglingar som beundrar hennes utseende och nästan överösad med väninnor som alla har ett lätt uttryck av avund i ansiktet.
Flickan själv har svart, uppsatt hår med lugg, smal, iförd en nästan giftgrön klänning, och hon besatt ett allmänt överlägset utseende antar jag att man kan beskriva det som.
Plötsligt, så ropar flickan på henne nerifrån sällskapet.
"Du drake, ska du inte ta och visa upp några av dina färdigheter?!Du har snyltat hos mig i snart två veckor, men jag har fortfarande inte sett dig i fullfjällig skala! Vad är det? Du som ska lära mig och allt, kan du inget själv om det du ska lära ut?!"
Nu var all uppmärksamhet riktad upp mot deras kulle, mot henne själv, och de unga aristokraterna stirrar med elaka ögon rätt mot henne.
Hon kände hur hon surnade till, hur hela hon började hata uppgiften som tilldelats henne.
"Kom igen då! Kan du inte vifta lite på svansen eller fladdra lite med vingarna? Bara nånting liksom, du kan ju framföra en flygföreställning!"
Vännerna satt nu tysta omkring henne. De kände nog ungefär samma som hon. En motvilja mot att ens prata med dessa människor. Speciellt inte den utpekade, nya halvdraken.
Sheila reste sig sakta upp från marken och borstade av sig innan hon svarade flickan.
"Jag är inte här för att underhålla någon. Jag är här för att lära dig behärska draken du har inom dig. Om du tycker jag är en snyltgäst så har jag inget emot att ge mig av härifrån, tvärtom faktiskt, jag har viktigare saker att ta itu med."
"Jaha, men varför har du inte lärt mig något än då? Man kan ju tro att du ljuger om vem du är menar jag." Flickan lutar sig fram och har satt händerna under hakan och tittar nu med ett hånfullt leende mot Sheila.
Asså, är hon på riktigt nu eller?!FAN, jag måste lugna ner mig, jag tänker inte låta henne gå mig på nerverna, NEJ.
"Jag har inte lärt dig något för att du inte har skärpt dig och kommit till vår avsatta tid. Du har bara dig själv att skylla för att du inget kan än."
Omgivningen låg nu helt tyst. Ingen sa ett ord. Sheila börjar sakta gå nerför kullen, närmare flickan i den giftgröna klänningen, Delmira hette hon nog.
"Men, om du vill, så kan vi ta ett träningspass här och nu? Så att jag får se vad du är gjord av. Om det finns ett urtids monster därinne i din lilla veka, mänskliga kropp."
Sheila stannade nu kanske två meter från Delmira där hon satt på sin rikt utsmyckade stol. Delmira såg någorlunda orolig ut, hon blickar runt sig för att få stöd från sina anhängare, men de har alla backat undan då Sheila kommit mot dem.
Sheilas alltid svarta stridskläder fladdrar till i den lätta höstbrisen. Håret förgylls i solskenet och liknar nu fladdrande, lätta koppartrådar.
"Nå? Vad sägs lilla flicka? Du kanske inte vågar se mig som det jag verkligen är, än mindre dig själv." Medans hon pratar, så låter hon handen deformeras och ersättas av klor. Öronen växer, blir spetsiga och demonliknande och hon låter hornen komma fram.
Hon spänner ögonen i Delmira som nu ser allt mer nervös ut. Också ögonen låter hon bli till en drakes. Aristokraterna har nu backat undan nästan helt, de är rädda för henne, hon kan nästan känna det.
"Nå? Vi kanske till och med ska ha en liten uppvisning? Härute, framför dem, NU? Vad sägs som det? Titta, jag kan till och med vifta lite på svansen för dig, lilla gumman Vad sägs? Lilla fröken som kan allt?"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | mimz_an - 17 sep 12 - 17:57- Betyg:  | | Fortsätt!! |
|
|
|
